Nio poäng efter Arsenal efter 13 omgångar. Manchester United har inte råd att kasta bort fler poäng om de ska vara kvar i titelracet.
Och David Moyes har knappast råd att förlora ikväll.

Manchester United tar emot Everton på onsdagskvällen i  veckoomgångens hetaste möte.
Det finns många intressanta dueller: Marouane Fellaini mot Gareth Barry, Romelu Lukaku mot Uniteds försvar, Kevin Mirallas mot Patrice Evra.
Men det är svårt att bortse från matchen i matchen mellan de två tränarna.
David Moyes lämnade i somras Everton efter elva år för att ta över Manchester United.
Roberto Martínez lämnade Wigan för att ersätta Moyes i Everton.
Nu möts de för första gången.
Läget inför prestigemötet var inte vad David Moyes hade hoppats på.

Inför kvällens match är Everton femma i tabellen med 24 poäng. Manchester United är åtta med 22 poäng.
David Moyes lyckades aldrig hamna före United i tabellen under sin tid på Goodison Park. Det vore förstås aningen förargligt om det skulle ske året efter att han lämnat skutan.
Det ska förstås mycket till om så ska bli fallet – jag gissar att Everton förr eller senare dalar till en sjätte-åttonde plats och att Manchester United höjer sig ju längre säsongen lider – men starten på hösten har antytt att Everton tjänat mest på sitt tränarbyte.

Det var en hel del som förutspådde att Roberto Martínez entré i Everton skulle bli en för stor kulturkrock. Spanjoren förespråkar en passningsorienterad fotboll; det var han som lade grunden för Swanseas possession-fotboll och sedan fick lilla Wigan att spela en sevärd fotboll.
Skulle Everton klara av den omställningen?
Redan i premiären borta mot Norwich kunde vi se att spelarna skulle greja det. Istället för längre bollar fram mot Marouane Fellainis bröstkorg såg vi ett kortpassningsspelande lag som tryckte fram båda ytterbackarna och lät en alldeles briljant Ross Barkley agera motor på mittfältet (efter tre omgångar i ligan hade Everton det högsta bollinnehavet av samtliga lag).
Ett par veckor senare hade Marouane Fellaini sålts till Manchester United och ersatts av James McCarthy och Martínez hade hämtat in Romelu Lukaku på lån från Chelsea.
Everton var redan där i en bättre situation än när förra säsongen tog slut.
Fellaini mot McCarthy var en rejäl vinst i rena pengar, drygt 150 miljoner kronor. Men med omläggningen av spelfilosofin var det en fördel även spelmässigt. Fellaini hade inte passat lika bra som ”tia” i Martínez Everton som han gjorde i Moyes Everton. Han hade inte heller passat lika bra som sittande mittfältare nu när laget blivit mer proaktivt.
Med fina tillskott (Barry! McCarthy! Lukaku! Deulofeu!) har Everton inlett hösten klart över förväntan. Det är inte bara det att poängen trillat in. Så här sevärd fotboll har inte Everton spelat under hela Premier League-eran. Det är möjligt att det var mer fart på Tomasz Radsinskis tid, men nu finns en kombination av fart (Kevin Mirallas), kraft (Jagielka/Distin), teknik (Barkley), offensiva ytterbackar (Baines/Coleman).

David Moyes uppgift i Manchester United var av en annan sort. Medan Roberto Martínez fick mandat av styrelsen, spelarna och fansen att förändra Evertons spelsätt har Moyes uppdrag varit att förvalta arvet efter sir Alex Ferguson.
Det fanns inget behov av att förändra. United vann trots allt titeln förra säsongen och Fergusons grundhållning var alltid att förespråka offensiv fotboll.
Däri ligger också David Moyes problem den här hösten.
Eftersom han inte har gjort några större spelmässiga förändringar kräver opinionen att segrarna fortsätter att trilla in. Hade Moyes gjort revolution hade supportrarna alltid kunnat peka på det som förklaringen när resultaten inte gick som det var tänkt. Ungefär som i fallet med Brendan Rodgers och Liverpool förra hösten. Laget underpresterade poängmässigt, men eftersom publiken kunde se framstegen i passningsspelet och Rodgers kunde peka på kalla siffror som visade högre bollinnehav, fick han acceptens för sitt projekt.
David Moyes har inte förändrat så mycket – förutom att Wayne Rooney spelas lite högre upp i plan – och får därför inte samma arbetsro.

Manchester Uniteds supportrar, merparten, har visat tålamod mot den nye managern trots att laget sladdat under inledningen av säsongen.
Det finns tecken på att laget är på rätt väg. Segern med 5–0 över Bayer Leverkusen borta i Champions League var en påminnelse om kvaliteten i truppen. De har inte förlorat sedan slutet av september när West Bromwich fixade säsongens hittills största skräll.
Det finns andra tecken på att laget är opålitligt. Tre dagar före mötet med Leverkusen tappade United ledning borta mot Cardiff i slutminuten efter uselt försvarsarbete av Patrice Evra och efter en match där man skapat förvånansvärt lite under 90 minuter. Frågetecknet kring om Moyes kan ge laget rätt nycklar i offensiven – det jag frågade mig redan i våras – har inte rätats ut.

David Moyes kommer få tid, det behöver vi egentligen inte understryka ytterligare en gång.
Men kvällens match är av yttersta vikt att han vinner. Hur det ser ut spelmässigt är underordnat, idag är det bara poängen som räknas. Hans lag är redan nio poäng efter ligaledaren Arsenal, som möter Hull City hemma.
Nu ställs han mot sin förra klubb Everton, som ligger tre placeringar ovanför Manchester United i tabellen. En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.
Det skulle automatiskt minska hans anseende och öka pressen inför den tuffa julperioden.
Om det dessutom sker efter att Marouane Fellaini blivit övertrumfad av Ross Barkley eller Gareth Barry skulle det vara extra pikant.
Moyes valde att lägga ut runt 300 miljoner kronor på belgaren. Roberto Martínez tog pengarna, lade hälften på James McCarthy och har fått en lovande spelare som passar in i lagets filosofi.
Det här är säsongens hittills mest intressanta tränarduell.

***
Läs mer:
10 maj: ”Moyes största utmaningar i United”.