Arsenals hjälte i det tysta
Aaron Ramsey har snott rubrikerna i inledningen av säsongen. Inte så konstigt efter hans sanslösa målform där han prickat in åtta mål på nio matcher. Men Ramsey har vi lyft fram tidigare i den här spalten.
Så det är dags att vi hyllar en annan spelare, en som verkligen blivit en nyttig komplementsspelare.
När Mathieu Flamini värvades i somras bubblade frustrationen i Arsenals supporterled. Nästan hela sommaren hade passerat och den enda värvningen som klubben hade presenterat var Bosman-anfallaren Yaya Sanogo. Trots de uppskattningsvis 70 miljoner punden som bara låg och väntade på att spenderas.
När fansen drömde om storköp offentliggjordes nästa tillskott: Bosmanvärvningen Mathieu Flamini. Det var inget drag som vare sig lyfte entusiasmen eller ökade tröjförsäljningen. Arsène Wenger hade sagt att han tvekade på att ta tillbaka spelaren. Det krävdes provträning innan han var övertygad.
Men det har visat sig bli en ytterst strategisk värvning.
Mathieu Flaminis entré i laget skedde i det tysta, han gick under Mesut Özil-radarn. Men hans inställning, arbetskapacitet och lojalitet har gett laget en ny dimension. Vi minns alla hur vidöppet Arsenal var i premiären mot Aston Villa. Med Mathieu Flamini och Aaron Ramsey som sittande mittfältare har man två av de löpstarkaste mittfältarna i ligan. Och då har man blivit avsevärt svårare att bryta ned.
Arsène Wenger sa efter segern mot Swansea att Flamini bidragit med ”the dirty work” och där ligger sanningen. Arsenal har tidigare haft för få spelare som varit beredda att kvala upp tröjärmarna och göra det smutsiga jobbet i maskinrummet.
Efter sex omgångar framstår Arsenal som en genuin titelkandidat – inte minst då den tippade topptrion med Chelesa, Manchester City och Manchester United underpresterar. På de senaste 21 matcherna har Arsenal bara förlorat en match.
Vem hade för ett halvår sedan trott att Mathieu Flamini skulle bidra till att Arsenal skulle ses som en titelkandidat?

Amalfitano lyfter WBA
Berahino var namnet för dagen på Old Trafford i lördags. Den unge anfallaren sköt segermålet för West Bromwich. Men ni som läser den här bloggen känner ju till historien om 18-åringen från Burundi.
Så vi kan väl snacka om en annan spelare.
Morgan Amalfitano värvades till West Bromwich på deadline day och det kan ha varit en av de övergångar som omvärlden ägnade minst uppmärksamhet åt under det hektiska dygnet.
Men oj, vilket fynd WBA gjorde där.
Amalfitano blev ingen succé i Marseille, men på bara tre matcher i England (två från start, ett inhopp) har han hunnit visa vilken begåvad spelare han är.
I debuten svarade han för ett mål och en assist. Mot Manchester United svarade han för ett solomål som kommer tillhöra ett av säsongens läckraste.
Man kan förstås peka på hemmalagets undermåliga försvarsarbete, men det vore också att förringa Amalfitanos kyla när han dels slog en tunnel på Rio Ferdinand, dels lyfte bollen retligt enkelt över David De Gea.
Amalfitano är annars ingen spelare som brukar bjuda på tricks. Han är en ”direkt” ytter som framför allt är bra för att skicka in inlägg i boxen. Att han lyft WBA är uppenbart.
Det har även andra spelare gjort.

Paolo Di Canio hittade ingen plats för Stéphane Sessègnon i Sunderland och det måste kännas jobbigt för supportrarna nu när spelaren visar vilken klass han besitter. Den offensive mittfältaren värvades till WBA i slutet av transferfönstret och har fått nummer tio-positionen. På Old Trafford var han planens kung: Kvick, lurig, påhittig. Precis som vi minns honom från succéåret 2011/12 då han var en av Premier Leagues bästa offensiva spelare.
I lördags imponerade även Victor Anichebe i rollen som targetplayer. Att nigerianen har en hög högstanivå visste vi, nu handlar det om att visa det över tid.
Med Morgan Amalfitano, Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe – samt jokern Berahino – har WBA:s offensiv fått en rejäl ansiktslyftning.
Får dessa spelare vara hela har Steve Clarkes gäng anledning att sikta på en plats på den övre halvan av tabellen.