Nytt statement av Manchester City
När jag bevittnade Citys premiärmatch mot Newcastle kände nog jag och många därtill att vi tittade på de blivande mästarna. Manuel Pellegrini är ny som tränare, men redan i första matchen såg så många bitar ut att vara på plats:
Det nya 4-2-2-2-systemet med Yaya Touré och Fernandinho som fungerar som box-to-box-mittfältare. Tvåmannaanfallet som numera anses vara passé. Det raka anfallsspelet med de blixtsnabba kontringarna som påminner om den tyska fartfotbollen.
Sedan kom den överraskande förlusten mot ett övertänt Cardiff och ett par medelmåttiga insatser mot Hull City och Stoke.
Hur bra är detta City egentligen?
Igår fick vi en indikation.

Visst, låt gå för att Manchester United var riktigt dåligt, att Antonio Valencia – normalt en av ligans starkaste tvåvägsspelare på yttermittfältet – helt bortsåg från sin försvarsuppgift.
Men City var ruskigt imponerande. Rörligt, snabbt, påhittigt. United kunde inte hantera Sergio Agüero & Co. Yaya Touré var återigen dominant i ett derby (precis som han var i den titelvinnande 1-0-segern för 1,5 år sedan).
Vincent Kompany? Fullständigt briljant.
Belgaren har missat några matcher i säsongsinledningen och då har Citys försvar varit mediokert.
Igår började han med att bjuda Danny Welbeck på en chans redan efter 20 sekunder. Sedan ryckte han upp sig och var planens bästa spelare. Stark, rejäl och resolut.
Det är alldeles uppenbart hur mycket bättre City blir med lagkaptenen i laget.

Manchester City vann med 6-1 borta mot United för två år sedan, men gårdagens seger på Etihad var ett nästan lika stort statement. 6-1-segern var till viss del överskattad, matchen stod och vägde en bra bit in i andra halvlek när Jonny Evans blev utvisad, United skickade fram folk och två sena slutminutsmål gjorde att siffrorna rann i väg.
Det här var något annat. En total kross.
Fem minuter in på andra halvlek hade Manchester City 4-0 på grannen.
Fram till dess hade vi sett ett lag som såg ut att vara på rätt väg och ett som var under konstruktion.
United ryckte upp sig, det ska sägas, och laget gjorde ett tappert försök att putsa till siffrorna. Med lite tur, och utan Joe Harts fina räddningar, hade United faktiskt kunnat göra ett par mål. Nu blev det blott ett tröstmål, en fin frispark av Wayne Rooney.
Det var knappast tillräckligt för att överskugga det faktum att Manchester City skickade en kraftig signal om sina intentioner den här säsongen.

Uniteds mittfältsproblem består
Värvningen av Marouane Fellaini på deadline day har varit en vattendelare.
Det finns de som anser att han inte var rätt spelare för Manchester United.
Det finns de som anser att han kommer att bidra med fysik och bollvinnaregenskaper och bli en ny Roy Keane.
Det är för tidigt att utvärdera belgaren efter ett par, tre matcher, men vi kan konstatera att hans första derbyinsats blev allt annat än lyckad.
Det som borde oroa David Moyes är farhågan om att Fellaini inte är rätt komplement till Michael Carrick.

Det var ju uppenbart förra säsongen att Carrick blev avsevärt bättre när han kamperade ihop med en rörlig spelare (läs Tom Cleverley) snarare än en lågt sittande playmaker (läs Paul Scholes). Med Fellaini – och den arbetsbeskrivningen belgaren fått igår – saknade United rätt Carrick-komplement. När United hade behövt den rörliga tvåvägsspelaren, den som syr ihop passningstrianglar och ger understöd till de offensiva spelarna, hade de en orörlig bollvinnartyp som vann alldeles för lite boll.
Fellaini ska bidra med fysik och kraft, men igår gjorde han inte det heller. En tackling och en brytning blev hans facit.
Fernandinho och Yaya Touré ägde mittfältet och Fellaini/Carrick fick mest ägna sig åt att jaga.

Nu var knappast enkom på grund av Marouane Fellaini som Manchester United förlorade med 1–4. Det var en kollektiv kollaps där endast David De Gea och Wayne Rooney kommer undan med godkänt betyg.
Rio Ferdinand gjorde en plattmatch, Chris Smalling är ingen högerback, Danny Welbeck kunde inte fylla van Persie-kostymen och Ashley Young var (återigen) sämst på plan.
I andra halvlek byttes Tom Cleverley in och det var påtagligt hur mycket bättre Uniteds spel blev när han satte fart och bidrog med idéer.
Marouane Fellaini flyttades upp ett steg, till den offensiva rollen, och var mer effektiv där, i rollen som targetplayer kan han onekligen konsten att suga in bollar.
Återigen fick Shinji Kagawa stanna på bänken, vilket utlöste en ny Twitterstorm. Det kan bli en jobbig följetong för David Moyes. Inte Twitterstormar i sig, utan det faktum att han ständigt kommer få leva med Kagawa-frågan så länge spelaren inte startar.
Japanen kan spela till vänster med licens att söka sig in centralt (som mot Bayer Leverkusen), men han är som bäst i nummer tio-positionen där han får utnyttja sina andravågslöpningar.
Men där spelar redan Wayne Rooney, lagets just nu bäste/viktigaste spelare. Om Rooney återigen flyttas ut till en kant, vad är då chanserna på att han förlänger kontraktet?
Nej, Kagawa kommer bli en svår nöt att knäcka.
Efter en tung start med sju poäng efter fem omgångar har David Moyes nog med frågetecken som behöver rätas ut.