För ett år sedan var han utdömd av de flesta – inte minst de egna fansen.
Aaron Ramsey reste sig.
Nu är det han som bär Arsenal på sina axlar.

Saker och ting kan förändras snabbt. Aaron Ramsey är ett bra exempel.
Skruva tillbaka tiden knappt ett år, till oktober 2012:
Arsenal vinner med stor möda hemma mot ett decimerat Queens Park Rangers med 1-0.
Buropen haglar över Emirates. Aaron Ramsey är en av dem som står i skottgluggen, kanske den främsta måltavlan för frustrationen. Mittfältaren har gjort en ny svag insats. Han startar till höger på mittfältet på bekostnad av bland andra Theo Walcott, men får ut väldigt lite. Missar enkla passningar, klarar inte av att utmana sin ytterback.
Det är uppenbart att han kört fast. Visserligen används han i fel position, på kanten, men ingen vill ha in honom centralt heller. Där platsar han ändå inte.
Med undantag av en stark match borta mot Manchester City har hans inledning på säsongen varit skral. Lider han fortfarande av benbrottet? Inte fysiskt. Men kanske mentalt. Han har iallafall aldrig hämtat sig sedan den otäcka skadan.
Finns det någon framtid i Arsenal för den en gång så talangfulle walesaren?

I februari 2010 tacklades Aaron Ramsey bryskt av Ryan Shawcross i en bortamatch mot Stoke. Benet var brutet.
Vägen tillbaka blev lång. Nio månader dröjde det innan Aaron Ramsey var tillbaka i spel, då utlånad till Nottingham. Det blev ytterligare en utlåning, hem till Cardiff innan han var redo att återvända till Arsenal i mars 2011.
Var han verkligen redo?
Segermålet i 1–0-segern över Manchester United maj antydde det, men formen hackade.
Säsongen 2011/12 handlade om kämpa sig tillbaka till den nivån han höll före skadan. Det främsta minnet är den sjuka kopplingen mellan hans mål och uppmärksammade dödsfall runt om i världen.
Där och då hade fansen tålamod. Men förra hösten började det tryta. Han hade fått sitt ”friår” efter skadan. Nu var det dags att leverera och visa att han förtjänade att spela i en klubb som Arsenal.
Många var tveksamma.
När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte komma på många spelare i ligan förutom Fernando Torres som fått utstå med kritik. Att peta Aaron Ramsey verkade, enligt vissa, vara lösningen på alla problem.
Samtidigt blev han av med lagkaptensbindeln i Wales landslag.

Frustrationen var på sätt och vis förståelig. Gunners-supportrarna hade fått uppleva ytterligare en sommar där stjärnor lämnat klubben. Medan fansen ville se storvärvningar pratade Arséne Wenger om att utveckla det som redan fanns. En av dessa var Aaron Ramsey som tycktes ha stagnerat.
Men så kom våren.
Skador gjorde att Wenger var tvungen att spela Aaron Ramsey som central mittfältare – spelarens naturliga position. Då kom lyftet.
När Arsenal genomförde den sedvanliga klättringen i tabellen och sprang om Tottenham var Aaron Ramsey en av anledningarna. Den tidigare så utskällda spelaren hade gått från klarhet till klarhet. Plötsligt kunde vi se konturerna av den där tonåringen som värvades till Arsenal för 5 miljoner pund 2008.  Ramsey visade upp ett imponerande tvåvägsspel och var ytterst effektiv som bollvinnare.
Själv framhöll han i våras att positionsskiftena hade försvårat för honom.
– Du behöver spela i en och samma position för att få jämnheten. Det är skillnad på att spela ute till höger och att spela i mitten. Jag har gjort insatser på högerkanten, på högerbacken den här säsongen. Om managern ber mig så gör jag det även om det inte är min favoritposition. Det är svårt när du hattar runt på det sättet, sa han till Daily Mirror.
Han pratade också om den långa, kämpiga vägen tillbaka.
– Det var verkligen jobbigt att gå igenom och jag önskar inte någon att få uppleva det. Beslutsamheten och professionaliteten som du behöver, alla timmar på gymmet… det är tufft. Men jag har tagit mig igenom det. Det tog längre tid än jag hoppats, men jag är nöjd att jag kommit dit jag är nu. Jag hoppas att kunna förbättra min form än mer.

När vi gick in i den här säsongen var Aaron Ramseys status avsevärt högre än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Han hade, till slut, gjort skäl för smeknamnet, ”Rambo”.
Men han hade inte övertygat alla tvivlare.
När Luiz Gustavo ryktades vara på väg till Arsenal såg vissa det som spelaren som var det perfekta komplementet till Jack Wilshere.
Wilshere gjorde en svag avslutning på förra säsongen, men nu hade han fått en sommar att vila upp sig på. Nog skulle det vara tillräckligt för att hitta tillbaka till formen han höll under vintermånaderna?
I så fall hade det inte funnits någon plats för Aaron Ramsey.
Men Luiz Gustavo valde Wolfsburg.
När säsongen startade stod Arsenal utan en uttalad defensiv mittfältare då Mikel Arteta var skadad. Aaron Ramsey och Jack Wilshere startade som centrala mittfältare i premiären mot Aston Villa.
Det gick inte alls bra.
Mittfältet var på tok för naivt, Arsenal blev sönderkontrat och förlorade med 1–3.
Aaron Ramsey och Jack Wilshere sågades i Sky Sports av Jamie Carragher och Gary Neville. Inte som individer, utan främst det faktum att Arsenals lag saknade balans. Ingen av de tre centrala spelarna (Ramsey, Wilshere, Rosicky) tänkte defensivt.
De hade en poäng, men Aaron Ramsey skulle få sin revansch.

Redan till nästa match hade walesaren fått en uttalad defensiv roll. Det hindrade inte honom från att vara bäst på plan borta mot Fenerbahçe och göra ett av målen i 3–0-segern.
I returmötet med turkarna sköt han båda målen när Arsenal vann med 2–0.
Tre mål på tre matcher var en bra målutveckling för en spelare som förra säsongen gjorde ett mål på 36 ligamatcher. Men det var bara början.
I lördags debuterade Mesut Özil för Arsenal. Tysken, som kostat 43 miljoner pund, visade direkt sina kvaliteter med det fina förarbetet till ledningsmålet, men när tillställningen var över hade en annan mittfältare stulit showen.
I andra halvlek, när matchen stod och vägde, slog Aaron Ramsey till två gånger om.
I onsdags fortsatte målkungen med att sätta 2-0-målet borta mot Marseille. Sex mål på sex matcher är inte bara överraskande. Det är sensationellt.

Det är ändå inte målen som definierar Aaron Ramseys inledning på den här säsongen. Det är, faktiskt, bara en bonus.
Det som framför allt imponerat är hans energi och tvåvägsspel. Hans sätt att vinna boll är iögonfallande. Han leder de interna ligorna gällande tacklingar, brytning, löpmeter och mål. Det är onekligen en bedrift. Just nu framstår han som en komplett mittfältare.
I laget finns spelare som Jack Wilshere, Santi Cazorla, Lukas Podolski, Theo Walcott, Olivier Giroud och, inte minst, Mesut Özil. Men det är ingen tvekan om vilken spelare som varit lagets bästa hittills i höst.
Även hans störste supporter, tränaren som stått bakom honom under de tunga åren, är förvånad.
– Ärligt talat förväntade jag mig inte att han skulle göra så många mål, men han har framför allt förbättrat sitt passningsspel och teknik.
– Det är viktigast för han var alltid i bra lägen i straffområdet. Målskytte går i cykler. Du har perioder när bollarna går in och perioder där de inte gör det.
Arsenalmanagern är givetvis nöjd med att han behöll spelaren när många fans ville se honom såld.
– Jag beslutade mig för att ha tålamod då han varit skadad under en så lång tid. Det tar tid att komma tillbaka.
Det som borde göra Arsenalfansen mest exalterade är det faktum att Aaron Ramsey fortfarande bara är 22 år. Trots att han varit med så länge så finns det sannolikt mer att utveckla.
Karriärkurvan pekar spikrakt uppåt och har gjort det sedan i våras. Fortsätter han i samma stil kan han utgöra ryggraden på mittfältet i många år framöver.
Vem hade trott det för ett år sedan?