Parkera bussen? 1800-talsfotboll?
Inte alls. Det här var snarare framtidens fotboll.
José Mourinho överraskade alla, inklusive Manuel Pellegrini, och Chelsea vann stormötet på Etihad.

Mycket av försnacket handlade om vilken taktik José Mourinho skulle använda.
Skulle han, vilket han gjort i toppmatcher tidigare under säsongen, ställa ut ett defensivt lag för att få med sig ett 0–0?
Jag såg det som José Mourinhos stora test. För mig är det inget snack om att han är världens bästa tränare på att ställa ut defensiva uppställningar med syftet att få med sig resultat. Skulle han lyckas mot ligans bästa offensiv, mot laget som gjort 42 mål (!) på elva hemmamatcher?
När laguppställningarna kom hade han visserligen gjort en del defensiva val. Oscar, en av lagets bästa spelare under säsongen, var som väntat bänkad till fördel för en extra tvåvägsmittfältare.
Men istället för att parkera laget på egen planhalva och lägga energin på att neutralisera Manchester City så visade Chelsea direkt en vilja att attackera.
Det blev inget 4-3-3, istället valde Mourinho ett 4-2-3-1 där Ramires tog plats till höger och Willian i nummer tio-rollen.
Det draget – att spela Willian centralt bakom Samuel Eto’o istället för Ramires på ett tremannamittfält – kan ha varit en sen ändring. En följd av att Manuel Pellegrini tvingats möblera om i sin tilltänkta elva. Fernandinhos frånvaro ledde till att Martin Demichelis flyttades till mittfältet och Matija Nastasic fick plats i mittförsvaret.
Det var upplagt för att testa Citys svaga länkar. Och det gjorde Chelsea.

Fernandinho blev ett rejält avbräck för City.
Martin Demichelis har visserligen spelat mittfältare tidigare i karriären, men att gå in i en toppmatch mot Chelsea och göra det jobb som Fernandinho gjort bredvid Yaya Touré blev övermäktigt. Följden blev att både Citys uppbyggnadsspel och försvarsspel blev lidande. I vanliga fall spelar City rakt och snabbt, med inslag av snabba passningskombinationer (minns väggspelen mellan Fernandinho och Yaya Touré som ledde fram till Sergio Agüeros 4–0-mål mot Tottenham). Nu var det istället trögt. Inte minst Demichelis hade för många tillslag på bollen.
Manchester Citys styrka under säsongen har varit att Yaya och Fernandinho kunnat växeldra. Båda är box-to-box-mittfältare, båda kan driva bollen, passa bollen och avsluta. Nu låg hela ansvaret på Yaya som blev avskärmad (det här säger förstås en del om vilket inflytande Fernandinho haft under sin debutsäsong).
Utan Sergio Agüero och Samir Nasri fick David Silva dessutom bära hela den kreativa bördan. Han hittade aldrig de ytorna där han firade julafton på White Hart Lane.

Den främsta orsaken till att Yaya Touré var så blek var dock att Chelseas defensiva duo David Luiz och Nemanja Matic, helt enkelt, vann mittfältskampen. Luiz gjorde en stark insats mot Manchester United och igår visade han att han är ett användbart alternativ som extra sköld framför mittbackarna.
Nemanja Matic var ett monster. Killen värvades tillbaka till Stamford Bridge från Benfica för ett par, tre veckor sedan. Han hoppade in mot Manchester United, spelade 90 minuter i FA-cupen mot Stoke, fick en halvtimme mot West Ham. Det här var hans ligadebut i startelvan. Det såg ut som om han spelat där i många år.
Matic var stark, rejäl och kapabel att ta upp den fysiska kampen med Yaya. Vid ett tillfälle sprintade han förbi Touré med bollen. Han var vårdad i passningsspelet, precis som vi lärt känna honom. Som om inte det vore nog skickade han i väg ett avskyvärt skott i kryssribban.
Det ser ut som att Chelsea har fått in en komplett mittfältare.

Matics och Luiz disciplinerade spel framför mittbackarna John Terry och Gary Cahill lade grunden till ett vasst omställningsspel. Katalysatorn där framme var Eden Hazard.
Belgaren började den här säsongen lite trevande, men senaste månaderna har han varvat upp och tagit klivet upp bland de allra bästa i ligan. Han är i magisk form och lattjade stundtals med Pablo Zabaleta.
Det var Hazard som skickligt sög ned bollen i kamp med Demichelis när Chelsea gjorde 1–0. En andraboll hamnade hos Branislav Ivanovic som dundrade in en vänster – samtidigt som David Silva hade hamnat på högerkanten och tog för lång tid på sig att ta sig hem. Hade José Mourinho accepterat det försvarsjobbet från en av sina yttrar? Tveksamt.
Chelsea hade chanser att utöka ledningen. Samuel Eto’o prickade ribban, fint framspelad av Eden Hazard.
Även i inledningen av andra halvlek skapade Chelsea de farligaste chanserna. Matic hade sitt skott i kryssribban och Gary Cahill (en jätte i försvaret) nådde högst på en hörna och nickade i stolpen. Chelsea hade kunnat döda matchen där.
Istället höjde sig City efter det att Manuel Pellegrini bytt ut Alvaro Negredo och skickat in Stevan Jovetic. Han tog plats som offensiv mittfältare och lyckades skapa oreda tack vare sin vilja att utmana.
Med facit i hand är det lätt att säga att City skulle spelat 4-2-3-1 från början. Men det systemet, med Yaya som offensiv mittfältare, fungerade inte på Stamford Bridge och inte heller särskilt bra hemma mot Liverpool. Jag förstår att Pellegrini körde vidare med 4-4-2-systemet som varit så effektivt, men igår blev det numerära underläget på mitten ödesdigert.
Närmare än David Silvas chans med cirka tio minuter kvar, där han sköt utanför i bra läge, kom inte City.
Chelsea vann rättvist och hade kunnat vinna med större siffror.

Kanske var det Eden Hazard som bäst personifierade skillnaden mellan lagen med cirka fem minuter kvar av matchen? Belgaren tappade bollen vid offensivt straffområde, för en gångs skull. Men istället för att stanna upp och se på när City startade en omställning (eller slöjogga hem som David Silva vid Ivanovics mål) tog han en defensiv löpning på 50-60 meter för att hamna på rätt sida om bollen. Kontringen stannades upp och Hazard hade demonstrerat José Mourinhos främsta egenskap:
Att få sina offensiva spelare att sätta laget främst.
I det avseendet var det här framtidens fotboll. Fotbollen har mer och mer gått mot att alla spelare måste delta i försvarsspelet.
Chelsea utför den teorin bättre än något annat lag i ligan.