Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa…

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.

Hela sommaren har Brendan Rodgers kunnat tänka igenom hur han ska använda Luis Suárez och Daniel Sturridge på bästa sätt.
Fans har diskuterat ämnet världen över.
Nu har vi sett lösningen: Trebackslinje.

När Daniel Sturridge anslöt till Liverpool i januari gav han laget en ny dimension. Under hösten hade Luis Suárez burit offensiven på egna axlar, men nu fanns en till striker som motståndarna skulle hålla reda på.
Som en bonus anslöt Coutinho som blev ytterligare en bricka i Brendan Rodgers nya lagbygge.
Då, före Luis Suárez långa avstängning, användes Daniel Sturridge som spets, medan Suárez flöt runt i en friare roll bakom.
Men hur skulle laget formeras nu när Suárez var tillbaka? Frågeställningen kompliceras av det faktum att Brendan Rodgers tidigare slagit fast att han inte vill ha numerärt underläge på centralt mittfält (det rimmar illa med hans passningsfilosofi).

Så därför är det ytterst intressant hur Liverpoolmanagern har löst det hela. Mot Manchester United i Ligacupen förra veckan såg vi ett 3-5-2-system med Daniel Sturridge och Luis Suárez som ett klassiskt anfallspar (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det).
Då utgick Victor Moses från vänsterkanten medan wing-backen Jordan Henderson fick ansvara för högerkanten.
Mot Sunderland i söndags förfinades taktiken ytterligare. Trebackslinjen med Kolo Touré, Martin Skrtel och Mamadou Sakho var inkokat, Sturridge och Suárez startade som strikers, men nu spelade Victor Moses centralt som en ”tia”.
Jordan Henderson spelade lite högre upp på sin högerkant, vilket gjorde att Kolo Touré fick fylla upp som högerback (vilket gör att det ibland ser ut som en fyrbackslinje).
Med avsaknad av yttrar har Suárez och Sturridge uppgiften att dra sig ut mot kanterna.
2-0-målet var ett resultat av det. Sturridge tog sig ut mot högerflanken, drog med sig mittbacken Carlos Cuéllar, fick en perfekt crossboll av Steven Gerrard. Sturridge gjorde enkelt bort Cuéllar i en-mot-en-läget och serverade Luis Suárez som dök upp vid bortre stolpen.

Den nya uppställningen gör att Liverpool får tryck framåt med två anfallare, de blir inte undertaliga centralt då (nummer tio-spelaren) Victor Moses kan hjälpa Steven Gerrard och Lucas.
Svagheten är att Liverpool blir sårbart mot lag som överbelastar på kanterna med hjälp av överlappande ytterbackar. Då kommer lagets wing-backs, i senaste matchen José Enrique och Jordan Henderson, att vara utelämnade (dock med visst understöd av en av mittbackarna).
Systemet ser iallafall ut att maximera effekten av Sturridge och Suárez. Duon svarade för alla tre målen i söndags, de två sista var resultatet av att Sturridge spelade fram Suárez till öppna lägen.
Trebackslinjen har varit en trend i italiensk fotboll senaste åren.
Nu kan den vara på väg in i Premier League också.
Men i Brendan Rodgers fall handlar det inte om att tajta till defensiven. Det handlar snarare om att få ut så mycket som möjligt att av två potentiella skyttekungar.

***
Läs mer:
23 januari: Analys: Så har Liverpool förändrats med Sturridge.

Arsenals hjälte i det tysta
Aaron Ramsey har snott rubrikerna i inledningen av säsongen. Inte så konstigt efter hans sanslösa målform där han prickat in åtta mål på nio matcher. Men Ramsey har vi lyft fram tidigare i den här spalten.
Så det är dags att vi hyllar en annan spelare, en som verkligen blivit en nyttig komplementsspelare.
När Mathieu Flamini värvades i somras bubblade frustrationen i Arsenals supporterled. Nästan hela sommaren hade passerat och den enda värvningen som klubben hade presenterat var Bosman-anfallaren Yaya Sanogo. Trots de uppskattningsvis 70 miljoner punden som bara låg och väntade på att spenderas.
När fansen drömde om storköp offentliggjordes nästa tillskott: Bosmanvärvningen Mathieu Flamini. Det var inget drag som vare sig lyfte entusiasmen eller ökade tröjförsäljningen. Arsène Wenger hade sagt att han tvekade på att ta tillbaka spelaren. Det krävdes provträning innan han var övertygad.
Men det har visat sig bli en ytterst strategisk värvning.
Mathieu Flaminis entré i laget skedde i det tysta, han gick under Mesut Özil-radarn. Men hans inställning, arbetskapacitet och lojalitet har gett laget en ny dimension. Vi minns alla hur vidöppet Arsenal var i premiären mot Aston Villa. Med Mathieu Flamini och Aaron Ramsey som sittande mittfältare har man två av de löpstarkaste mittfältarna i ligan. Och då har man blivit avsevärt svårare att bryta ned.
Arsène Wenger sa efter segern mot Swansea att Flamini bidragit med ”the dirty work” och där ligger sanningen. Arsenal har tidigare haft för få spelare som varit beredda att kvala upp tröjärmarna och göra det smutsiga jobbet i maskinrummet.
Efter sex omgångar framstår Arsenal som en genuin titelkandidat – inte minst då den tippade topptrion med Chelesa, Manchester City och Manchester United underpresterar. På de senaste 21 matcherna har Arsenal bara förlorat en match.
Vem hade för ett halvår sedan trott att Mathieu Flamini skulle bidra till att Arsenal skulle ses som en titelkandidat?

Amalfitano lyfter WBA
Berahino var namnet för dagen på Old Trafford i lördags. Den unge anfallaren sköt segermålet för West Bromwich. Men ni som läser den här bloggen känner ju till historien om 18-åringen från Burundi.
Så vi kan väl snacka om en annan spelare.
Morgan Amalfitano värvades till West Bromwich på deadline day och det kan ha varit en av de övergångar som omvärlden ägnade minst uppmärksamhet åt under det hektiska dygnet.
Men oj, vilket fynd WBA gjorde där.
Amalfitano blev ingen succé i Marseille, men på bara tre matcher i England (två från start, ett inhopp) har han hunnit visa vilken begåvad spelare han är.
I debuten svarade han för ett mål och en assist. Mot Manchester United svarade han för ett solomål som kommer tillhöra ett av säsongens läckraste.
Man kan förstås peka på hemmalagets undermåliga försvarsarbete, men det vore också att förringa Amalfitanos kyla när han dels slog en tunnel på Rio Ferdinand, dels lyfte bollen retligt enkelt över David De Gea.
Amalfitano är annars ingen spelare som brukar bjuda på tricks. Han är en ”direkt” ytter som framför allt är bra för att skicka in inlägg i boxen. Att han lyft WBA är uppenbart.
Det har även andra spelare gjort.

Paolo Di Canio hittade ingen plats för Stéphane Sessègnon i Sunderland och det måste kännas jobbigt för supportrarna nu när spelaren visar vilken klass han besitter. Den offensive mittfältaren värvades till WBA i slutet av transferfönstret och har fått nummer tio-positionen. På Old Trafford var han planens kung: Kvick, lurig, påhittig. Precis som vi minns honom från succéåret 2011/12 då han var en av Premier Leagues bästa offensiva spelare.
I lördags imponerade även Victor Anichebe i rollen som targetplayer. Att nigerianen har en hög högstanivå visste vi, nu handlar det om att visa det över tid.
Med Morgan Amalfitano, Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe – samt jokern Berahino – har WBA:s offensiv fått en rejäl ansiktslyftning.
Får dessa spelare vara hela har Steve Clarkes gäng anledning att sikta på en plats på den övre halvan av tabellen.

Tottenham sålde sin bästa spelare, spenderade över en miljard kronor på ersättare – och fick än bredare trupp än någonsin tidigare.
Nu framstår de som en outsider till en topplacering.

Det är förstås tidigt att utse titelkandidater i slutet av september. Men efter en inledning där ingen av de tre favoriterna – Chelsea, Manchester City och Manchester United – har imponerat fullt ut, kan vi vara överens om att toppstriden är jämnare än någonsin i Premier League.
Vi har Arsenal som leder ligan och fått in en spetsspelare i Mesut Özil.
Vi har Liverpool som öppnade ligan bra och har gjort framsteg under Brendan Rodgers.
Vi har Tottenham som ligger tvåa i tabellen och bara släppt in ett mål på hela säsongen.
Är Spurs en titelkandidat? Tja, vi kan ju lyssna till José Mourinho som säger så här inför helgens möte:
– Jag anser att de är en stor utmanare. De var ”champions of the market”. De köpte många spelare och alla var landslagsmän och spelare av kvalitet. Truppen är mycket, mycket bra. Och du vinner titlar tack vare trupper, inte tack vare en grym spelare. De är en mycket hetare utmanare än tidigare.
Vad är förklaringen till succén? Är det så enkelt som att Tottenham än så länge haft ett tacksamt spelschema? Delvis, och av den anledningen är lördagens tidiga toppmatch mot Chelsea så intressant. Det här blir ett test för Tottenham.
Här några av orsakerna till lagets starka start.

Bred trupp
Hur ska Tottenham klara sig utan Gareth Bale? Med tanke på hur många matcher walesaren avgjorde på egen hand förra säsongen, var min känsla att han skulle lämna ett enormt tomrum efter sig. Hittills har Spurs klarat sig förvånansvärt bra.
Som ersättare till Bale, Scott Parker, Tom Huddlestone, Clint Dempsey & Co har André Villas-Boas hämtat in ett koppel av lovande och kompetenta spelare: Nacer Chadil, Christian Eriksen, Erik Lamela, Roberto Soldado, Paulinho, Étienne Capoue. Plötsligt har Spurs en bredd de aldrig tidigare haft.
I anfallet konkurrerar Soldado med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor om strikerpositionen. Slaget om två kantplatserna står mellan Lamela, Chadil, Andros Townsend, Aaron Lennon, Gylfi Sigurdsson. På centralt mittfält finns spelare som Paulinho, Capoue, Mousa Dembélé, Christian Eriksen, Sandro och Lewis Holtby.
I mittförsvaret har Vlad Chiriches värvats till en besättning som redan innehåller Jan Vertonghen, Michael Dawson och Younes Kaboul. På ytterbacksplatserna kan André Villas-Boas välja mellan Danny Rose, Kyle Walker, Kyle Naughton, Zeki Fryers.
Mellan stolparna håller Hugo Lloris på att växa ut till en världsmålvakt, om han inte redan är det.
Kort sagt: Tottenham har en bredare och intressantare trupp än någonsin tidigare i Premier League. Startelvan är inte bättre än de övriga toppkonkurrenternas, men alternativen är fler än hos både Arsenal och Liverpool.
Lagets X-faktor har minskats i och med Bales flytt, men om Erik Lamela kan steppa upp (han har visat lovande tendenser) bör argentinaren kunna fylla luckan.

Försvarsspelet
Begreppen ”Tottenham” och ”defensiv stabilitet” passar inte ihop. Har aldrig gjort. Spurs har varit en klubb som burit charmstämpel och som aldrig kunnat täppa bristerna bakåt. Enkla misstag och slarv på fasta situationer? En del av Spurs dan.
Men någonting har skett på White Hart Lane. Efter nio matcher har Spurs bara släppt in ett mål. Det var Olivier Girouds segermål på Emirates i derbyt mot Arsenal den 1 september.
Utöver det har laget hållit nollan i åtta matcher.
Vad är förklaringen? Handlar det om tillfälligheter eller om spelidé som börjar sätta sig? Statistiken är extra intressant då jag menar att flera av Tottenhams försvarare är bättre offensivt än defensivt. Kyle Walker och Danny Rose är det definitivt. Man kan argumentera för att Vertonghen är bättre med boll än utan den. Sedan har vi nye Vlad Chiriches som är en rock ’n’ roll-försvarare av samma snitt som Lucio. Han drar sig inte för att ge sig i väg på solorajder om läget ges.
Chiriches är fortfarande backup till Michael Dawson (och Younes Kaboul) som får stå för stadgan i Spurs försvar.
Vi kan peka på det skydd som det solida mittfältet ger sin backlinje. Vi anade att Paulinho/Sandro skulle bli svårforcerade och så har det också blivit. Paulinho har acklimatiserat sig fort och varit en nyttig tvåvägsspelare. Vad Sandro betyder för Tottenham såg vi inte minst när han blev skadad i början av året och lagets spel föll ihop.
Dessutom har André Villas-Boas nu haft drygt ett år på sig att implementera och förfina sin spelidé, med den höga försvarslinjen.

Tränaren
André Villas-Boas kom till Tottenham med dalande status efter debaclet i Chelsea. Två år senare pekar karriärkurvan åt ett helt annat håll för den unge portugisen.
Tottenham missade fjärdeplatsen förra säsongen, men Villas-Boas hade ändå stärkt sina aktier. Dels genom den starka hösten, dels genom det faktum att han utvecklade spelare. Inte minst Gareth Bale som tog steget till att bli en världsstjärna under Villas-Boas mentorskap.
Är André Villas-Boas flygfärdig nu? Är han redo att tuppfäktas med de riktiga alfahannarna? Med Mourinho, Wenger och Pellegrini? Kanske.
Tottenhams nya organisation, med Franco Baldini som sportdirektör, har gjort att André Villas-Boas har fått ägna sig åt det han kan bäst: Leda träningar, ansvara för matchningen av laget. Att Villas-Boas är skicklig taktiskt vet vi, men jag har även imponerats av hans man-management. Han skapade en nära relation med Gareth Bale förra säsongen och trots en stor trupp redan fjol lyckades han hålla humöret på spelarna som var utanför startelvan.
Jag gillar också den aktiva matchcoachningen. Att förändra är inte särskilt svårt, det svåra är att göra det med finess. Villas-Boas har ofta en klok tanke när han ändrar spelsystem och genomför byten. Som i förra årets derby mot Arsenal där han fick till en scenförändring av matchbilden trots att Tottenham reducerats till tio man efter Emmanuel Adebayors utvisning.
Helgens match mot Chelsea blir ett test för Spurs. men även ett test för Villas-Boas personligen. Nu ställs han mot sin förre chef, José Mourinho. Det är bara resultatet som räknas. Inte bollinnehav, inte hedersamma förluster.
Om Villas-Boas besegrar Mourinho kommer det talas om ”tronskifte” i den portugisiska tränarhierarkin.
Och då blir det ännu lite svårare att helt avfärda Tottenham som en outsider till titeln.

Moyes vågade och vann
Det var bara ett möte i Ligacupen, men det kändes som om rätt mycket låg i potten.
När laguppställningarna kom före matchen var det dock inte helt tydligt vilken tränare som var pressad och vilken tränare som fått en fin start på säsongen.
David Moyes, tilltufsad efter derbysmälen i söndags, gjorde åtta ändringar startelvan och mönstrade ett b-betonat lag (efter debaclet i helgen kan man dock diskutera hur ”givna” de andra spelarna bör vara).
Brendan Rodgers, vars Liverpool toppat tabellen i inledningen av säsongen, ställde starkast tänkbara lag från start.

David Moyes gav därmed chansen till breddspelare som Jonny Evans, Chris Smalling, Alexander Büttner, Ryan Giggs, Shinji Kagawa och Javier Hernández.
Å ena sidan var det modigt; en förlust hade ökat pressen på den nye managern. Å andra sidan var det nödvändigt. David Moyes har varit försiktig med att rotera för mycket i inledningen – säkerligen för att han velat få en bra start – men nu är vi så långt in i säsongen att han måste använda truppen på rätt sätt.
Just roterandet, känslan för när det är läge att lufta reserverna, var en av Alex Fergusons främsta egenskaper på senare år. Moyes måste lära sig behärska den konsten. Det här var ett steg i rätt riktning.
Han vågade – och vann.

I Liverpool var Luis Suárez tillbaka i startelvan. Känslan på förhand var att han skulle stå i centrum, på ett eller annat sätt. Men faktum är att han var rätt anonym (med hans mått mätt). Han gjorde inget mål, ingen dribblingsrajd och han skapade inte heller rubriker av någon annan anledning.
Suárez spelades som släpande anfallare, steget bakom Daniel Sturridge. Samarbetet såg lite rostigt ut emellanåt, men de bjöd på ett par fina kombinationer (exempelvis väggspelet i första halvlek som Sturridge borde ha utnyttjat bättre).
Efter en svängig första halvlek – United dominerade i inledningen, Liverpool tog över, United tog sig tillbaka i slutet – kom segermålet direkt efter paus.
José Enrique, som i mina ögon var planens bästa spelare i första halvlek, tappade bort markeringen på Javier Hernández på en hörna. När Steven Gerrard samtidigt misslyckades med att nicka undan bollen kunde Chicharito ostört styra in bollen.

Brendan Rodgers gjorde ett tappert försök med att byta in Martin Kelly och gå över på ett mer offensivt 3-4-3, men närmare än ett ribbskott av Luis Suárez och en farlig nick av Victor Moses (fin räddning av David De Gea) kom inte Liverpool.
Wayne Rooney, som för dagen fått lagkaptensbindeln i hemmalaget, ledde Manchester United till seger. Hans finfina form håller i sig och ska Moyes nå några framgångar den här säsongen hänger mycket på lagets nummer tio.

Olsson fick äntligen debutera i Arsenal
Kristoffer Olsson, 18, har flera gånger snuddat vid ett inhopp i Arsenal. På onsdagskvällen blev drömmen verklighet.
Med knappt tio minuter kvar fick svensken hoppa in i Ligacupmötet med West Bromwich. Olsson började med två bolltapp, men växte sedan in i kostymen och visade lovande tendenser. Han skulle dock hinna göra avtryck.
Ställningen var nämligen 1–1 och när Morgan Amalfitano (grym värvning för WBA!) prickade ribban och Markus Rosenberg brände ett friläge i slutminuterna väntade straffsparkar.
Där hamnade Arsenal i underläge när Serge Gnabrys försök räddades av Luke Daniels. Markus Rosenberg satte för West Bromwich. Men sedan brände hemmalaget två straffar i rad. Kristoffer Olsson satte sin straff säkert och till slut kunde Nacho Monreal avgöra för Arsenal.
För en klubb som jagar sin första titel på en evighet var det viktigt att avancera. Ett nytt uttåg hade gett utrymme för den där underliggande titelfrustrationen.

Innan matchstart handlade matchen mest om Nicklas Bendtners comeback. Dansken har varit så oönskad som man kan bli av klubben, han har bjudits ut till alla möjliga klubbar, men ingen intressent nappade och nu har han en funktion att fylla som reserv. Igår fick han chansen från start och hade många ögon på sig.
Bendtner spelade fram till Thomas Eisfelds 1–0-mål, men blandade och gav rätt rejält under förlängningen.
Arsène Wenger släppte fram en rad unga spelare igår. Vid slutsignalen hade sex tonåringar fått speltid (Eisfeld, Bellerín, Hayden, Gnabry, Olsson, Akpom).
Kvitteringen för West Bromwich nickades in av en annan jättetalang, Saido Berahino, som snart står inför ett genombrott i större sammanhang.

Lottning, Ligacupen (spelas 29/30 oktober)
Tottenham-Hull City
Newcastle–Manchester City
Burnley-West Ham
Arsenal-Chelsea
Birmingham-Stoke
Manchester United-Norwich
Sunderland-Southampton
Leicester-Fulham

En vecka med massor av framstående insatser medför att listan på spelare som ”borde vara med” är längre än vanligt.
I målet såg jag Brad Guzan storspela för Aston Villa, men platsen går till David Marshall som gjorde comeback i Cardiff och höll siffrorna nere mot Tottenham.
Högerbacksplatsen var en stenhård kamp mellan Nathaniel Clyne, Branislav Ivanovic och Pablo Zabaleta. Den sistnämnde var grym mot Manchester United, men då ställdes han också mot ligans formsvagaste ytter (Ashley Young). Jag väljer Ivanovic som ägde sin kant mot Fulham.
Vincent Kompany och Dejan Lovren är givna i mittförsvaret och Leighton Baines briljans går inte att förbise.
På defensiva mittfältet imponerade Yaya Touré stort i derbyt mot United. Han ser ut att vara tillbaka i toppform – och det betyder massor för City. Victor Wanyama vann mittfältskampen mot Steven Gerrard på Anfield och petar därmed Mathieu Flamini som var framträdande för Arsenal.
Hull Citys fans är inte förvånade över Sone Alukos framfart i Premier League, men för många andra är han en överraskning. Nigerianen gjorde en ny stark insats mot Newcastle och segermålet var vackert.
Mesut Özil gjorde två assist mot Stoke (och en hockeyassist som inte räknas i officiella statistiken), men han hade sin överman på Selhurst Park där Michu var fullkomligt magisk i segermatchen mot Crystal Palace. Spanjoren låg bakom båda målen och hade lagkamraterna haft bättre effektivitet hade han kunnat gå av planen med fyra assist.
Samir Nasri gjorde sin kanske bästa i City-tröjan och får vänsterkanten framför Hulls Robbie Brady.
På topp tar jag ut tvåmålsskytten Sergio Agüero som sprang så att Rio Ferdinand blev yr.
Omgångens spelare: Leighton Baines, Everton.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff
——————————————-
Branislav Ivanovic, Chelsea (2)
Vincent Kompany, Manchester City (2)
Dejan Lovren, Southampton
Leighton Baines, Everton (2)
——————————————-
Victor Wanyama, Southampton
Yaya Touré, Manchester City
——————————————-
Sone Aluko, Hull City
Michu, Swansea
Samir Nasri, Manchester City
——————————————-
Sergio Agüero, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag tidigare under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Mesut Özil (Arsenal), Mathieu Flamini (Arsenal), Nathan Dyer (Swansea), Ben Davies (Swansea), Paulinho (Tottenham), Christian Eriksen (Tottenham), Pablo Zabaleta (Manchester City), Fernandinho (Manchester City), Alvaro Negredo (Manchester City), Luke Shaw (Southampton), Curtis Davies (Hull City), Loïc Rémy (Newcastle), Morgan Amalfitano (West Bromwich), Stéphane Sessègnon (West Bromwich), Ross Barkley (Everton), Nathaniel Clyne (Southampton). Artur Boruc (Southampton), Jan Vertonghen (Tottenham), Brad Guzan (Aston Villa), Robbie Brady (Hull City).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Nytt statement av Manchester City
När jag bevittnade Citys premiärmatch mot Newcastle kände nog jag och många därtill att vi tittade på de blivande mästarna. Manuel Pellegrini är ny som tränare, men redan i första matchen såg så många bitar ut att vara på plats:
Det nya 4-2-2-2-systemet med Yaya Touré och Fernandinho som fungerar som box-to-box-mittfältare. Tvåmannaanfallet som numera anses vara passé. Det raka anfallsspelet med de blixtsnabba kontringarna som påminner om den tyska fartfotbollen.
Sedan kom den överraskande förlusten mot ett övertänt Cardiff och ett par medelmåttiga insatser mot Hull City och Stoke.
Hur bra är detta City egentligen?
Igår fick vi en indikation.

Visst, låt gå för att Manchester United var riktigt dåligt, att Antonio Valencia – normalt en av ligans starkaste tvåvägsspelare på yttermittfältet – helt bortsåg från sin försvarsuppgift.
Men City var ruskigt imponerande. Rörligt, snabbt, påhittigt. United kunde inte hantera Sergio Agüero & Co. Yaya Touré var återigen dominant i ett derby (precis som han var i den titelvinnande 1-0-segern för 1,5 år sedan).
Vincent Kompany? Fullständigt briljant.
Belgaren har missat några matcher i säsongsinledningen och då har Citys försvar varit mediokert.
Igår började han med att bjuda Danny Welbeck på en chans redan efter 20 sekunder. Sedan ryckte han upp sig och var planens bästa spelare. Stark, rejäl och resolut.
Det är alldeles uppenbart hur mycket bättre City blir med lagkaptenen i laget.

Manchester City vann med 6-1 borta mot United för två år sedan, men gårdagens seger på Etihad var ett nästan lika stort statement. 6-1-segern var till viss del överskattad, matchen stod och vägde en bra bit in i andra halvlek när Jonny Evans blev utvisad, United skickade fram folk och två sena slutminutsmål gjorde att siffrorna rann i väg.
Det här var något annat. En total kross.
Fem minuter in på andra halvlek hade Manchester City 4-0 på grannen.
Fram till dess hade vi sett ett lag som såg ut att vara på rätt väg och ett som var under konstruktion.
United ryckte upp sig, det ska sägas, och laget gjorde ett tappert försök att putsa till siffrorna. Med lite tur, och utan Joe Harts fina räddningar, hade United faktiskt kunnat göra ett par mål. Nu blev det blott ett tröstmål, en fin frispark av Wayne Rooney.
Det var knappast tillräckligt för att överskugga det faktum att Manchester City skickade en kraftig signal om sina intentioner den här säsongen.

Uniteds mittfältsproblem består
Värvningen av Marouane Fellaini på deadline day har varit en vattendelare.
Det finns de som anser att han inte var rätt spelare för Manchester United.
Det finns de som anser att han kommer att bidra med fysik och bollvinnaregenskaper och bli en ny Roy Keane.
Det är för tidigt att utvärdera belgaren efter ett par, tre matcher, men vi kan konstatera att hans första derbyinsats blev allt annat än lyckad.
Det som borde oroa David Moyes är farhågan om att Fellaini inte är rätt komplement till Michael Carrick.

Det var ju uppenbart förra säsongen att Carrick blev avsevärt bättre när han kamperade ihop med en rörlig spelare (läs Tom Cleverley) snarare än en lågt sittande playmaker (läs Paul Scholes). Med Fellaini – och den arbetsbeskrivningen belgaren fått igår – saknade United rätt Carrick-komplement. När United hade behövt den rörliga tvåvägsspelaren, den som syr ihop passningstrianglar och ger understöd till de offensiva spelarna, hade de en orörlig bollvinnartyp som vann alldeles för lite boll.
Fellaini ska bidra med fysik och kraft, men igår gjorde han inte det heller. En tackling och en brytning blev hans facit.
Fernandinho och Yaya Touré ägde mittfältet och Fellaini/Carrick fick mest ägna sig åt att jaga.

Nu var knappast enkom på grund av Marouane Fellaini som Manchester United förlorade med 1–4. Det var en kollektiv kollaps där endast David De Gea och Wayne Rooney kommer undan med godkänt betyg.
Rio Ferdinand gjorde en plattmatch, Chris Smalling är ingen högerback, Danny Welbeck kunde inte fylla van Persie-kostymen och Ashley Young var (återigen) sämst på plan.
I andra halvlek byttes Tom Cleverley in och det var påtagligt hur mycket bättre Uniteds spel blev när han satte fart och bidrog med idéer.
Marouane Fellaini flyttades upp ett steg, till den offensiva rollen, och var mer effektiv där, i rollen som targetplayer kan han onekligen konsten att suga in bollar.
Återigen fick Shinji Kagawa stanna på bänken, vilket utlöste en ny Twitterstorm. Det kan bli en jobbig följetong för David Moyes. Inte Twitterstormar i sig, utan det faktum att han ständigt kommer få leva med Kagawa-frågan så länge spelaren inte startar.
Japanen kan spela till vänster med licens att söka sig in centralt (som mot Bayer Leverkusen), men han är som bäst i nummer tio-positionen där han får utnyttja sina andravågslöpningar.
Men där spelar redan Wayne Rooney, lagets just nu bäste/viktigaste spelare. Om Rooney återigen flyttas ut till en kant, vad är då chanserna på att han förlänger kontraktet?
Nej, Kagawa kommer bli en svår nöt att knäcka.
Efter en tung start med sju poäng efter fem omgångar har David Moyes nog med frågetecken som behöver rätas ut.

Frågan var inte om, utan när. Igår fick Paolo Di Canio sparken.
Hans efterträdare kommer att få en rejäl utmaning att rädda kvar Sunderland i Premier League.

Vi minns hur han blåste in som en varm bris i Premier League. Att kalla honom ”en frisk fläkt” vore en underdrift. Etter den minnesvärda 3–0-segern borta mot Newcastle och efterföljande, vilda målfiranden framstod italienaren som en orkan som svept med allt i sin omgivning.
Inte minst de egna fansen som snabbt föll för den passionerade italienaren.
Men Di Canio-effekten blev kortvarig. Redan innan säsongen var slut hade hans poängsnitt försämrats avsevärt.
Under sommaren värvade han in 14 nya spelare. Jag vill minnas att jag var en av dem som tidigt satte ett frågetecken kring satsningen. Var det verkligen rätt spelare som hämtades till klubben? I min bok var det snarare kvantitet än kvalitet – och det i ett lag som verkligen var i behov av spelare som förstärkte startelvan.
Emanuele Giaccherini var en meriterad värvning och Jozy Altidore hade en tillräckligt bra cv för att vara värd att satsa på (dock var priset aningen högt).
I övrigt? Mest utfyllnadsspelare.

Efter den blytunga starten i höst – en poäng på fem matcher – har Paolo Di Canios aura fått sig en törn. Omklädningsrummet har han tappat eftersom han inte hållit igen när han kritiserat spelare offentligt.
Han hittade ingen plats åt Stéphane Sessègnon i startelvan, förmodligen lagets mest talangfulla spelare. Den offensive mittfältaren har inte visat så mycket det senaste året, men i ett lag som skriker efter kreativitet borde Di Canio förstås ha hittat en plats åt honom. Det var typiskt att Sessègnon gjorde 1-0-målet för WBA mot Sunderland i lördags.
Efter slutsignalen stod Paolo Di Canio på planen medan supportrarna vädrade sitt missnöje. Han såg ut som en man som levde på lånad tid.
Ägaren Ellis Short har tagit det rätta beslutet. Precis som det var rätt att kicka Steve Bruce och precis som det var rätt att kicka Martin O’Neill i våras.
Det gick inte att titta på när det här skeppet sjunker ännu djupare – men därmed inte sagt att en ny tränare kommer kunna vända trenden.
Sunderlands situation är nämligen alarmerande.

Steven Fletcher skadade axeln i helgen och lär bli borta en tid. Han framstår som den enda högkalibriga spelaren i truppen. När jag tittar på lagets startelva så är det ett lag som inte skrämmer någon.
Det är ett lag som tillhör platserna under eller precis ovanför nedflyttningsstrecket.
Nu ryktas att Roberto Di Matteo ska ersätta Di Canio. Han lyckades rycka upp Chelsea på ett remarkabelt sätt. Men det är en utmaning av annan karaktär.
Här finns ingen oförlöst kvalitet som det fanns i Chelsea. Här finns ett gäng okej PL-spelare, men väldigt få som kan göra skillnad.
Och i de kommande hemmamatcherna väntar, i tur och ordning: Liverpool, Manchester United, Newcastle, Manchester City, Chelsea, Tottenham…
Det blir en jobbig höst på Wearside.

***
Det här var det mest brådskande från helgen. Det blir förstås mer om några utvalda matcher senare.

Igår var det premiärinspelning för vår nya podcast där jag och Erik Niva kommer att diskutera engelsk fotboll tillsammans med programledaren Patrik Syk.
Tanken var att den skulle heta Premier League-podden, men nu har den döpts om till Sportbladets Premier League-podd för att inte förväxlas med andra.
Inspelningsdag är torsdagar och ni kan diskutera/ställa frågor som vi kan ta upp i podden på Twitter via hashtaggen ”sportbladetsPLP” (notera att vi har lagt till ett ”s” i mitten).

Här kan du lyssna via Itunes, via Sportbladet.se, via Android-länk.

För ett år sedan var han utdömd av de flesta – inte minst de egna fansen.
Aaron Ramsey reste sig.
Nu är det han som bär Arsenal på sina axlar.

Saker och ting kan förändras snabbt. Aaron Ramsey är ett bra exempel.
Skruva tillbaka tiden knappt ett år, till oktober 2012:
Arsenal vinner med stor möda hemma mot ett decimerat Queens Park Rangers med 1-0.
Buropen haglar över Emirates. Aaron Ramsey är en av dem som står i skottgluggen, kanske den främsta måltavlan för frustrationen. Mittfältaren har gjort en ny svag insats. Han startar till höger på mittfältet på bekostnad av bland andra Theo Walcott, men får ut väldigt lite. Missar enkla passningar, klarar inte av att utmana sin ytterback.
Det är uppenbart att han kört fast. Visserligen används han i fel position, på kanten, men ingen vill ha in honom centralt heller. Där platsar han ändå inte.
Med undantag av en stark match borta mot Manchester City har hans inledning på säsongen varit skral. Lider han fortfarande av benbrottet? Inte fysiskt. Men kanske mentalt. Han har iallafall aldrig hämtat sig sedan den otäcka skadan.
Finns det någon framtid i Arsenal för den en gång så talangfulle walesaren?

I februari 2010 tacklades Aaron Ramsey bryskt av Ryan Shawcross i en bortamatch mot Stoke. Benet var brutet.
Vägen tillbaka blev lång. Nio månader dröjde det innan Aaron Ramsey var tillbaka i spel, då utlånad till Nottingham. Det blev ytterligare en utlåning, hem till Cardiff innan han var redo att återvända till Arsenal i mars 2011.
Var han verkligen redo?
Segermålet i 1–0-segern över Manchester United maj antydde det, men formen hackade.
Säsongen 2011/12 handlade om kämpa sig tillbaka till den nivån han höll före skadan. Det främsta minnet är den sjuka kopplingen mellan hans mål och uppmärksammade dödsfall runt om i världen.
Där och då hade fansen tålamod. Men förra hösten började det tryta. Han hade fått sitt ”friår” efter skadan. Nu var det dags att leverera och visa att han förtjänade att spela i en klubb som Arsenal.
Många var tveksamma.
När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte komma på många spelare i ligan förutom Fernando Torres som fått utstå med kritik. Att peta Aaron Ramsey verkade, enligt vissa, vara lösningen på alla problem.
Samtidigt blev han av med lagkaptensbindeln i Wales landslag.

Frustrationen var på sätt och vis förståelig. Gunners-supportrarna hade fått uppleva ytterligare en sommar där stjärnor lämnat klubben. Medan fansen ville se storvärvningar pratade Arséne Wenger om att utveckla det som redan fanns. En av dessa var Aaron Ramsey som tycktes ha stagnerat.
Men så kom våren.
Skador gjorde att Wenger var tvungen att spela Aaron Ramsey som central mittfältare – spelarens naturliga position. Då kom lyftet.
När Arsenal genomförde den sedvanliga klättringen i tabellen och sprang om Tottenham var Aaron Ramsey en av anledningarna. Den tidigare så utskällda spelaren hade gått från klarhet till klarhet. Plötsligt kunde vi se konturerna av den där tonåringen som värvades till Arsenal för 5 miljoner pund 2008.  Ramsey visade upp ett imponerande tvåvägsspel och var ytterst effektiv som bollvinnare.
Själv framhöll han i våras att positionsskiftena hade försvårat för honom.
– Du behöver spela i en och samma position för att få jämnheten. Det är skillnad på att spela ute till höger och att spela i mitten. Jag har gjort insatser på högerkanten, på högerbacken den här säsongen. Om managern ber mig så gör jag det även om det inte är min favoritposition. Det är svårt när du hattar runt på det sättet, sa han till Daily Mirror.
Han pratade också om den långa, kämpiga vägen tillbaka.
– Det var verkligen jobbigt att gå igenom och jag önskar inte någon att få uppleva det. Beslutsamheten och professionaliteten som du behöver, alla timmar på gymmet… det är tufft. Men jag har tagit mig igenom det. Det tog längre tid än jag hoppats, men jag är nöjd att jag kommit dit jag är nu. Jag hoppas att kunna förbättra min form än mer.

När vi gick in i den här säsongen var Aaron Ramseys status avsevärt högre än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Han hade, till slut, gjort skäl för smeknamnet, ”Rambo”.
Men han hade inte övertygat alla tvivlare.
När Luiz Gustavo ryktades vara på väg till Arsenal såg vissa det som spelaren som var det perfekta komplementet till Jack Wilshere.
Wilshere gjorde en svag avslutning på förra säsongen, men nu hade han fått en sommar att vila upp sig på. Nog skulle det vara tillräckligt för att hitta tillbaka till formen han höll under vintermånaderna?
I så fall hade det inte funnits någon plats för Aaron Ramsey.
Men Luiz Gustavo valde Wolfsburg.
När säsongen startade stod Arsenal utan en uttalad defensiv mittfältare då Mikel Arteta var skadad. Aaron Ramsey och Jack Wilshere startade som centrala mittfältare i premiären mot Aston Villa.
Det gick inte alls bra.
Mittfältet var på tok för naivt, Arsenal blev sönderkontrat och förlorade med 1–3.
Aaron Ramsey och Jack Wilshere sågades i Sky Sports av Jamie Carragher och Gary Neville. Inte som individer, utan främst det faktum att Arsenals lag saknade balans. Ingen av de tre centrala spelarna (Ramsey, Wilshere, Rosicky) tänkte defensivt.
De hade en poäng, men Aaron Ramsey skulle få sin revansch.

Redan till nästa match hade walesaren fått en uttalad defensiv roll. Det hindrade inte honom från att vara bäst på plan borta mot Fenerbahçe och göra ett av målen i 3–0-segern.
I returmötet med turkarna sköt han båda målen när Arsenal vann med 2–0.
Tre mål på tre matcher var en bra målutveckling för en spelare som förra säsongen gjorde ett mål på 36 ligamatcher. Men det var bara början.
I lördags debuterade Mesut Özil för Arsenal. Tysken, som kostat 43 miljoner pund, visade direkt sina kvaliteter med det fina förarbetet till ledningsmålet, men när tillställningen var över hade en annan mittfältare stulit showen.
I andra halvlek, när matchen stod och vägde, slog Aaron Ramsey till två gånger om.
I onsdags fortsatte målkungen med att sätta 2-0-målet borta mot Marseille. Sex mål på sex matcher är inte bara överraskande. Det är sensationellt.

Det är ändå inte målen som definierar Aaron Ramseys inledning på den här säsongen. Det är, faktiskt, bara en bonus.
Det som framför allt imponerat är hans energi och tvåvägsspel. Hans sätt att vinna boll är iögonfallande. Han leder de interna ligorna gällande tacklingar, brytning, löpmeter och mål. Det är onekligen en bedrift. Just nu framstår han som en komplett mittfältare.
I laget finns spelare som Jack Wilshere, Santi Cazorla, Lukas Podolski, Theo Walcott, Olivier Giroud och, inte minst, Mesut Özil. Men det är ingen tvekan om vilken spelare som varit lagets bästa hittills i höst.
Även hans störste supporter, tränaren som stått bakom honom under de tunga åren, är förvånad.
– Ärligt talat förväntade jag mig inte att han skulle göra så många mål, men han har framför allt förbättrat sitt passningsspel och teknik.
– Det är viktigast för han var alltid i bra lägen i straffområdet. Målskytte går i cykler. Du har perioder när bollarna går in och perioder där de inte gör det.
Arsenalmanagern är givetvis nöjd med att han behöll spelaren när många fans ville se honom såld.
– Jag beslutade mig för att ha tålamod då han varit skadad under en så lång tid. Det tar tid att komma tillbaka.
Det som borde göra Arsenalfansen mest exalterade är det faktum att Aaron Ramsey fortfarande bara är 22 år. Trots att han varit med så länge så finns det sannolikt mer att utveckla.
Karriärkurvan pekar spikrakt uppåt och har gjort det sedan i våras. Fortsätter han i samma stil kan han utgöra ryggraden på mittfältet i många år framöver.
Vem hade trott det för ett år sedan?