Robin van Persie gjorde segermålet, Wayne Rooney var överallt.
Men var det någon som personifierade Manchester Uniteds insats igår mot Arsenal var det en vikarierande mittfältare.

Uttalandet fick vissa att känna hopp, andra att skaka på huvudet.
I vanliga fall när Alex Ferguson beskriver spelare brukar hans ord få extra bärkraft. En hyllning från sir Alex väger helt enkelt lite tyngre än om superlativen kommer från någon annan.
Den här gången ställde sig dock delar fotbolls-England frågande till hans omdöme.
I april, efter att Manchester United säkrat ligatiteln, sa United-ikonen:
– Phil Jones kommer att bli en fenomenal spelare. Han kan bli den bäste i klubbens historia.
Till och med de egna fansen tyckte att det var lite överdrivet i en klubb som haft spelare som George Best, Bobby Charlton och Cristiano Ronaldo. Dessa ord kom ju under en säsong där Phil Jones blandat och gett.
Efter att ha slagit igenom som en hyperlovande 18-åring i Blackburn var han på väg att hamna i Phil Neville-fällan i Manchester United: Han var för anpassningsbar för sitt eget bästa. Mittback, högerback, defensiv mittfältare – Jones fick fylla i lite här och var. Och det är sällan bra för en spelares utveckling.
Det hände att han gjorde iögonfallande insatser (som i derbyt mot City i våras och mot Real Madrid på Bernabéu), men nivån var för ojämn och han kändes aldrig riktigt klockren på mittfältet.

Den här säsongen har dock Phil Jones stigit fram som en av det viktigaste rollspelarna i Manchester United.
Han har fortfarande fått flytta runt mellan olika positioner. Första tre omgångarna spelade han högerback, sedan var han skadad, sedan spelade han mittback, nu på slutet har han spelat på mittfältet. När Rio Ferdinand och Nemanja Vidic var skadade fick Jones förtroende i sin naturliga position som mittback. Jag är övertygad om att det är hans bästa och framtida position – han är inte tillräckligt kvick och passningsskicklig för att spela på mittfältet i ett spelförande lag – men det betyder inte att han inte kan göra lyckade punktinsatser mot specifika spelare.
Igår valde David Moyes att starta honom bredvid Michael Carrick. Det var ett väntat val för att neutralisera Arsenals mittfält, i synnerhet Mesut Özil.
Det visade sig vara ett genidrag.
Jones satte direkt tonen med sitt kloka, kompromisslösa spel. Det är ingen slump att spelare som Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och nu senast Mesut Özil haft svårare än vanligt med Jones i motståndarlaget.
När Nemanja Vidic blev skadad i slutet av första halvlek fick 21-åringen ta klivet ned i mittförsvaret. Han var lika bra, om inte ännu bättre, där.
Phil Jones symboliserade Uniteds insats. Efter en stark inledning första tio minuterna handlade det mest om att stänga ytor, positionera sig rätt – och ta jobbet. Det gjorde hemmalaget prickfritt.
Framför allt den där rollspelaren som börjar ta mer och mer plats hos regerande mästarna.
Trots hans fina form är han inte given i startelvan. Jag ser fortfarande en frisk Rafael da Silva som förstaval till höger i backlinjen (kanske utmanad av Chris Smalling som var grym igår?). I mittförsvaret känns Nemanja Vidic som förstavalet trots att han stundtals svajat i höst. Bredvid honom känns det rätt öppet mellan Jonny Evans, Phil Jones och Rio Ferdinand beroende på form och motstånd.
Phil Jones lär även i fortsättningen användas för att släcka bränder. United hade alltid den typen att tillgå under Alex Ferguson. Var det inte John O’Shea var det Ji-Sung Park eller Danny Welbeck. Phil Jones är samma typ av rollspelare – med en högre högstanivå och en avsevärt större potential.
Gårdagens insats visar att han inte stagnerat i en Phil Neville/John O’Shea-fälla.