SINGAPORE. Under gårdagens toppmöte mellan Tottenham och Liverpool hade hemmafansen satt upp en banderoll på Park Lane. ”Enough Is Enough” var budskapet. Supportrarna protesterade mot de alt högre biljettpriserna för bortafans.
Det är möjligt att Daniel Levy, i takt med att baklängesmålen trillade in, sneglade upp mot banderollen och tänkte på André Villas-Boas.
Det som utspelade sig framför ögonen på Levy och publiken på White Hart Lane var inte det som vi hade trott.
Jag hade väntat mig en tuff, jämn kamp mellan två lag som fajtas om Champions League-platserna.
Det blev en total utspelning där Liverpool var allt som Tottenham inte var: Snabbt, rappt, idérikt.
Inför matchen funderade jag och många andra hur Liverpool utan Steven Gerrard skulle klara av Spurs fysiska mittfält med Dembélé, Sandro och Paulinho. Liverpool var överlägset på mitten. Och på kanterna. Raheem Sterling hade lekstuga med stackars Kyle Naughton.
André Villas-Boas var förstås inte hjälpt av det faktum att Jan Vertonghen, Vlad Chiriches och Younes Kaboul saknades och att Danny Rose precis återhämtat sig från skada. Men det är vid såna här tillfällen man får följdfrågor. Varför lånades Benoït Assou-Ekotto ut? Varför såldes Steven Caulker så Tottenham tvingas spela mittfältaren Etienne Capoue i försvaret? Tottenham drabbas ju alltid av försvarskris, det är ett problem som återkommer varje säsong.

Förra hösten vann Spurs det här mötet med 2–1 efter mål av Aaron Lennon och Gareth Bale. Då var Brendan Rodgers satt under press.
Sedan dess har Tottenham gått bakåt medan Liverpool har utvecklats enormt. Det var uppenbart att Rodgers visste hur hans lag skulle såra Tottenham: Löpningar bakifrån mot Spurs höga backlinje. Jordan Hendersons djupledslöpningar lade grunden till tre av målen.
Taktiskt klädde Liverpooltränaren av André Villas-Boas. Och det blev portugisens sista insats i Tottenham.

På måndagen kom beskedet att han får sparken. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben på hemsidan, men det är en omskrivning. AVB har fått foten. Så sent som igår sa han på presskonferensen att han ”inte är någon quitter”.
Det finns två sätt att se på det här:
Det är förvånande eftersom Tottenham tagit en poäng mer jämfört med vid motsvarande tidpunkt ifjol, att laget trots alla storförluster bara är fem poäng från fjärdeplatsen och ligger två poäng före Manchester United. Vidare är laget vidare i både Ligacupen och Europa League, i EL tog man full pott i gruppspelet. Det är förvånande eftersom Tottenham har värvade massor av nya spelare i somras, varav flera är unga och lovande. Alla ”visste” att dessa behövde tid. Deras coach gav inte samma tålamod.
Däremot är jag inte särskilt förvånad om man ser till stämningsläget kring klubben.

Jag minns hur känslan var hos fansen och experterna efter den övertygande vinsten mot Norwich den 14 september. Tottenham hade förlorat mot Arsenal i tredje omgången med 0–1 på Emirates (lagets första insläppta mål för säsongen), men två veckor senare manglade de Norwich på White Hart Lane.
– You played brilliantly, inledde en reporter på presskonferensen efteråt.
– Thank you very much, sa André Villas-Boas och log.
Spurs vann bara med 2–0, men hade kunnat vinna med tvåsiffrigt sett till spelövertaget. Efter att ha tagit knappa och icke övertygande segrar mot Crystal Palace och Swansea var det första gången ”nya Spurs” gav en hint i ligaspelet om potentialen i truppen. Gylfi Sigurdsson gjorde två mål vilket underströk hur bred truppen var), Christian Eriksen var planens kung och gav hopp om en ljusnande framtid – och försvarsspelet var tätt.
Oj, vad avlägset det känns nu när vi börjar närma oss juletid.

Chockförlusten hemma mot West Ham med 0–3 kändes som ett snedsteg i arbetet, men den blev snarare ett tecken på att något inte stod rätt till.
Spurs har framför allt haft svårt att få till anfallsspelet. Egentligen hela säsongen.
Det är ytterst märkligt med tanke på att André Villas-Boas är känd som en duktig taktiker och teoretiker. Nog borde han ha verktygen för att skapa mönster i offensiven? Hans Porto spelade en rak och effektiv attackfotboll. I höst har hans lag spelat en seg, trist, sidledsfotboll.

Har Spurs gått bakåt i höst? Det råder delade meningar här. Vissa menar att Tottenham var lika taffligt ifjol men att Gareth Bales briljans räddade dem då (men när laget kallades ”one-man team” förra säsongen så protesterade ändå vissa högljutt).
Jag håller visserligen med om att spelet var torftigt i många matcher förra säsongen, men jag tycker ändå att det fanns fart och en tanke om hur man ville anfalla (med hjälp av sina vassa kanter).
Nu finns varken speed eller några idéer i offensiven. Det verkar som om spelarna inte har en aning om hur de ska skapa målchanser. Det är uppseendeväckande. Man måste kunna kräva mer av en trupp med så många kvalitetsspelare.
Roberto Soldado värvades för stora pengar i somras för att bli den pålitliga skyttekungen, men spanjoren har floppat. En förklaring är att han inte har använts på rätt sätt. Där ligger förstås en stor del av ansvaret på tränaren. AVB har försökt förändra men hittills har han inte hittat några lösningar. Och det är det han har betalat för.
Erik Lamela är en annan storvärvning som haft det svårt. Enligt uppgift var det Franco Baldinis köp, mot AVB:s vilja. Det kan förklara en del.
Men det är inte bara offensiven som gett bryderier.

Defensiven – den tidigare så säkra defensiven – har havererat.
Storförlusten med 0–6 borta mot Manchester City kanske man kan förklara med att Manuel Pellegrinis lag är fantastiskt på hemmaplan (det fick inte minst Arsenal erfara i helgen). Men igår mot Liverpool så var det som om AVB bad om stjärnsmällen.
Mot Luis Suárez, Europas just nu hetaste spelare och en av ligans bästa djupledsspelare, valde han att återigen spela med sin höga försvarslinje. Den som han korrigerade med lyckat resultat efter torsken mot Manchester City. Detta trots att Michael Dawson kamperade ihop med mittfältaren Capoue i mittförsvaret.
Det slutade med katastrof. Liverpool utnyttjade gång på gång att Spurs stod för högt och hittade ytan bakom.
Inte ens när Paulinho blivit utvisad och matchen var förlorad valde man att sjunka hem. Följden blev att Liverpool gjorde fem mål och hade bud på ett gäng till.

Jag är inget fan av att sparka tränare. Jag tror på kontinuitet. Sett från utsidan av klubben tycker jag att André Villas-Boas borde fått mer tid på sig, åtminstone säsongen ut. Han borde ha fått chansen att odla ett passningsspel kring Christian Eriksen, fått chansen att använda Danny Rose på vänsterbacken och invänta de skadade mittbackarna.
Men så fungerar det inte i toppfotbollen. Inte när en klubb spenderat en miljard kronor på spelarköp.
Det är ingen nyhet. Känslan direkt efter slutsignalen igår var att det återigen skulle blåsa rejält kring AVB.
Därför var jag inte speciellt förvånad. Katastrofalt anfallsspel, en havererad defensiv, ett gäng storförluster. Ja, det kostade AVB jobbet. Trots att han har den högsta vinstprocenten av alla Spurstränare under Premier League-eran (54 %).

Jag vill skjuta in en brasklapp kring det där om att Villas-Boas skulle fått mer tid:
Om han förlorat förtroendet från spelarna fanns inget annat val.
Och det kan mycket väl vara så. Det lär vi få veta eller åtminstone få en hint om tids nog.
Spelarna har upplevt tillkortakommandena i offensiven och farorna med det höga försvarsspelet. Om de sedan åker på en rad storförluster och tränaren inte visat några tecken på att lära sig av misstagen finns risk att de börjar tvivla. På sig själva och på coachen.
Portugisen har visat bristande rutin, både taktiskt och psykologiskt. När resultaten gick emot honom påstod han att media var emot honom. Det kändes märkligt att som Tottenhams tränare ens bry sig om några negativa ord i en tidning efter en skral insats. Hans agerande blev ifrågasatt av flera tränarkollegor, de som annars brukar hålla ihop och stötta varandra.
Ett lag i motgång behöver en stark ledare. AVB har inte framstått som en.
Efter debaclet i Chelsea går nu André Villas-Boas gå från ytterligare en klubb. Hans aktier har sjunkit markant sedan förra säsongen då det ryktades om intresse från Real Madrid.
Men inte så mycket så att han inte kommer tillbaka. Han är bara 36 år, han har tiden för sig och kan säkert vara tillbaka i cirkusen inom kort.
Men det lär inte bli i Premier League.

***
Vem ska ta över Tottenham? Tim Sherwood har fått uppdraget tills vidare, men är tveksamt om det blir en permanent lösning. Om de kan få loss Vincenzo Montella från Fiorentina vore det ett spännande namn.
Den nya tränarens uppgift blir att utveckla det befintliga materialet, inte bygga om truppen. Spurs lag är byggt för en kontinental tränare så jag utgår från att Daniel Levy blickar utomlands. Eller mot Swansea där en viss Michael Laudrup finns. Dansken har sagt att han inte vill träna storlag, men han kanske går att övertala. Det snackas om Fabio Capello, men han står knappast för någon attraktiv fotboll.
Daniel Levy, förresten. Karln är fantastisk på att göra bra business under silly season och sälja spelare för otroliga priser. Men när det handlar om att rekrytera tränare är han inte lika framgångsrik.