Var det här receptet för att knäcka Southampton? Det är i så fall ingen överraskning att det var José Mourinho som levererade det.
I första halvlek satt jag och njöt av Southampton. Inte för att de var så fantastiska utan för sättet de spelar på.
Det är så befriande med uppstickarlag som spelar med högt presspel. Vi är så vana vid att underdogs backar hem, spelar reaktiv fotboll och väntar på motståndarens misstag. Det är standard. Men det blir ju så mycket roligare och öppnare fotboll om favoriten får möte ett lag som vill vinna tillbaka bollen snabbt. Senare på söndagskvällen såg jag Athletic Bilbão göra samma sak mot Barcelona hemma på San Mamés. Det var väntat men likaväl underbart att se.

Detta Soutampton som charmat oss i höst gjorde 0–1 redan efter tolv sekunder (Jay Rodriguez utnyttjade en jättebjudning av Michael Essien). Men trots ledningen så vek de inte från sin grundinställning – att pressa motståndaren högt. De har demonstrerat den här förmågan med framgång tidigare under säsongen – både på Anfield och Old Trafford – och nu gjorde de det på Stamford Bridge.
José Mourinho valde ett fysiskt mittfält med Michael Essien och Ramires bakom de tre musketörerna Eden Hazard, Juan Mata och Oscar. Tanken var att deras rörlighet och teknik skulle kunna hantera det höga presspelet, men det gick inte så bra.
Första halvleken kontrollerades av Southampton som hade kunnat göra fler mål om de varit mer noggranna med passningarna på sista tredjedelen.
När jag såg första halvlek satt jag och funderade på två saker kring ”Saints”:
Dels hur många energiödslande löpningar mittfältarna Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama måste ta för att kunna upprätthålla pressen och få numerärt överläge i nästa läge (det här är extremt svårt att visa med stillbilder).
Dels hur länge Southampton kommer att orka göra det här i match efter match.

Nu såg man tendenser till trötthet i andra halvlek och José Mourinho var inte se att utnyttja det.
Chelseas manager är ligans mest aktiva matchcoach och den här dagen fick han understryka det igen. När Oscar blev skadad i slutet av första halvlek hade han kunnat byta in Willian eller André Schürrle. Istället valde han Frank Lampard och flyttade Ramires till högerkanten.
I paus valde han att ta av stackars Michael Essien som äntligen fick chansen från start och ta in Demba Ba. Det betydde en övergång till 4-4-2 och en helt förändrad spelidé.
Istället för att spela sig upp genom mittfältet – spela sig i händerna på ett högt pressande Southampton vilket Chelsea inte klarade av –  valde man att ta in en targetspelare (Ba) och slå längre och rakare bollar förbi gästernas förstapress. Och då hittade man luckorna.
– Jag förändrade helt sättet vi spelade på, sa Mourinho efteråt. Jag tror att vi gav dem en andra halvlek som de inte hade räknat med och som de inte kunde hantera. Det faktum att vi spelade med två strikers var ett problem för Southampton, vi pressade dem högt och Lampard och Ramires gjorde det väldigt bra.
Det påminde en del om Mourinhos första upplaga av Chelsea: Ett fysiskt lag som tog kampen, spelade med hög energi och spelade ett rakt spel mot Didier Drogba.
Är det här sättet att tämja Southampton? Fan tro’t. Räkna med att kommande motståndare spelar ett längre spel mot Saints.

Mauricio Pochettino skickade in Rickie Lambert från bänken och gick över på 4-4-2. Det är för övrigt intressant att Lambert startade på bänken – han är betydligt mer effektiv på hemmaplan än borta. Hans ersättare Pablo Osvaldo var iskall i matchen, men fick vara kvar på plan.
Dispositionen gav ingen större effekt och Mourinho kunde med ytterligare en förändring – John Obi Mikel in istället för Fernando Torres i 84:e minuten – säkra ledningen och sedan öka på till 3–1 genom Demba Ba.
Juan Mata gjorde sin första ligastart på en månad. Jag tycker han var rätt svag i första halvlek med undantag av ett par fina instick, men i andra halvlek var han med och avgjorde matchen. José Mourinho berömde hans defensiva jobb mot Luke Shaw, men jag tänker främst på hans förmåga att söka sig in i banan och slå avgörande passningar. Inlägget som John Terry nickade in till 2–1 var den typen av spetskvaliteter som Mata bidrar med och som visar varför han behövs i Chelsea.