Matchvinnare, ledare, speluppläggare, grovarbetare och historisk målkung.
Frank Lampard har varit allt-i-ett i Chelsea.
Så varför vill klubben göra sig av med honom?

Christian Benteke gav Aston Villa ledningen. Chelsea, som såg ut att ha säkrat Champions League-spel tack vare krysset mot Tottenham tidigare i veckan, var plötsligt satt i knipa.
Förlust på Villa Park hade betytt att laget hade varit tvingat att vinna i sista omgången hemma mot svårspelade Everton.
Fram till den 60:e minuten i lördagens möte talade inte så mycket för Chelsea. Formstarka Villa kontrollerade tillställningen. Men så drog Chrisitan Benteke på sig sin andra varning (han hade tjänat ihop till den) och plötsligt var förutsättningarna rubbade.
Då klev han fram. Som han gjort så många gånger förr.
Frank Lampard dunkade in 1-1 med ett stenhårt vänsterskott. Det var hans 202:a mål för Chelsea, tangerat rekord med Bobby Tambling. Men han var inte klar för dagen.
I 89:e minuten gjorde han den sortens löpning som blivit hans adelsmärke; han störtade in i boxen, tajmade perfekt och stötte in segermålet 2–1.
Målrekordet var erövrat, Champions League-biljetten säkrad – och Frank Lampard hade skrivit ännu ett kapitel Chelseahistoria.
Det var så passande.

Hela den här säsongen har Frank Lampard fått brottas med spekulationer om hans framtid.
Chelsea har tvekat på att förlänga med en av klubbens största spelare genom tiderna. I december, under klubblags-VM, sa han:
– Jag känner att jag har två-tre år kvar, minst, på toppnivå. Bollen ligger hos Chelsea. För tillfället har inget sagts. Inget är planerat. Diskussioner om ”ett år” eller ”två år” förekommer inte. Kanske är det så att saker inte varar för evigt.
Det finns en mikroskopisk fördel med att Frank Lampard flyttar i sommar. I så fall får han göra avsked när han står på topp, genom att skjuta Chelsea till Champions League. Inte riktigt i klass med Didier Drogba som avgjorde Champions League-finalen med sin sista spark i klubben, men näst intill.
Vi slipper se en Chelsea-ikon tyna bort på avbytarbänken och sedan göra avsked när minnena av hans långa, fina gärning blivit lite suddigare.

Fansen har rasat mot Chelseas hållning. Förståeligt. Det är tungt att se en hjälte lämna. Om han gör det mot sin vilja är det än värre.
Det är lätt att rada upp argument för att behålla Frank Lampard.
* Han är – fortfarande – en förbannat bra fotbollsspelare. Den här säsongen har han gjort 17 mål. Hur många mittfältare i Europas toppligor kan visa upp ett sådant facit?
Han är en fantastisk ledartyp. Han har de sortens erfarenhet som andra klubbar vädjar efter att få in i truppen.
* Han är en kulturbärare i det Chelsea som mestadels köpt in sina stjärnor under det senaste decenniet. Lampard anslöt från West Ham, men har efter sina tolv år på Stamford Bridge blivit förknippad med klubben. Oavsett hur många miljarder Roman Abramovitj spenderat har Chelsea kunnat luta sig emot John Terry och Frank Lampard. Gedigna spelare med lika gedigna Chelsea-hjärtan.
* Han bidrar med något unikt. Även om Frank Lampard inte är samma outtröttliga box-to-box-mittfältare som han var för sju-åtta år sedan har han fortfarande en unik förmåga att bidra med mål från mittfältet. Den här säsongen har han varit en rotationsspelare. Han har fått anpassa sig till en annan roll – som sittande mittfältare i ett 4-2-3-1, snarare än som mer offensiv i ett 4-3-3. Ändå har han hittat rätt 17 gånger. Det spelar ingen roll att flera av fullträffarna är från straffpunkten. Det är ofantligt imponerande.

Hans 203 mål i Chelseatröjan – som mittfältare – är monstruöst. Jag funderar på vilken mittfältare som hade kunnat göra något liknande, men kommer inte på någon.
Det bygger inte bara på att man har exceptionella offensiva egenskaper. Det handlar lika mycket om att ha en fysik så man klarar att spela utan att dra på sig skador.
Ett tag för några år sedan spelade Frank Lampard 90 minuter i varenda ligamatch, och detta i en tid när rotation blev mer och mer vanligt eftersom alla tränare konstaterade att spelare måste vila emellanåt.
Frank Lampard trotsade naturlagarna.
– He is a freak of nature, sa Alex Ferguson.

Så varför vill Chelsea göra sig av med Frank Lampard? Varför kan de inte använda honom som Manchester United har använt Ryan Giggs och Paul Scholes de senaste åren?
Jag har vänt och vridit på det här utan att komma fram till något annat är att det handlar om pengar.
Frank Lampard fyller 35 år i juni. Han vill helst ha ett tvåårskontrakt. Med veckolönen, drygt två miljoner kronor, skulle det avtalet kosta över 200 miljoner kronor. Lägg på sociala avgifter och det blir en rätt saftig peng för en klubb som behöver uppfylla Financial Fair Play.
Chelseas hierarki, vem det nu är som tar besluten, har inte kunnat undgå att se vilken nytta Frank Lampard gör på planen. Men de har samtidigt initierat en generationsväxling.
Juan Mata, Eden Hazard, Oscar kommer att gå i frontlinjen för det nya Chelsea. De känns tämligen givna i de offensiva positionerna.
För de ”sittande” mittfältsrollerna finns spelare som John Obi Mikel, Ramires, Oriol Romeu och, inte minst, David Luiz, som förmodligen är tilltänkt där framöver. Lägg till jättetalangen Nathaniel Chalobah så förstår man att det blir trångt om platserna.

Bland dessa unga spelare vore det förstås perfekt att ha en erfaren Frank Lampard i mixen. En ”role model” som kan föra vidare sina kunskaper och agera fadersgestalt i omklädningsrummet.
Men då måste han acceptera att spela en biroll. Vill han det?
Han känns inte som en sådan spelare som är nöjd med att sitta bredvid. Han är en vinnartyp som vill påverka saker genom att vara på plan, inte agera ”impact sub” och göra 15-20 minuter per match.
När han bänkades under André Villas-Boas höll han ständigt en proffsig attityd utåt. Han hördes aldrig uttrycka missnöje framför kamerorna. Däremot ska han inte ha varit lika proffsig internt.
Om Chelsea ger honom ett ettårskontrakt, vilket vore det naturliga, ska det vara värt drygt 100 miljoner kronor.

För Chelseafans som drömmer om att se Frank Lampard till hösten finns det en livlina.
Av allt att döma tar José Mourinho över Chelsea i sommar.
Det var under portugisens ledning som Frank Lampard hade sina bästa år i karriären. Det var Mourinho som fick Lampard att ta klivet från bra och lovande till världsklasspelare. Under deras första tid tillsammans ska Mourinho ha gått in i duschen (!) och fällt orden:
– Du är världens bästa spelare.
Mourinhos recept för att smörja spelarens ego och vinna förtroende. Det fungerade uppenbarligen.
Om (när) Mou tar över kommer han förstås att få stort inflytande i Lampard-frågan. Jag kan inte tänka mig att han skulle rata sin forne adept. Tvärtom är Mourinho förmodligen den tränare som skulle använda Lampard på rätt sätt.
Därför tror jag att Frank Lampard kritar på ett ettårskontrakt och spelar i Chelsea när nästa säsong drar i gång.