Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Tio nya spelare, ny taktik och en mördande försäsongsträning.
Paolo Di Canio-revolutionen fortsätter skölja över Sunderland.
Hur långt räcker den?

Om jag ska plocka fram en sekvens från Premier League säsongen 2012/13 – blott en – som jag vill minnas i evighet är det denna:
David Vaughan gör 3–0-målet för Sunderland i derbyt borta mot Newcastle och Paolo Di Canio går fullständigt banans vid sidlinjen.
Han firar som om han själv skjutit hem ett VM-guld med ett golden goal.

Italienaren hade tagit över efter sparkade Martin O’Neill, han var ifrågasatt på sina håll.
Var han kompetent nog för jobbet eller hade han fått tjänsten för sitt namn, för att han var Paolo Di Canio, med allt vad det innebär?
Under sekunderna när han vevade med armarna och gled ned på knäna på St James’ Park blev han en hjälte i Sunderland-fansens ögon.
Bland alla tillrättalagda tränare står han för något annat. Äkta glädje.
Paolo Di Canio är tränaren som ger uttryck läktarnas passion.

Med Paolo Di Canio blir det rock ’n’ roll. Aldrig vardagstristess. Oavsett hur färglöst laget var förra säsongen var det en fröjd att följa dem efter att Di Canio ställt sig vid tränarbänken. Att titta på honom var underhållning nog.
Det kommer att bli kul att följa Sunderland även den här säsongen.
Di Canio har nämligen varit ligans mest aktiva manager under transferfönstret. Tio nya spelare har anlänt till Stadium of Light.
Bland namnen som sticker ut finns Emanuele Giaccherini från Juventus, Jozy Altidore från AZ Alkmaar, Cabral från Basel och David Moberg Karlsson från IFK Göteborg.
Ambitiöst?
Jo, men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte handlar om kvantitet framför kvalitet. Sunderland har sålt målvakten Simon Mignolet till Liverpool och fått se Danny Rose återvända till Tottenham. Laget som slutade på platsen precis ovanför nedflyttningsstrecket har förlorat sina två bästa spelare från ifjol.
Klubbens ”net spend” är bara €7m, mindre än Crystal Palaces.

Paolo Di Canio har skickat i väg stofiler som Titus Bramble. Lee Cattermole, före detta lagkapten, har inte sålts ännu men petas förmodligen ur Premier League-truppen. Även James McClean har lämnat. Ingen större förlust då spelaren stagnerat.
Trots alla värvningar i sommar har Sunderland fortfarande inga vettiga ytterbackar. Under försäsongen har Craig Gardner och Jack Colback återigen spelats som ytterbackar. De är okej, men inte optimala.
Så trots tio värvningar finns det fortfarande brister i truppen.
Det ryktades nyligen om intresse för Inters Walter Gargano. Han hade gjort nytta på det här mittfältet.

Di Canio har kört stenhårt med laget under försäsongen. Lagkaptenen John O’Shea avslöjade i en intervju att de drillades tre gånger om dagen: Löpning plus gympass på förmiddagen, fotbollsträning på eftermiddagen.
Det bådar gott. En klubb som Sunderland kan inte ligga på latsidan om man ska hävda sig mot klubbar som har råd att spendera avsevärt mycket mer pengar på nyförvärv.
Laget ska samtidigt spela en mer passningsorienterad fotboll kommande säsong. Det säger inte så mycket om man jämför med förra året då Sunderland i många matcher var håglöst, idéfattigt – nästan handlingsförlamat. Men jag gillar tanken.

För att Sunderland ska lyckas krävs förstås att spelare som svek ifjol tar sig i kragen. Som Stéphane Sessègnon. Som Sebastian Larsson. Som Adam Johnson.
Steven Fletcher behöver hitta målet, om nu inte Jozy Altidore blir den succé fansen drömmer om på. Han påstår själv att han är avsevärt bättre än under sejouren i Hull City.
Wes Brown, tillbaka från skada, blir ett välkommet tillskott i backlinjen om han håller sig frisk (det har varit lite si och så med det under hans karriär).
En annan avgörande faktor är målvakterna. Simon Mignolet tillhörde ligans bästa ifjol. Nu ska Keiren Westwood och Vito Mannone axla manteln. Ingen av dem känns som någon förstemålvakt.

Paolo Di Canio har skaffat sig många anhängare efter ett halvår i Premier League.
Fansen hade han redan vid ”hello”. Eller åtminstone efter 3–0 mot Newcastle. Det dröjde inte länge innan spelarna också föll för den karismatiske italienaren.
Di Canio-febern avtog med tiden, det ska sägas, men nu bubblar klubben av förväntningar igen.
Den här säsongen kommer visa om Di Canio är värd hajpen.

Tänkbar startelva:
Westwood – Gardner, Brown, O’Shea, Colback – Johnson, Cabral, Larsson, Giaccherini – Sessègnon – Fletcher.

Transfers In: Jozy Altidore (AZ Alkmaar, £6.5m), Emanuele Giaccherini (Juventus, £6.5m), Vito Mannone (Arsenal, £1.5m), David Moberg Karlsson (IFK Gothenburg, £1.5m), El-Hadji Ba (Le Havre, £380,000), Duncan Whatmore (Altrincham, Undisclosed), Cabral (Basel, Free), Modibo Diakité (Lazio, Free), Valentin Roberge (Maritimo, Free), Jordan Pickford (Burton Albion, Loan).
Out: Simon Mignolet (Liverpool, £9m), Ahmed Elmohamady (Hull, £2m), James McClean (Wigan, Undisclosed), Matt Kilgallon (Blackburn, Free), Adam Reed (Burton, Free), Ryan Noble (Burnley, Free), Danny Graham (Hull City, Loan), Alfred N’Diaye (Eskisehirspor, Loan).
Released: Titus Bramble, Anthony Callaghan, Wade Joyce, Matt Kilgallon, Ben Wilson.
Nyckelspelaren: Steven Fletcher.
Håll ögonen på: Emanuele Giaccherini.