Tottenham sålde sin bästa spelare, spenderade över en miljard kronor på ersättare – och fick än bredare trupp än någonsin tidigare.
Nu framstår de som en outsider till en topplacering.

Det är förstås tidigt att utse titelkandidater i slutet av september. Men efter en inledning där ingen av de tre favoriterna – Chelsea, Manchester City och Manchester United – har imponerat fullt ut, kan vi vara överens om att toppstriden är jämnare än någonsin i Premier League.
Vi har Arsenal som leder ligan och fått in en spetsspelare i Mesut Özil.
Vi har Liverpool som öppnade ligan bra och har gjort framsteg under Brendan Rodgers.
Vi har Tottenham som ligger tvåa i tabellen och bara släppt in ett mål på hela säsongen.
Är Spurs en titelkandidat? Tja, vi kan ju lyssna till José Mourinho som säger så här inför helgens möte:
– Jag anser att de är en stor utmanare. De var ”champions of the market”. De köpte många spelare och alla var landslagsmän och spelare av kvalitet. Truppen är mycket, mycket bra. Och du vinner titlar tack vare trupper, inte tack vare en grym spelare. De är en mycket hetare utmanare än tidigare.
Vad är förklaringen till succén? Är det så enkelt som att Tottenham än så länge haft ett tacksamt spelschema? Delvis, och av den anledningen är lördagens tidiga toppmatch mot Chelsea så intressant. Det här blir ett test för Tottenham.
Här några av orsakerna till lagets starka start.

Bred trupp
Hur ska Tottenham klara sig utan Gareth Bale? Med tanke på hur många matcher walesaren avgjorde på egen hand förra säsongen, var min känsla att han skulle lämna ett enormt tomrum efter sig. Hittills har Spurs klarat sig förvånansvärt bra.
Som ersättare till Bale, Scott Parker, Tom Huddlestone, Clint Dempsey & Co har André Villas-Boas hämtat in ett koppel av lovande och kompetenta spelare: Nacer Chadil, Christian Eriksen, Erik Lamela, Roberto Soldado, Paulinho, Étienne Capoue. Plötsligt har Spurs en bredd de aldrig tidigare haft.
I anfallet konkurrerar Soldado med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor om strikerpositionen. Slaget om två kantplatserna står mellan Lamela, Chadil, Andros Townsend, Aaron Lennon, Gylfi Sigurdsson. På centralt mittfält finns spelare som Paulinho, Capoue, Mousa Dembélé, Christian Eriksen, Sandro och Lewis Holtby.
I mittförsvaret har Vlad Chiriches värvats till en besättning som redan innehåller Jan Vertonghen, Michael Dawson och Younes Kaboul. På ytterbacksplatserna kan André Villas-Boas välja mellan Danny Rose, Kyle Walker, Kyle Naughton, Zeki Fryers.
Mellan stolparna håller Hugo Lloris på att växa ut till en världsmålvakt, om han inte redan är det.
Kort sagt: Tottenham har en bredare och intressantare trupp än någonsin tidigare i Premier League. Startelvan är inte bättre än de övriga toppkonkurrenternas, men alternativen är fler än hos både Arsenal och Liverpool.
Lagets X-faktor har minskats i och med Bales flytt, men om Erik Lamela kan steppa upp (han har visat lovande tendenser) bör argentinaren kunna fylla luckan.

Försvarsspelet
Begreppen ”Tottenham” och ”defensiv stabilitet” passar inte ihop. Har aldrig gjort. Spurs har varit en klubb som burit charmstämpel och som aldrig kunnat täppa bristerna bakåt. Enkla misstag och slarv på fasta situationer? En del av Spurs dan.
Men någonting har skett på White Hart Lane. Efter nio matcher har Spurs bara släppt in ett mål. Det var Olivier Girouds segermål på Emirates i derbyt mot Arsenal den 1 september.
Utöver det har laget hållit nollan i åtta matcher.
Vad är förklaringen? Handlar det om tillfälligheter eller om spelidé som börjar sätta sig? Statistiken är extra intressant då jag menar att flera av Tottenhams försvarare är bättre offensivt än defensivt. Kyle Walker och Danny Rose är det definitivt. Man kan argumentera för att Vertonghen är bättre med boll än utan den. Sedan har vi nye Vlad Chiriches som är en rock ’n’ roll-försvarare av samma snitt som Lucio. Han drar sig inte för att ge sig i väg på solorajder om läget ges.
Chiriches är fortfarande backup till Michael Dawson (och Younes Kaboul) som får stå för stadgan i Spurs försvar.
Vi kan peka på det skydd som det solida mittfältet ger sin backlinje. Vi anade att Paulinho/Sandro skulle bli svårforcerade och så har det också blivit. Paulinho har acklimatiserat sig fort och varit en nyttig tvåvägsspelare. Vad Sandro betyder för Tottenham såg vi inte minst när han blev skadad i början av året och lagets spel föll ihop.
Dessutom har André Villas-Boas nu haft drygt ett år på sig att implementera och förfina sin spelidé, med den höga försvarslinjen.

Tränaren
André Villas-Boas kom till Tottenham med dalande status efter debaclet i Chelsea. Två år senare pekar karriärkurvan åt ett helt annat håll för den unge portugisen.
Tottenham missade fjärdeplatsen förra säsongen, men Villas-Boas hade ändå stärkt sina aktier. Dels genom den starka hösten, dels genom det faktum att han utvecklade spelare. Inte minst Gareth Bale som tog steget till att bli en världsstjärna under Villas-Boas mentorskap.
Är André Villas-Boas flygfärdig nu? Är han redo att tuppfäktas med de riktiga alfahannarna? Med Mourinho, Wenger och Pellegrini? Kanske.
Tottenhams nya organisation, med Franco Baldini som sportdirektör, har gjort att André Villas-Boas har fått ägna sig åt det han kan bäst: Leda träningar, ansvara för matchningen av laget. Att Villas-Boas är skicklig taktiskt vet vi, men jag har även imponerats av hans man-management. Han skapade en nära relation med Gareth Bale förra säsongen och trots en stor trupp redan fjol lyckades han hålla humöret på spelarna som var utanför startelvan.
Jag gillar också den aktiva matchcoachningen. Att förändra är inte särskilt svårt, det svåra är att göra det med finess. Villas-Boas har ofta en klok tanke när han ändrar spelsystem och genomför byten. Som i förra årets derby mot Arsenal där han fick till en scenförändring av matchbilden trots att Tottenham reducerats till tio man efter Emmanuel Adebayors utvisning.
Helgens match mot Chelsea blir ett test för Spurs. men även ett test för Villas-Boas personligen. Nu ställs han mot sin förre chef, José Mourinho. Det är bara resultatet som räknas. Inte bollinnehav, inte hedersamma förluster.
Om Villas-Boas besegrar Mourinho kommer det talas om ”tronskifte” i den portugisiska tränarhierarkin.
Och då blir det ännu lite svårare att helt avfärda Tottenham som en outsider till titeln.