Två insläppta mål på sju matcher.
Det är ingen tvekan om att nyckeln till Southamptons framgångar finns i försvarsspelet.
Här är några av nycklarna till den sensationella defensiven.

Presspelet
Minns ni Southampton i inledningen av förra säsongen? Laget läckte som ett såll och släppte in 20 mål på de sju första omgångarna.
Sedan Mauricio Pochettino tog över i mitten av januari har ”Saints” varit ett av de lagen i ligan som släppt in minst antal mål. Hur bar han sig åt?
Den förre Espanyol-tränarens fotbollsfilosofi påminner om Marcelo Bielsas. Han vill äga bollen och han vill så snabbt som möjligt återerövra den.
Redan i debutmatchen mot Everton i januari (0-0) kunde vi notera det höga och intensiva presspelet. Nu har Pochettino fått ett halvår att förfina sin spelidé och det har gett resultat.
Pablo Osvaldo-köpet har inneburit en övergång till 4-3-3 istället för 4-2-3-1, men en sak är bestående: Det hårda arbetet utan boll.
Southamptons spelare springer bildligt talat livet ur sig i varje match. Det framstår som att de jobbar efter en liknande ”tresekundersregel” som Barcelona gjorde under Pep Guardiola: Efter ett bolltapp får det dröja max tre sekunder innan motståndaren sätts under press.
Den här taktiken har varit framgångsrik mot topplagen som inte är vana vid att stressas på det sättet av lag på undre halvan. Nu verkar Pochettinos taktik även få effekt mot de mindre lagen. Det är jobbigt att möta Southampton.
– Vår modell är glasklar – vi vill försvara genom att ha bollinnehavet. Vi vill vara så långt ifrån vårt eget mål som möjligt. Vi vet att det finns en risk med det här sättet att spela. Vi kan tappa bollen i farliga situationer, men det är vår filosofi och vi tror att vi kan lyckas genom att spela så, sa Pochettino häromdagen till engelska tidningar.
Det finns förstås en annan en riskfaktor: Att pressa högt tar mycket energi och farhågan är energidepåerna minskar ju längre säsongen lider. Då kan det bli som för Athletic Bilbao; man skördar framgångar under en halv säsong för att sedan ”gå in i väggen”.

Målvaktslösningen
Förra säsongen inledde Kelvin Davies som förstaval mellan stolparna i Southampton. Han höll inte så Paolo Gazzaniga fick chansen. När inte heller han motsvarade förväntningarna valde Nigel Adkins att hämta in kontraktslöse Artur Boruc. Den polske målvakten började med att släppa in fyra mål borta mot West Ham i slutet av oktober. En vecka senare vaktade han målet i förlustmatchen hemma mot Tottenham (1-2). Under matchen applåderade han sarkastiskt åt sina egna fans och slängde en vattenflaska i riktning mot dem. Klubben utredde händelsen men fann ingen anledning att straffa spelaren. Boruc hamnade dock i kylan, han spelade inte en match fram till årsskiftet.
Men när de Davies och Gazzaniga återigen vacklade fick han chansen på nyårsdagen mot Arsenal. Och då infann sig formen.
Artur Boruc visade kvaliteterna som vi minns från tiden i Celtic och som gjorde honom till en av Europas mest eftertraktade målvakter. Hans målvaktsspel var en bidragande orsak till att Southampton klarade kontraktet.
Polacken belönades med ett nytt kontrakt och i höst har han lyft sig ytterligare ett par snäpp. Fem nollor på sju matcher talar sitt tydliga språk – Boruc har varit en av ligans bästa målvakter i höst.

Mittbackslösningen
Om målvaktssidan var tunn vid den här tiden förra året gällde samma sak för mittbackssidan. Jos Hooiveld hade stora problem med Premier League-tempot inledningsvis. José Fonte och Maya Yoshida växte in i kostymen, men det rådde inga tvivel om att mittförsvaret hade hög prioritet inför sommarens silly season.
Sportchefen Nicola Cortese och tränaren Mauricio Pochettino letade och fann Dejan Lovren i Lyon. Vissa ifrågasatte om han verkligen var värd 10 miljoner euro, men det har visat sig vara väl spenderade pengar.
Dejan Lovren har varit den trygga, gedigna pjäsen som Southampton behövde. Samtidigt har han fått José Fonte att växa. Inför säsongen var det oklart om Fonte eller Maya Yoshida skulle vara startspelare. Efter sju omgångar och två insläppta mål känns Fonte som given.
Enligt Whoscoreds statistik har Dejan Lovren den sjätte bästa ratingen i Premier League (bakom Olivier Giroud, Aaron Ramsey, Mesut Özil, Morgan Amalfitano och David Silva). José Fonte är på 13:e plats i samma ranking.
Statistik säger långt från allt, men mittförsvaret framstår inte längre som en akilleshäl för Southampton. Lovren/Fonte är både starka i duellspelet och tillräckligt rörliga för att klara Mauricio Pochettinos höga försvarsspel.
Vi får inte heller glömma de skickliga ytterbackarna Luke Shaw och Nathaniel Clyne. De får mest uppmärksamhet för sina offensiva rajder, men det överskuggar inte att de även är solida defensivt. Shaw agerar så rutinerat att man kan tro att han spelat tio år i ligan medan Clyne är svårpasserad tack vare sin snabbhet.

Tuffa mittfältet
Förra säsongen ansåg jag att Southampton hade ligans mest undervärderade mittfält. Där fanns sensationen Morgan Schneiderlin som var ligans bästa bollvinnare och giftig med sina djupledslöpningar. Där fanns förre Chelseatalangen Jack Cork som både kunde vinna boll och fördela den.
I somras valde dock Southampton att ytterligare förstärka en redan stark lagdel genom att värva Victor Wanyama från Celtic. Den robuste kenyanen har gjort ett redan granithårt mittfält ännu hårdare.
Wanyama brister ibland i passningsspelet, men som bollvinnare, som bulldozer, är han svåröverträffad. Efter Cardiffs skrällseger mot Manchester City såg jag Gary Medel och Aron Gunnarsson som ligans tuffaste mittfält. Men Schneiderlin/Wanyama väger tyngre.
Duon är skräddarsydd för Pochettinos presspel. Deras defensiva kvaliteter ger excellent skydd åt mittbackarna José Fonte och Dejan Lovren, och det är en förutsättning för att laget ska kunna släppa fram ytterbackarna i offensiva löpningar.