4–0 på 20 minuter mot ligaledaren. Liverpool bjöd på en ofattbar urladdning mot Arsenal i lördags.
Det var en insats som underströk Brendan Rodgers framsteg med Liverpool.

Jag hade en hektisk helg. Det var Premier League, det var La Liga, det var Serie A, det var träning och match med division 2-laget där jag är asstränare, det var veckans inomhusfotboll med Sportjournalistklubben. Det hade dessutom varit inomhusträning på söndag kväll med division 6-laget, där jag själv spelar, om det inte vore för en fotskada från journalistfotbollen i fredags.
Fotboll, fotboll, fotboll. Inte konstigt att jag inte sett en enda minut av OS ännu.

Det var så körigt att jag fick förlägga Liverpool-Arsenal till en centralt belägen sportbar (jag avskyr att se viktiga matcher på sportbarer) för att hinna ut till träningen i Spånga. Sitter man på en sportbar är det svårt att koncentrera sig på matchen och då kan man inte lägga märke till detaljer. Inga detaljer, inga blogginlägg. Typ så.
Sportbladet har redan skrivit två texter om den matchen som ni kanske har läst (Peter Wennmans pluskrönika och Patrik Sjögrens analys) så min ingång får bli en annan.
Den här matchen handlade inte så mycket om pilar (som flera har efterfrågat). Mest om inställning, engagemang och ett lag som köpt sin tränares idé rakt av.
Vi behöver inte konstatera det alla redan har konstaterat: Att Liverpool körde över Arsenal, att det var en otrolig utveckling på en match som på förhand såg ut att vara oviss.
Det går att peka på bristande försvarsspel hur Arsenal. Det går att hänga både Laurent Koscielny och framför allt Per Mertesacker som plötsligt agerade som två vilsna pojklagsspelare när de försökte ställa offside. Första två målen var fasta situationer, och även om Arsenal använder zonspel på defensiva fasta och frågan om ”markering” är sekundär, så var det på tok för billigt. De övriga två målen före paus gav Mesut Özil bort med ett bolltapp och ett felpass. Men det är som alltid: Inga misstag, inga mål.
Liverpool hade ju kunnat göra andra mål. Jon Flanagan, eller ”Flani Alves” som vi säger, var framme och testade Wojciech Szczesny med ett kantavslut. Luis Suárez dammade i väg en ofattbar volley i stolpen. Kolo Touré brände öppet mål på returen. Då hade vi bara avverkat dryga kvarten.
Liverpool spelade som i trans. Det diskuterades både här och där om det var den bästa 20-minutersperioden av ett lag i Premier League någonsin i en toppmatch och ja… jag kommer inte på någon bättre så här på rak arm.

Liverpool kom i anfallsvåg efter anfallsvåg, men min reflektion från matchen blir en diskussion kring ”hönan och ägget”.
Det är lätt att imponeras av Liverpools offensiv som just nu öser in mål. Fem borta mot Tottenham. Fem borta mot Stoke. Fyra hemma mot Everton. Fem hemma mot Arsenal.
Men vad är det som är kausaliteten här?
För mig är det så här: Liverpools försvarsspel är nyckeln till framgångarna. Och då pratar jag inte om ”försvararna som utgör backlinjen” utan om alla lagdelarna, anfall, mittfältare, backar. Brendan Rodgers har fått sitt lag att jobba hårdare i defensiven än något annat lag i ligan just nu. Varje spelare sliter enormt hårt i defensiven.
Liverpool i lördags framstod som Dortmund på Emirates där tyskarna sprang sammanlagt en mil längre än Arsenals spelare.
Hade jag haft tillgång till rörliga bilder och matchvideon hade jag visat en löpning som Jordan Henderson gjorde tidigt i matchen mot Arsenal. Gästerna hade, för en gångs skull, spelat sig ur pressen på högerkanten, vänt över till vänster och Jordan Henderson var tvungen att ta den där jobbiga överflyttningslöpningen som vi alla avskyr. Det går att utföra den dåligt, halvdant och bra och utmärkt. Henderson tog en löpning i hög fart. Inte för att han kunde ta bollen, inte för att han skulle kunna komma in i press. Endast för att täcka yta i nästa läge. För att minimera risken om Arsenal skulle spela in bollen där.
Den inställningen symboliserar hela Liverpools tänk i försvarsarbetet. Brendan Rodgers har just nu elva spelare som är beredda att lägga ned det jobb som sex, sju, kanske åtta, spelare i andra lag är beredda att lägga ned. Och det gör skillnad.

Matchen mot Arsenal handlade till stor del om ett intensivt, lyckat presspel. Offensiva spelare som Raheem Sterling, Luis Suárez och Daniel Sturridge var nycklar i detta spel. De sprang kopiöst utan boll.
Det är det här som är så imponerande med Brendan Rodgers. Han har fått alla spelare att köpa sin idé. När du väl har elva spelare som gör jobbet som krävs är det lätt att sätta ribban för övriga. Om Victor Moses har tänkt sig att slå sig in i startelvan förstår han att det kommer krävas ett 110-procentigt jobb.
När Liverpools försvarsspel fungerar som i lördags. När deras presspel käkar upp motståndarna är det tämligen enkelt att få full effekt på omställningsspelet.
Det blir som i handboll. Ett bra försvarsspel ger kontringslägen. Kontringslägena ger ett sylvasst anfallsspel och ”enkla mål”. Nu kan det förstås misstolkas om man kallar Daniel Sturridge 4–0-mål ”enkelt” då det föranleddes av en utsökt, väl avvägd Coutinho-passning, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är mål mot ett icke samlat försvar. Ungefär som en Erik Hajas-kontring.
Liverpools försvarsspel fungerade avsevärt bättre mot Arsenal jämfört med mot Aston Villa och jag tyckte mig se en liten detalj som Brendan Rodgers korrigerat. Istället för att försvara sig med 4-4-2 och ”two banks of four”, lät han antingen Daniel Sturridge eller Luis Suárez falla ned på en kant och Steven Gerrard att sjunka ned bakom mittfältet. På så sätt formerades ett 4-1-4-1 som Arsenal hade svårt att bryta igenom.
Ytterligare en aspekt som Rodgers förtjänar credit för. Han gör små korrigeringar som får effekt.

Efter matchen i lördags, på pendeln ut mot träningen, kunde jag inte låta bli att tänka på Brendan Rodgers.
Vilket otroligt jobb han gjort med Liverpool under senaste 18 månaderna. Förra hösten 2012 ville vissa se honom sparkad. Nu är han en av de hetaste unga tränarna i Europa.
Nordirländaren klev in på Anfield som en fanatisk ideolog. Han lanserade idéer från Barcelona om possession-spel och pratade om La Masía och termer som påminde om tiki-taka.
Han har släppt delar av den ideologin nu, och det hedrar honom eftersom han har anpassat sig efter förutsättningarna.
Hans lag är anpassat för ett snabbt omställningsspel. Då finns det ingen anledning att spela annorlunda.

Liverpool är i en bättre situation nu än de varit på många år. Sett till helheten: Bra ägare, bra tränare, bra spelare, bra åldersstruktur i truppen, positiv känsla bland fansen, är situationen definitivt bättre än 2008/09 när man så när vann ligatiteln.
Det är många orsaker till det, men smarta värvningar lägger ofta grunden till framgångar både på och utanför planen. Liverpools köp av Coutinho och Daniel Sturridge i januari förra året framstår som fullträffar. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har övertygat.
Luis Suárez har övertygats om att stanna och fajtas istället för att stanna och sura.
Jag tror fortfarande inte att Liverpool kan vinna ligan (om nu någon ber mig tippa).
Men 5–1-segern mot Arsenal i lördags visade att Brendan Rodgers projekt har kommit en bra bit på vägen.

***
Btw: Vill ni följa mitt lag Karlbergs BK:s äventyr i Division 2 Norra Svealand i år kan ni följa laget på Twitter (det är jag som twittrar från det kontot).