Michael Laudrup förde Swansea till klubbens första stora titel. För ett år sedan var han hyllad av alla.
Nu har han fått sparken.
För dem som levt nära laget kom det inte som någon överraskning.

Vid en första anblick kan sparkningen av Michael Laudrup te sig märklig. Det här är trots allt tränaren som tog över Swansea och förvaltade arvet från Roberto Martínez/Brendan Rodgers genom att spela läcker kortpassningsfotboll. Han ledde Swansea till Ligacuptriumfen, åkte till bortaarenor som Stamford Bridge, Emirates och Mestalla och segrade. Dessutom var han Michael Laudrup, en världskänd fotbollsikon som spelat för Barcelona och Real Madrid. Han hade 1,5 år kvar på sitt kontrakt, vilket betyder att det skulle kosta cirka 35-55 miljoner kronor att sparka honom.
Tajmingen är också intressant, då Cardiff City väntar i ett glödhett derby i helgen.
Men det som såg så bra ut för Swansea för ett år sedan har sakta men säkert förbytts mot ett krisläge. Något var tvunget att göras.

Ni minns säkert hur Swansea överraskade stort under Laudrups debutår förra hösten. Dansken hyllades för sin fingertoppskänsla när spelare som Michu, Jonathan De Guzman, Pablo Hernández och Chico gjorde succé.
När Swansea vann Ligacupen, efter att ha spelat bort Chelsea i semifinalen, var Laudrup glödhet på marknaden. Det snackades om klubbar som Real Madrid, PSG och Roma.
Ordföranden Huw Jenkins agerade direkt. Han förlängde tränarens tvåårsavtal med ett år. Det var en åtgärd för att klubben skulle få en rejäl slant om en intressent ville köpa loss Laudrup.
Men sedan dess har det mesta gått utför för Swansea.
Våren blev inte lika lyckosam då laget dalade till en niondeplats i tabellen.
Efter säsongsslutet utbröt ett bråk mellan Michael Laudrup och Jenkins över transferpolicyn. Det framkom även attLaudrups agent Bayram Tutumlu försökte sälja Ashley Williams utan Swanseas godkännande.
Swansea ville inte längre göra affärer med Tutumlu och Laudrup hotade att lämna.
49-åringen stannade efter någon veckas turbulens. Huw Jenkins försäkrade att relationen var intakt, men under ytan började problemen hopa sig.

Inför säsongen såg många Swansea som en utmanare om Europaplatserna. Men resultaten uteblev. Under 2013 tog laget bara 36 poäng på 38 matcher. Det är siffror som över en säsong betyder nedflyttning.
Michu, succén från förra säsongen, hade trögt med målskyttet. Wilfried Bony, sommarens storköp, satt på bänken.
Vinden hade vänt för Michael Laudrup.
Så länge allt rullade på fungerade hans ledarstil. Men när det började gå emot flöt gamla tvister upp till ytan.
Redan under debutåret klagade spelare på danskens träningsmetoder. När spelare fick frågan om Laudrups träningar svarade de ofta att ”han fortfarande var den bäste spelaren när han deltog i spelövningarna”, men kritiken riktade sig mot innehållet. Enligt Wales Online handlade det bland annat om en brist på detaljträning och avsaknad av analys av motståndare.
Laudrup var betydligt mer ”laid back” än företrädare som Roberto Martínez och Brendan Rodgers som hade nära band och skojade med spelarna. Som sagt, så länge segrarna trillade in så var det inget problem, det var svårare när förlusterna radades upp.
Bråket mellan Garry Monk och Chico på parkeringen, där spanjoren uppges ha hotat Monk med en tegelsten (!) var ett tecken på att allt inte stod rätt till i omklädningsrummet.
Michael Laudrup ansågs inte vara kapabel till att ena gruppen. Därför får han sparken, dagen efter att Huw Jenkins insisterat att man ”inte övervägt att sparka managern”.

Det här scenariot känns igen från Michael Laudrups tränarkarriär. Han har inledningsvis gjort det bra i flera klubbar, som Getafe och Mallorca, men det har alltid slutat abrupt.
I Swansea var första halvåret en fantastisk framgångssaga. Laudrup hade aldrig problem att anamma Swanseas spelfilosofi. Problemet var att han inte lyckades motivera spelarna att vända trenden när formen hackade.
Kanske är han den perfekta tränaren vid de tillfällen då harmoni råder? Det är dock ytterst sällan man får uppleva det tillståndet som tränare. Nya hinder dyker alltid upp längs vägen. Är det inte nederlag på planen är det skadade spelare, ägare, styrelse, transferpolicys, supportrar, media… you name it.
Att vara tränare är att vara problemlösare.

För Swansea hör det inte till vanligheterna att man sparkar tränare. De har länge varit klubben som stått för kontinuitet. Efter Kenny Jackett, som stannade tre år 2004–07, kom Roberto Martínez, Paulo Sousa och Brendan Rodgers, alla tränare med liknande fotbollsfilosofi. Det var lätt att se en röd tråd i dessa rekryteringar, precis som sommaren 2012 när man hämtade in Michael Laudrup.
Publikfavoriten Garry Monk kommer ta över tills vidare. Om den gamla mittbackskämpen är rätt man att föra vidare tiki-taka-arvet efter Martínez och Rodgers låter jag vara osagt, men han kan säkert ena truppen (om han lyckas komma överens med Chico).
Han kastas rakt in i hetluften. På lördag kväll spelar Swansea derby mot Cardiff City.

Michael Laudrups era i Swansea är ändå positiv. Han började fantastiskt starkt, gjorde lyckade värvningar och ordnade framför allt klubbens första tunga titel, efter segern med 5–0 i Ligacupfinalen mot Bradford City på Wembley.
Om tio år kommer det vara det starkaste minnet av Laudrups sejour på Liberty Stadium.