Det perfekta målet för ett ”non striker system”.
Och en mittback som markerar istället för att zonspela.
Det är huvudpunkterna när vi tittar närmare på taktiska detaljer från helgen.

Helgens första observation blir en nedbruten detalj från mötet igår mellan Manchester United och Fulham.
Det går att skriva massor om den matchen, Manchester United hade 82 inlägg i matchen. 82! Men det struntar vi i just i denna text. Här bryter vi ned Fulhams underbara 1–0-mål.
Jag säger ”underbara” eftersom det teoretiskt sett var precis enligt skolboken.
Fulhams tränare René Meulensteen kom till Old Trafford med ett spelsystem utan renodlad anfallare. Istället skulle Lewis Holtby och svenske Muamer Tankovic växla mellan att agera falsk nia.
Hur skapar man målchanser om man inte har någon som kan hota framåt? Jo, exakt som Fulham gjorde igår. Man lockar i väg en av försvararna och attackerar den ytan som uppstår bakom. Vi har nämnt det tidigare när vi analyserade Spaniens 4-6-0-system i EM 2012 och framhöll Cesc Fàbregas mål mot Italien.
Fulham gör det alldeles utmärkt. Muamer Tankovic gör en motrörelse (den mest effektiva motrörelsen jag kan komma på sedan Lukas Podolski i en match förra säsongen öppnade för Kieran Gibbs på Arsenals vänsterkant). Nemanja Vidic hänger med i rygg. Steve Sidwell tar en lång djupledslöpning och belönas med Lewis Holtbys grandiosa lyftning.
Det var flera som undrade igår på Twitter och på mejl vem i Manchester United som begår felet här. Och det var det jag tänkte belysa och resonera kring.

Här har vi situationen. Lewis Holtby är bollförare. I det här läget är Manchester Uniteds försvar samlat (även om jag tycker att avståndet mellan Nemanja Vidic och vänsterbacken Patrice Evra är lite för stort. I ett positionsspelande försvar som använder överflyttning hade jag velat ha Evra 1,5 meter längre in mot mitten, men det är detaljer. Samtidigt hade det kanske betytt att Sidwell inte tagit sin löpning då ytan hade varit ”täckt”).

Här initieras rörelsen. Svenske Muamer Tankovic (närmast målet) sköter rollen som falsk nia kommer att möta bollhållaren Lewis Holtby. Nemanja Vidic får då ett val: Följa eller stanna kvar och hålla position. I ett markeringsförsvar ska han följa spelaren i rygg. I ett positionsförsvar bör han – så länge han inte kan ”påverka bollen” – ligga kvar och lämna över spelaren (Tankovic) till någon av sina defensiva mittfältare. Vidic väljer fel.

Samma bild som ovan. Jag vill bara framhålla att avståndet mellan Michael Carrick och Darren Fletcher är för stort. Det ska vara svårt att spela in bollar ”igenom” lagdelen. Deras stora avstånd leder till att Vidic känner behov av att följa med Tankovic, som annars hade fått för stort utrymme att vända upp på. Man kan också tänka sig att Fletcher fallit 2 meter längre ned, nedanför pressande Carrick, vilket förmodligen lett till att Vidic inte följt med, utan lämnat över ansvaret för Tankovic.

Här ser vi hur Vidic följer Tankovic och lämnar en jätteyta bakom sig. Avståndet i försvarslinjen, mellan den högra mittbacken Chris Smalling och Patrice Evra, är nu oändligt.

Kan inte någon av de defensiva mittfältarna falla ned och ta Nemanja Vidics plats? Jo, en smart defensiv mittfältare gör det. Han ser hur försvaret slitits isär, ser faran och tar ansvar. Men här ser vi hur det är Juan Mata (inringad närmast straffområdet) som hamnat i positionen som defensiv mittfältare, snarare än Darren Fletcher precis framför.
Till höger har jag ringat in Steve Sidwell som startat sin djupledslöpning. Han följs av Wayne Rooney. Ska Rooney följa med i löpningen? Nej. Eftersom United inte använder ett man-man-spel ska han inte göra det. Dock: Redan här borde Rooney ha kommunicerat till Fletcher/Mata om att plocka upp Sidwell.

Den här bilden är bra eftersom den visar hur samtliga Uniteds spelare har ögonen mot bollen. Ingen vrider på huvudet för att se vad som sker runt omkring. Man kan också ha synpunkter på Michael Carricks pressavstånd mot Holtby, som får lite väl mycket tid och utrymme.

Här ser vi hur Wayne Rooney (inringad) pekar åt sina medspelare att plocka upp Sidwells löpning. Problemet är bara att det är för sent.

Lewis Holtbys boll är perfekt slagen, Steve Sidwell dyker upp bakom Uniteds försvarslinje och styr in 0–1.

Slutsats
Ett perfekt mål enligt teorin av Fulham. Jag är övertygad om att René Meulensteen predikade exakt det här inför matchen när han presenterat sin matchplan. Det är det anfallsspel på toppnivå handlar om: Se till att motståndarna ställs inför svåra val. När de väljer fel – såra dem.
Nemanja Vidic gjorde ett felbeslut i valet mellan markering- och positionsspel. Och Fulham utnyttjade det skoningslöst med kvalitet och målmedvetenhet.