Startsida / Inlägg

Så har Martínez lyft Everton

av Kalle Karlsson

Everton har chansen att nå Champions League.
Vad har Roberto Martínez gjort för att lyckas med konststycket? Här tittar vi på några framgångsfaktorer.

Everton svepte bort Arsenal i söndagens toppmöte på Goodison Park. Nu har det gått snart två dygn sedan utskåpningen så vi behöver inte gå så djupt i den drabbningen.
Vi kan konstatera att Roberto Martínez fick full effekt av sin matchplan där Steven Naismith startade som striker och Romelu Lukaku utgick från vänsterkanten. Den nytände Naismith – jag ska erkänna att jag varit en av hans främsta kritiker tidigare under säsongen – satte 1–0-målet. Lukaku solosprang in med 2–0.
Det var Everton när de är som bäst. Ibland får de till den här sortens fullträffar på hemmaplan. Då är de nästan ostoppbara eftersom de kombinerar så många egenskaper: Teknik, fart, styrka, disciplin.
Det var mer än man kunde säga om Arsenal som gick på ännu en bytung smäll. Jag tror fortfarande Gunners tar fjärdeplatsen, de har avsevärt bättre schema än Everton, men det finns brister i truppen som måste åtgärdas om man ska kunna blanda sig i titelstriden till nästa säsong. Mikel Arteta har blivit brutalt avslöjad i flera matcher den här säsongen, söndagens match var ännu ett bevis på att Arsenal behöver en uppgradering i den positionen. En spelare med defensiv balans, som både kan agera nav i uppspelsfasen och vinna bollar.
I Viasat sågades Santi Cazorla av Pontus Kåmark och det var helt i sin ordning. Cazorla har gjort en svag säsong. Han är klasser sämre än ifjol. Det som är oroväckande är att han är så oerhört ointresserad och oengagerad i defensiven. Den här typen av svagheter i ”wide areas” är enkla för motståndarna att utnyttja, även för de sämre lagen i ligan.
I Sky Sports pekade Gary Neville på brister i Arsenals kollektiva försvarsspel.

Skadorna gör förstås sitt, de är huvudanledningen till Arsenals ras. Men Arsenal skulle förmodligen tjäna på ett nytt ”mindset”, där defensiven får större fokus. Jag minns hur Fredrik Ljungberg berättat att Arsenal knappt tränade försvarsspel överhuvudtaget.

Nåväl, vi får anledning att återkomma till Arsenal framöver eftersom det lär bli fler viktiga matcher.
Här lyfter vi istället några punkter som Roberto Martínez lyckats med i Everton.

Den taktiska revolutionen
När David Moyes skulle ersättas i Everton stod klubben inför ett vägval. Skulle man leta en efterträdare stöpt i samma format för att förvalta det som Moyes byggt upp? Eller skulle man vara innovationsbenägen, se förbi det självklara och hitta en tränare som kunde utveckla spelet?
David Moyes hade onekligen byggt något under sina tolv år på Goodison Park. Han lyckades göra något som ingen annan lyckats med i Premier League under 2000-talet: Etablera en klubb strax under toppskiktet, trots minimala resurser. Varje år slogs Everton om Europaplatser, en gång, 2004/05, lyckades de till och med ta den fjärde Champions League-biljetten.
Med denna vetskap och trygghet var det inte helt riskfritt att anställa Roberto Martínez. Hans Wigan var antitesen till Everton.
Ett rock ’n’ roll-lag med en sevärd offensiv men lika sorgfri defensiv.
Risken för kulturkrock var uppenbar.

Det Roberto Martínez har gjort är att han på kort tid har genomfört en revolution i Everton. Från att mittbackarna Phil Jagielka och Sylvain Distin tog sikte på Marouane Fellainis hjässa eller bröstkorg har man nu blivit ett spelande lag. Mittbackar som går isär i uppspelsfasen, en mittfältare som droppar. Vi känner igen dessa mönster från Barcelona. Everton har blivit ett passningsorienterat lag som har högre bollinnehav än tidigare. Den vanligaste passningskombinationen mot Arsenal i söndags var Leighton Baines–>Ross Barkley. Från vänsterback in till offensiv mittfältare, alltid på fötterna.
Martinez spelidé innehåller färre inlägg från Leighton Baines. Mer fokus på klassiskt nummer tio-spel från Ross Barkley.

Det här är förstås inte möjligt att genomföra utan förutsättningar. Under försäsongen knorrades det lite bland spelarna. Phil Jagielka beskrev den nya spelidén som ”drastically different”. Efter tre inledande kryss i ligan mot Norwich, WBA och Cardiff var det en del som satte frågetecken för hur Everton skulle klara omställningen.
Men Roberto Martínez såg uppenbarligen kvaliteter och möjligheter som hans företrädare inte gjorde. Han gjorde bedömningen att det var fullt möjligt att spela efter backen med Evertons material, handplockade James McCarthy till mittfältet och såg potentialen i Ross Barkley.
Rent mentalt blev det nya förhållningssättet en gigantisk boost för spelarna. Målvakten Tim Howard har förklarat:
– Oavsett vilken match vi går in i så har fokus den här säsongen aldrig varit på det andra laget. Det har alltid handlat om oss. Du måste gå igenom det här 40 veckor om året och det är inte så kul att komma in till jobbet varje dag och känna: ”Åh, det här är vad som väntar oss”. Managern ser till att vi är entusiastiska och fokuserade på oss själva, inte att vi tittar bakom ryggen och räds vem som vi ska möta nästa gång.
– Vi arbetar med vårt spel och det är en skillnad. Vi tränar på att öppna motståndarna, till skillnad mot ”Här är det som de tänker göra för att såra oss och det här ska vi göra för att försvara oss mot dem”. Det ligger inte i managerns (Martínez) natur.
Jag tror verkligen att Evertons förvandling går att härleda till den här förändringen. Spelare tycker det är avsevärt roligare att spela när man själva har bollen.
Under David Moyes lades energin på att försöka hindra motståndarna från att göra mål.
Under Roberto Martínez läggs energin på att själva skapa målchanser.

Låneaffärer
När den ekonomiska situationen ser ut som den gör kan inte Everton konkurrera med de andra toppklubbarna på transfermarknaden. Istället måste de hitta andra lösningar och i Evertons fall har det handlat om lån av etablerade spelare, snarare än fyndköp.
> Gareth Barry fick aldrig något erkännande i Manchester City (trots att han var högst bidragande till ligatiteln 2012). Han har fått chansen att visa att han är en defensiv mittfältare av hög klass. Framför allt har han gett bollvinnaregenskaper och erfarenhet. Med tanke på att Barrys kontrakt går ut efter säsongen bör Everton ligga bra till för att kunna signa 33-åringen permanent.
> Romelu Lukaku spenderade förra säsongen på lån i West Bromwich. När han lånades ut igen föll valet på Everton. Det som blev WBA:s olycka (i och med att man saknat en toppstriker) har blivit Evertons stora lycka. Under Moyes tid saknade man ofta en pålitlig striker och tvingades till nödlösningar med Tim Cahill och Marouane Fellaini. Lukaku har gett spets på ett sätt som Everton inte haft tidigare.
> Gerard Deulofeu har ansetts som nästa storspelare i Barcelona. Och med tanke på hur många talanger som slussas fram i La Masía säger det en hel del. Roberto Martínez spanska kontakter och renommé hjälpte till att säkra Deulofeu och den unge spanjoren har varit en joker.
Han har visserligen bara startat sex matcher i Premier League, men han har varit den typen av ”impact-spelare” som klubbar som Everton behöver. Vi minns hur han hoppade in på Emirates i december och dunkade in 1–1-målet i 84:e minuten. Då hade han bara varit på planen i fem minuter.
En skada höll Deulofeu borta från spel i två månader, men sett över hela säsongen har han varit en positiv injektion.

Utveckling av befintligt material
Om det fanns något mönster i Evertons spel förra säsongen var det vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Skillnaden den här säsongen är att Everton haft en högersida som varit lika vass, om inte ännu vassare.
Kevin Mirallas var bra redan under debutåret, men den här säsongen har han klivit fram som en nyckelspelare. Bakom honom har Séamus Coleman utvecklats till en av ligans bästa ytterbackar. Sett till prestationerna den här säsongen kan det inte finns många högerbackar i Europas toppligor som varit bättre.
Ross Barkley har länge ansetts vara klubbens största talang sedan Wayne Rooney. Men få trodde att han skulle kliva in och ta för sig på det här sättet redan den här säsongen. Barkley hade en svacka nyligen, men efter att han bänkats och fått hämta andan har han återigen levererat toppinsatser.
John Stones är en annan ung spelare som fått sitt genombrott. När Phil Jagielka gick sönder trodde många, och där räknar jag in mig själv, att Everton skulle få lida. Men 19-årige Stones har fyllt ut tomrummet på ett imponerande sätt. Positionssäker, följsam och tuff – när man ser Stones spela mot Arsenal kan man få för sig att han har lirat PL-fotboll i ett decennium – så moget agerar han.
Snackar vi utveckling går det inte att se förbi Steven Naismith. Den skotske yttern/anfallaren värvades till Everton inför förra säsongen och om jag säger att han underpresterade är det en diplomatisk omskrivning. I min bok var han inte en spelare av Everton-klass. Inte i så många andras heller.
Ibland svämmades Twitter-flödet över av folk som gjorde narr av Naismiths oförmåga.
Men senaste matcherna har han agerat som en pånyttfödd spelare.
Borta mot Fulham hoppade han in och vände matchen på egen hand. Mot Arsenal startade han som striker och slet sönder gästernas backlinje med frekventa djupledslöpningar, förutom att han satte 1–0-målet.

Kevin Mirallas, Séamus Coleman, Ross Barkley, John Stones, Steven Naismith är en Everton-kvintett som tagit stora kliv framåt den här säsongen.
Om det är några spelare som personifierar Evertons lyft är det dessa herrar.
Den stora symbolen är dock en 40-årig spanjor som såg möjligheter där andra sett begränsningar.
Det är inte första gången jag lyfter på hatten för Roberto Martínez.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB