Startsida / Inlägg

Såg vi en ny taktisk trend?

av Kalle Karlsson

Det som såg så bra ut för Arsenal har plötsligt förvandlats till ett kämpigt läge i ”dödens grupp”. Efter två inledande segrar hade en poäng mot Dortmund gett ett gynnsamt läge inför fortsättningen. Förlusten på hemmaplan kan bli ödesdiger.
Gårdagens spaning: Kommer fotbollen efterlikna ishockeyns bespottade 1-3-1-system?

Tisdagens möte på Emirates var ett sådant som höjer pulsen lite extra.
Inte bara för att det handlar om två klubbar med liknande arbetssätt: De har byggt långsiktigt, förlorat sina bästa spelare, men ändå fortsatt att ta steg framåt.
Det var också två ideologier som ställdes mot varandra: Arsenals passningsfotboll mot Dortmunds omställningsspel.
BvB:s ”gegenpressing” är så vida känt numera att det inte borde vara någon överraskning. Ändå var det som om Arsenal togs på sängen av Dortmunds sätt att gång på gång återerövra bollen genom hög press.
Ledningsmålet genom Henrikh Mkhitaryan var följden av gegenpressing. Marco Reus slog en svag passning, Arsenal tog hand om bollen och Aaron Ramsey ville lugna ned.
I vanliga fall, i Premier League eller mot de flesta andra lagen i Europa, hade Ramsey kunnat göra det utan problem. Motståndarna hade fallit hem för att vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet. Men Dortmund är ingen vanlig motståndare.
Marco Reus satte fart direkt mot Ramsey, tacklade honom från ”döda vinkeln”. Bollen hamnade hos Henrikh Mkhitaryan som kunde placera in 0–1.

Gegenpressing i tre steg
dortmund1
Marco Reus har slagit bort en passning, men istället för att falla hem på rätt sida så pressar Dortmund högt med flera spelare.

dortmund2
Inom loppet av någon sekund är Aaron Ramsey omringad av fyra spelare.

dortmund3
Dortmund vinner bollen. Notera hur utspritt Arsenals försvar är (av förklarliga skäl, de var ju på väg att anfalla). Robert Lewandowski, med bollen, kommer i nästa skede att spela fram Mkhitaryan till 0–1.

Arsenal var klart störda av Dortmunds presspel första halvtimmen. Sista kvarten av första halvlek lyfte de upp spelet och fick in kvitteringen efter ett misstag av Neven Subotic (fint inlägg av Bacary Sagna).
Drygt tio minuter in på andra halvlek byttes Santi Cazorla in istället för Jack Wilshere och det blev injektionen Arsenal behövde. Dels betydde det att Mesut Özil – fram till dess tämligen osynlig – flyttades ut till högerkanten, dels höjde Arsenal passningstempot. Det fanns en situation där Dortmundspelarna sprang livet ur sig för att komma in i press, men Arsenal flyttade bollen så snabbt och effektivt att bortaspelarna fick jaga skuggor. Det slutade med ett inläggsläge för Kieran Gibbs, men det var ett bevis på att Arsenal kunde hantera presspelet. Det krävde bara att göra saker med tempo och kvalitet, vilket förstås inte är så ”bara”.
Dortmund började gå på knäna. Runt minut 70 fick de bara ägna sig åt att rensa. Deras sporadiska anfallsförsök bestod av ”lycka till”-bollar mot en isolerad Robert Lewandowski. Santi Cazorla var några centimetrar från att skruva in 2–1 i krysset och spanjoren hade ett till bra skottläge (återigen efter Özil-pass) som täcktes av uppoffrande BvB-försvarare.
Jag och många andra satt bara och väntade på ett avgörande mål. Det var det som var problemet för Arsène Wenger. Hans spelare blev så självsäkra att de glömde bort vilka de spelade emot.
Europas bästa kontringslag fick en möjlighet att ställa om. Det var egentligen inget superkontringsläge, men de gjorde allt med sån beslutsamhet att det bara behövdes en chans. Kevin Grosskreutz överlappade med rätt tajming på högerkanten och slog ett inlägg till Lewandowski som tryckte in 1–2 med tio minuter kvar.
Rättvist? Nja, inte riktigt. Det var definitivt ”against the run of play”, som de säger borta i England.
Men man måste lyfta på hatten för detta Dortmund.

Jag älskar det faktum att det finns olika fotbollsstilar och Jürgen Klopp har sannerligen skapat sin. Dortmunds presspel skiljer sig emot Barcelonas eftersom de varierar mellan att pressa högt och sjunka hem. När motståndarna har kontroll på bollen är Dortmund trygga i att falla hem och lita på att mittbackarna Hummels och Subotic löser det låga försvarsspelet som leder till många inlägg.
Men så fort motståndarna slappnar av eller ger minsta chans till bollerövring går det blixtsnabbt att överbemanna bollhållaren. Omställningarna är rakare och spetsigare än hos något annat lag.
Vad krävs i löpmeter för att kunna genomföra den här sortens presspel, har jag undrat tidigare. Igår fick vi en hint om det: Dortmunds spelare sprang mer än en mil mer än hemmaspelarna under gårdagens match. Det är inte alla lag som har spelare som är beredda att lägga ned det arbetet.
Man kan ju tänka sig hur svårt Martin Jol skulle ha att sälja in den här spelidén till Dimitar Berbatov, Darren Bent och Bryan Ruiz. För att ta ett exempel. Mauricio Pochettino verkar ha lyckats i Southampton så honom lyfter jag också på hatten för.

Igår hade jag två skärmar igång. Jag höll även ett öga på Milan–Barcelona och när jag sammanvägde vad jag sett i båda matcherna kunde jag se konturerna av en ny taktisk trend: Bolltapp som ett anfallsvapen.
På San Siro ställde Max Allegri upp sitt lag enligt modellen 4-6-0 för att matcha Barcelonas strikerlösa uppställning. Inte alls någon dum idé.
När Milan gjorde 1–0 genom Robinho (framspelad av en pigg Kaká) fick Allegris taktiska drag full effekt. Milan kunde sjunka ultralågt. I vanliga fall talar man om ”two banks of four” som grunden i försvarsspelet, men det här var snarare ”two banks of five”. Barcelona, trots all sin kvalitet, hade svårt att skapa chanser.
Deras möjligheter kom när de lyckades vinna bollen högt och sedan attackera mot ett Milan-försvar som inte var samlat, som inte hunnit hitta sina utgångspositioner. Kvitteringsmålet var resultatet av en sådan bollvinst. En felpassning av Cristián Zapata, en förlorad fifty-fifty-duell på mitten och några sekunder senare hade Leo Messi fått ett friläge och rullat in 1–1. Mot ett samlat försvar hade han knappast fått så mycket ytor.
Så länge Milan inte hade bollen var det ofarligt. När de väl fick tag i den ledde det till ett baklängesmål.
Det är det som är det intressanta.

Försvarsspelet har slipats enormt senaste åren. Det är mer regel än undantag att underdogs som möter Barcelona och Arsenal parkerar bussen på egen planhalva. De gör allt för att inte bjuda på något.
Det enklaste sättet att skapa chanser mot kompakta försvar är inte att spela tiki-taka. Det går förstås om man lyckas kopiera det fantasimål som Arsenal gjorde mot Norwich, men det går inte att räkna med att göra det varje vecka.
Det finns en snabbare väg: Ge ifrån dig bollen och vinn sedan tillbaka den snabbt.

Det går att dra en parallell här till ishockeyn. När det kritiserade 1-3-1-systemet härjade i svensk hockey så var en del av Lasse Falks spelidé, att man aldrig skulle åka in med pucken i anfallszon. Man skulle dumpa ned den (ge ifrån sig pucken) djupt i anfallszonen för att sedan kunna ställa upp i 1-3-1 och vinna tillbaka den.
Är det dit fotbollen är på väg? Marco Reus slog en dålig passning, men som ni kunde notera på bilderna ovan fungerade den som ett effektivt anfallsvapen. Dortmund kunde vinna tillbaka bollen mot ett osamlat Arsenalförsvar och göra mål någon sekund senare. Barcelonas öppningar på San Siro igår var av samma karaktär. De enda gångerna de fick ytor var när Milan förlorat bollen.
Tänk om Reus passning var planerad? Det var den förstås inte, men i framtiden kanske den är det. Ge bort bollen, vinn tillbaka den genom intensivt presspel och anfall snabbt mot en oorganiserad defensiv.
Är det framtidens fotboll?

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB