En ytter som inte tar ansvar och en högerback med svagt positionsspel.
När vi studerar taktiska detaljer från helgen kan vi syna och resonera kring Manchester Uniteds försvarsmisstag.

Det har inte blivit så mycket nedgrottande i taktiska detaljer senaste månaderna. Anledningen är flera. Dels är färre matcher tillgängliga via Viaplay (och jag måste ha dem via datorn för att kunna spara bilder eftersom jag inte har tillgång till någon avancerad tv-utrustning), dels kände jag att det blev lite inflation i att rita pilar.
Men den här veckan dammar jag av avsnittet ”Taktiska detaljer från helgen” som vi körde lite då och då förra våren. Jag kan helt enkelt inte låta bli när jag såg David Moyes gäng agera som ett gäng semesterfirare kring eget straffområde igår.
Manchester United förlorade stormötet med Chelsea på Stamford Bridge. Det var väntat, men det var likväl en underlig match.
United spelade rätt bra långa stunder, tog hand om mittfältet men straffades av horribelt försvarsspel vid samtliga tre målen.
Vi tittar närmare på situationerna som understryker hur mycket David Moyes har att jobba med.

Samuel Eto’os 1–0 mål
En snygg fint, ett avslut som ändrar riktning och seglar i en båge över David De Gea in i bortre hörnet. Det var nog många som hånlog åt Phil Jones efter att Samuel Eto’o lurat upp engelsmannen på läktaren och curlat in ledningsmålet. Jones sålde sig häpnadsväckande billigt. Men själv var jag mest chockad över Ashley Youngs agerande.

I förstaläget, när Jonny Evans har nickrensat, står Ashley Young som fastvuxen i marken och väntar på att någon annan ska göra jobbet. Redan där hamnar han på efterkälken.


Han gör inget försök att komma ikapp utan springer mest och viftar med armarna, en gest med undertonen: ”Varför gick ingen av er fram?”.

I det här läget måste Ashley Young flytta ned, helst ska han redan ha gjort det. Dels för att kunna ta Eto’o om han går förbi Jones, dels för att förhindra en passning in mellan lagdelarna. Instruktionen bör alltid vara: Låt motståndarna spela ”utanför” inte igenom ditt lag.

På den här bilden blir det ytterst tydligt var den farliga ytan finns. Den är knappast där Young står i det här läget.

Därför blev jag glad att Bosse Pettersson lyfte upp Ashley Youngs agerande i Viasat.
Det handlar om det som jag så ofta har tjatat om i avsnitten om försvarsspel: Riskminimering. Som lag måste man alltid minimera riskerna. I läget när Eto’o har stannat upp och ska utmana Jones finns det en farlig yta. Se till att prioritera att stänga ned den. Vem ska göra det? Ashley Young, givetvis. Medspelarna har andra ytor/spelare att skära av.

Den här typen av insläppta mål säger så mycket om ett lag. Ashley Young vet mycket väl hur han ska agera här. Det är elementärt. Lämna aldrig dina försvarare i en-mot-en-situationer.
Vi har diskuterat det förut, redan när vi dissekerade Wigans sätt att neutralisera storlagen för två år sedan plockade vi fram en situation där Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblade” mot en då glödhet Antonio Valencia. Principen är densamma. Mot bra spelare får man inte lämna sina medspelare i en-mot-en-lägen.
Måste man alltid ta såna energiödslande löpningar för att minimera risker? Det givna svaret är förstås ja, men jag kan köpa att man, mot Crystal Palace hemma, väljer att chansa i en liknande situation. Då är man hyfsat trygg i att den individuella skickligheten är högre i det egna laget, att man i längden kommer att gå vinnande ur en strid med en massa en-mot-en-situationer. Vinner försvararen bollen, vilket Young hoppas på här ovan när han ligger kvar och ”fiskar”, kan man själv ställa om, få en en-mot-en-situation och såra sin motståndare. Det kan fungera i på pappret enklare matcher.
Om man agerar så här mot Chelsea borta kan det bara sluta med katastrof.
Det var det här Manchester United gjorde så oerhört bra och disciplinerat i mötet på den här arenan ifjol. De vann med 3–2 tack vare en ytterst disciplinerad insats där spelarna ständigt gjorde val utifrån hållningssättet att minska risker.

Även om Ashley Young vet hur han bör agera så gör han det inte. Han kan inte skylla på trötthet. Matchen var bara 16 minuter gammal. Så varför gör han inte det som kan förväntas av honom?
Där blir det en tränarfråga.
Det här är samme Ashley Young som gjorde en riktigt bra och disciplinerad insats förra säsongen på Etihad, i segermatchen mot Manchester City. Alex Ferguson var uppenbarligen kapabel att få spelaren att ta jobbet i den matchen. Samme Ferguson som fått Wayne Rooney att acceptera att spela allt från central mittfältare till vänstermittfältare för att släcka bränder/agera rollspelare.
Det är det här som är en del av problemet i Manchester United och som jag anade när jag skrev den här texten om Moyes utmaningar i United. Bara för att Alex Ferguson fått spelarna att vilja dö för sin manager är det inte bara för näste man att komma in och räkna med samma gensvar.
José Mourinho har fått spelare som Willian och Eden Hazard att jobba stenhårt i defensiven. Han fick Joe Cole att förstå försvarsarbetet under sin första sejour i klubben. Han fick Samuel Eto’o att agera ytter i Inter för att kunna bärga en trippel. Mourinho har utan tvekan förmågan att locka fram arbetsmoralen hos många av sina spelare.
Har Manchester Uniteds spelare så mycket förtroende för sin manager att de är beredd att springa igenom väggar för honom? Jag tvivlar på det.

Samuel Eto’os 2–0-mål
Om första målet var ett resultat av lathet var Samuel Eto’os andra mål frukten av uselt positionsspel. Här handlade det inte om att spelaren var slö, utan att denne demonstrerade en brist jag framhållit tidigare.

Bollen har kommit ut efter en hörna. Man ser att Manchester United redan här är oorganiserat. Men titta särskilt på Rafael da Silva som hamnat i vänsterbacksposition.

När jag såg målet i realtid kände jag spontant att Ashley Young på nytt var felplacerad, han borde ha centrerat och täckt den farliga ytan. Men sedan såg jag reprisen och då kan jag köpa Youngs position. Han har trots allt två spelare (svarta ringarna) utanför sig.

Vi håller istället koll på Rafael. En grundregel är att om du hamnat i försvarsposition, exempelvis som ytterback måste du stanna i den positionen tills faran är över. Man spelar situationen ut. Rafael struntar i det. Här ser man hur han börjar söka sig tillbaka till sin högerbacksposition. Det är det ödesdigra valet som ger Gary Cahill så stor yta.

När Cahill har fått bollen är Rafael dels i ett ”ingenmanland”, dels är han vänd med ryggen mot spelet.

Han har lämnat Nemanja Vidics i ett en-mot-två-läge. I förstaläget tror Vidic att han ska ha koll på Branislav Ivanovic vid bortre ytan, sedan upptäcker han att Samuel Eto’o är fri vid första stolpen.

Rafael da Silva är en frejdig, teknisk högerback. Brassen har en skön entusiasm i sitt spel, han spelar så avslappnat att man kan tro att han lirade en plojmatch i parken med polarna.
Men hans defensiv har stora brister, som jag påpekat förr. I man-man-dueller är han tillräckligt aggressiv för vara svårpasserad, men hans positionsspel är stundtals hårresande. Och det är därför jag inte anser att han håller toppklass.
Vi såg en situation i första halvlek där han i en en-mot-en-situation med Eden Hazard valde att styra utåt trots att täckningen fanns innanför. Rafael hade alltså inte scannat av hur han skulle styra spelaren. Det slutade med en hörna och en utskällning från Nemanja Vidic.
Sedan hade vi 2–0-målet där han irrar omkring som en huvudlös kyckling. Det är inte första gången. Jag har sett liknande situationer där han går vilse och laget straffas.
Rafael da Silva är en de få spelare i dagens United-trupp som är värd att behålla och bygga vidare på, men han måste förbättra sitt positionsspel för att ta steget upp bland de bästa. Offensivt har han alla kvaliteter som behövs och mer därtill.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
20 jan: ”Existerar hedersamma förluster för Moyes?”.