Förra säsongen:
Premier League: 6.
FA Cup: Kvartsfinal.
League Cup: Tredje rundan.

Efter elva år är David Moyes-eran över.
Roberto Martínez – en helt annan tränartyp – ska förvalta arvet.
Är det möjligt?

Förändringar kommer alltid stöta på motstånd. Men det var tacksamt för Roberto Martínez att hans entré på Goodison Park hamnade i skymundan av en annan revolution i Everton.
Klubbledningen valde att förändra klubbmärket, kasta bort det latinska mottot ”Nil Satis, Nisi Optimum” (”Inget utom det bästa är gott nog”) och göra ett modernare utseende.
Det togs, så klart, inte emot väl.
Runt 25 000 skrev på ett protestlista, andra meddelade att de vägrar att köpa souvenirer i fortsättningen.
Everton, en sympatisk, gedigen klubb ledd av den sympatiske, gedigne Bill Kenwright, fick krypa till korset och be om ursäkt för att man inte konsulterat fansen (inte tillräckligt mycket, man vände sig faktiskt till sitt ”Fans’ Forum” och sina affärspartners). Till nästa säsong ska man göra om proceduren och ta in åsikter från fler supporterhåll.

Så… Roberto Martínez kunde, trots allt, smyga in lite under radarn i Everton.
Spanjoren var klubbens förstaval, såvitt vi vet, och hans arbete med Wigan har gett honom många beundrare. Om Everton var enkelspårigt under David Moyes finns nu en tränare som är kapabel att utveckla spelet.
Åtminstone tror vi det. Eller så är det bara en förhoppning.
Moyes utvecklade Evertons spel, det ska sägas. Framför allt under fjolåret såg vi resultatet där vänsterkanten med Pienaar/Baines var en av ligans läckraste (för mer fördjupning, läs den här analysen från förra hösten).
Men Roberto Martínez ger andra dimensioner. Som innovatör/visionär är han en av ligans mest spännande tränare. Hans drag att rädda kontraktet med hjälp av ett 3-4-3-system var bland de coolaste jag sett vad gäller matchcoachning i den här ligan (för mer fördjupning, läs den här analysen från april 2012).
Hade Everton ens funderat på tanken att locka över en spelare som Gerard Deulofeu med David Moyes? Hade spelaren ens kommit? Tveksamt.

Samtidigt finns det en rejäl risk här. Vi pratar om en klubb som överpresterat år efter år. Åtminstone sett till ”net spend”, som så ofta används som måttstock.
David Moyes hade begränsade resurser, men lyckades ändå göra Everton till ett lag som kunde hota i toppen. En gång, 2005, tog de till och med fjärdeplatsen. Förra säsongen nosade de på en Champions League-biljett under hösten, för att sedan tappa och hamna sexa.
Om – om – de haft en pålitlig striker hade de mycket väl kunnat hålla hela vägen.

Strikerpositionen har varit Evertons problem i många år. De har haft ett ramstarkt försvar, men ingen målgaranti. Tim Cahill användes för att släcka bränder, ibland har ansvaret vilat på Marouane Fellaini.
Nikica Jelavic såg ut att vara lösningen under våren 2012, men han tappade målkänslan av någon outgrundlig anledning. Nu har Roberto Martínez förstärkt med Arouna Koné, som kanske kan bidra med tio-tolv mål i bästa fall.
Det är inte den enda spelaren Martínez tagit med sig från sin förra klubb. Rätt tidigt i somras gjorde han klart med Antolin Alcaraz och målvakten Joel Robles (som spelade för Wigan, men tillhörde Atlético Madrid).
Det var lite oväntat eftersom Martínez, vid sin presentation, sa:
– Det vore ett stort misstag om en klubb av Evertons storlek tittade på spelare från managerns gamla klubb. Det finns en hel världsmarknad och vi behöver inte leta i Wigan.
Värvningarna framstår dock som vettiga och breddar en trupp som alltid känts aningen för tunn.

Risken finns fortfarande att Marouane Fellaini säljs. Belgaren har en utköpsklausul, vilket David Moyes så klart känner till, och det ryktas om intresse från Manchester United.
Everton skulle förstås förlora mer på att tappa Fellaini än vad United skulle tjäna på att få honom.
Förra hösten var han stundtals ostoppbar i rollen som offensiv mittfältare. Jag har svårt att se vad Everton skulle hitta en mer effektiv ”tia” med så kort tid kvar av transferfönstret. Leighton Baines har också rönt intresse, men ser ut att bli kvar. Det är förstås centralt eftersom han var den spelare i Premier League som skapade flest målchanser förra säsongen, enligt Optas statistik.
Kvart finns trygga försvarare som Sylvain Distin och Phil Jagielka. Yttrarna Steven Pienaar och Kevin Mirallas håller hög klass. Tim Howard har fått välbehövlig konkurrens av Robles.

Med Roberto Martínez kommer Everton automatiskt spela mer efter marken. Laget kommer bli mer djärvt, förmodligen ta den där historiska segern på bortaplan mot något av Big Four-lagen (vilket Moyes misslyckades med på 46 försök).
Men kan laget agera lika disciplinerat och vattentätt bakåt? Kan de skapa samma never-say-die-attityd som David Moyes ingjöt i spelarna?
Jag tror att det blir en omställningsperiod.
Även om startelvan är stark, även om truppen känns bredare än förra året, blir det tufft att upprepa sjätteplatsen från förra säsongen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Distin, Jagielka, Baines – Mirallas, Osman, Gibson, Pienaar – Fellaini – Koné.

Transfers In: Arouna Koné (Wigan, £6m), Joel Robles (Atlético Madrid, £2m), Antolín Alcaraz (Wigan, Free), Gerard Deulofeu (Barcelona, Loan).
Out: Jake Bidwell (Brentford, Undisclosed), Jasper Johns (Sheffield United, Free).
Released: Johan Hammer, Thomas Hitzlsperger, Sam Kelly, Jan Mucha.
Retired: Phil Neville.
Nyckelspelaren: Marouane Fellaini.
Håll ögonen på: Gerard Deulofeu.