”Are you watching, David Moyes?”.
Sången från de tillresta Evertonsupportrarna gick inte att undgå. Jodå, nog tittade huvudpersonen på. Det måste ha varit en smärtsam syn och insikt.
Han skulle aldrig erkänna det, men visst tusan måste han ha funderat i samma banor som vi andra. Det är fortfarande tidigt för domedag, men efter gårdagens resultat kommer vi inte ifrån:
Everton har blivit bättre sedan David Moyes lämnade.
Manchester United har blivit ett antal snäpp sämre sedan David Moyes anslöt.

Det var ju det här jag reflekterade över i gårdagens text inför Manchester United-Everton.
”En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.”
Everton vann. För första gången på Old Trafford sedan augusti 1992. De lyckades med det som Everton aldrig grejade under Moyes tid i klubben. Martínez har dessutom gjort slut på den där förargliga statistiken som visade att Moyes inte vunnit borta mot ett Big Four-lag på 46 försök.

Segern var inte orättvis. Det var en öppen match som hade kunnat sluta hur som helst, United träffade virket två gånger. Men det var inte heller någon överraskning sett till matchutvecklingen. Efter en svag start första tio minuterna tog Manchester United över taktpinnen, men Everton var ständigt farligt när de fick omställningsläge. Innan Bryan Oviedo avgjorde i den 86:e minuten hade Gerard Deulofeu missat ett friläge och Kevin Mirallas skruvat en frispark i stolpen.
Men det är inte resultatet jag fastnar på – det är sättet Everton tog sig an matchen.
De vann på samma villkor som Manchester United. De kom inte till Old Trafford med en reaktiv taktik, upplagd för att neutralisera motståndet som för två säsonger sedan. Nix, de kom med en övertygelse om att försöka spela ut United (det gjorde de aldrig under David Moyes tid i klubben). Det fina, välkomponerade mittfältet med Gareth Barry, James McCarthy och Ross Barkley centralt samt Steven Pienaar och Kevin Mirallas på kanterna var tillräckligt för att ha ett mer finurligt spel än hemmalaget.
Det är det mest oroande för David Moyes.
Hans lag är inte tillräckligt bra för att spela ut sina motståndare. Oavsett om det är Everton eller Cardiff.

Det är intressant. Kommer ni ihåg premiären mot Swansea? Ett Manchester United utan Wayne Rooney startelvan spelade fantastiskt, bjöd på läckra kombinationer och vann på Liberty Stadium med 4–1. ”Ny tränare, men samma gamla United”, sa många supportrar och experter.
Det spelet är som bortblåst nu.
Är det för att David Moyes har satt för stor prägel på laget eller för att tiden har kommit ikapp en trupp av begränsad kvalitet?
Eftersom Moyes inte gjort några nämnvärda förändringar (han låter Rooney spela lite högre upp i plan) tror jag på det senare.
Framför allt när det gäller det centrala mittfältet.

Det fanns en talande situation för lagets stora problemområde i den 13:e matchminuten (som hade varit bättre att visa med rörliga bilder som jag tyvärr inte har tillgång till). United höll bollen inom laget mot ett Everton som sjönk hem och positionsspelade. Bollen gick rätt många gånger mellan Chris Smalling, Nemanja Vidic, Marouane Fellaini. Danny Welbeck var nere och mötte. Passning efter passning levererades. Men United tog sig inte en enda meter framåt i plan.
”De slår inga hotade passningar”, sa Glenn Strömberg i Viasat-sändningen.
Det var en korrekt iakttagelse, men följdfrågan blir förstås intressantare: Varför slår de inga hotande passningar?
Svaret är enkelt, enligt mig, och det inkapslar allt vad fotboll och possessionspel handlar om: De är inte tillräckligt bra.
För att slå passningar som hotar, in mellan motståndarnas lagdelar, krävs förmågan att skapa sig tid – med en mottagning, en vändning, ett väggspel, en fint, ett ryck och speluppfattning för att värdera rätt lägen.
Det här handlar mer om den individuella kvaliteten hos spelarna än om taktik och spelsystem.
Bra spelare löser svåra situationer och United har bara en spelare i dagsläget som klarar det här mot kvalificerat motstånd (Michael Carrick).

I över 15 års tid har Paul Scholes sprungit runt på mittfältet och ansvarat för speluppbyggnaden. Han var en av världens absolut mittfältare bästa på att skapa tid och utrymme för sig själv och sina medspelare i trånga, låsta situationer.
Det var den egenskapen som klubben letade efter hela sommaren. Det var den jakten som fick dem att lägga optimistiska bud på Cesc Fàbregas.
Det slutade med Marouane Fellaini för runt 300 miljoner kronor och problemet kvarstod.
Samtidigt som United spelade igår såg jag ett annat lag som för tillfället har busenkelt att spela sig till chanser. Men Arsenal har också fem-sex spelare som i dagsläget skulle gå rakt in och förstärka Uniteds centrala mittfält: Flamini, Arteta, Wilshere, Ramsey, Rosicky, Özil.
En Aaron Ramsey som det rörliga alternativet bredvid Michael Carrick hade gjort underverk för David Moyes. Det hade kunnat vara skillnaden mellan ett United som slåss om fjärdeplatsen och ett United som slåss om titeln. Jag tror verkligen det.

Igår saknade Moyes viktiga kuggar i Robin van Persie och Michael Carrick, lagets två bästa spelare förra säsongen. Phil Jones avstängning gjorde inte saken enklare. Men Sir Alex Ferguson hittade allt som oftast en väg runt såna bekymmer. Han dammade av en rollspelare – en Darren Fletcher, en Ji-Sung Park eller en ålderstigen Paul Scholes – så var problemet löst. Laget fungerade inte alltid på samma sätt, men han såg nästan alltid till att det fungerade.
David Moyes har inte visat samma fingertoppskänsla.

Hans uppgift har blivit än svårare av det faktum att truppen blivit äldre och sämre än tidigare. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är inte längre ligans mest pålitliga mittbackspar. Det finns ingen Scholes, ingen Fletcher, yttrarna Valencia, Nani, Young har haft svårt att hålla en jämn nivå, Fellaini har inte hållit någon nivå alls och Shinji Kagawa har en tendens att falla bort i jämna matcher.
Det stora ansvaret för detta vilar förstås på managern.
Han hade en sommar och över en halv miljard kronor för att åtgärda dessa svagheter.
Vi kan konstatera nu att han inte lyckades. United har en bred trupp, men spetskvaliten saknas. Därför tror jag inte att de plötsligt ska visa mästarform och börja rada upp segrar.
Före gårdagens debacle hade de sju raka utan förlust i ligan, men i hur många matcher av dessa spelade de bra, offensiv fotboll? Möjligen i en halvlek borta mot Fulham (seger, 3–1).
Manchester United är tolv poäng efter Arsenal efter 14 omgångar. Ifjol låg de tolv poäng före Arsenal efter 14 omgångar.
Det är märkligt hur snabbt pendeln kan svänga.

***
Läs mer:
4 dec: ”Prestigemötet som Moyes inte har råd att förlora”.