Efter 24 års frustration och ökenvandring – är det dags nu? Liverpool vann söndagens toppmöte över Manchester City med 3–2 och nu sitter laget i förarsätet i titelkampen.
Vinner laget de återstående matcherna, mot Norwich, Chelsea, Crystal Palace och Newcastle, är de mästare.

Matchen på Anfield blev precis så bra, så elektrisk och häftig som vi hade hoppats på. Men är det någon sekvens jag tar med mig från den här matchen, något som kommer fastna i minnet och som jag kommer bära med mig länge, är det det som skedde efter att allt var över.
När slutsignalen gick på Anfield, när Liverpool klarat ut stormen var det som om känslorna svämmade över för Steven Gerrard. Lagkaptenen, klubbens hjärta och härförare, han som blivit kvar år efter år i klubben trots att han själv konstaterade för ett par år sedan att han förmodligen aldrig kommer kunna vinna den där ligatiteln, kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
Han samlade laget i en ring, sade några väl valda ord under några intensiva sekunder samtidigt som publiken på läktarna skrek ut sin glädje.
Det var en bild som sa så mycket. Det var bilden av en vinnare, bilden av en man med beslutsamhet som bestämt sig för att den här unika (?) chansen inte ska gå honom förbi.
Är det någon spelare man unnar en ligatitel är det Steven Gerrard.
– Det var känslosamt. Vi visade idag att vi kommer att kämpa hela vägen, sa han efteråt i Sky Sports.

Det var en speciell dag på Anfield. 25 år efter Hillsborough-katastrofen stod Liverpool inför den sortens match som de knappt fått uppleva sedan den där hemska dagen i Sheffield. En avgörande, tung, titelmatch på hemmaplan.
Anfield var redo. Som de var redo.
Först det fina, respektfulla hedrandet av offren vid Hillsborough. Sedan det där trycket som sällan hörs på ligamatcher nuförtiden. När The Kop tog i för full hals var det som om tonerna av You’ll never walk alone aldrig ville ebba ut.
Den energin tog Liverpool med sig in i matchen. Precis som de brukar göra i toppmatcherna nuförtiden.
Efter sex minuter höll Luis Suárez ifrån sig en naiv, fjäderlätt Gaël Clichy och satte en boll i djupled till Raheem Sterling. 19-åringen smet in bakom Vincent Kompany, höll i bollen, höll i lite till och placerade in 1–0.
Liverpool var bra, riktigt bra. Deras spel präglas av sådan entusiasm och självförtroende att det automatiskt medför kvalitet.
I den 26:e minuten nådde Martin Skrtel högst på en hörna (i förstaytan som Clichy var ansvarig för) och 2–0 var ett faktum.

Där och då såg inget ut att kunna stoppa Liverpool. De har krossat så många lag på hemmaplan tidigare under säsongen och nu såg Manchester City ut som ett slaget lag. Gästernas bäste anfallare Sergio Agüero satt på bänken, bästa mittfältaren Yaya Touré haltade av efter 15 minuter och bäste mittbacken Vincent Kompany spelade utan att vara hundraprocentig.
Kunde något ta dem in i matchen? Jodå, en magiker från Kanarieöarna.
David Silva var knappt med i matchen första 20-25 minuterna, men när spanjoren fick lite större ytor efter en halvtimme började det hända grejer. Innan halvleken var över hade City skapat tre farliga reduceringslägen, det sista, ett skott från Fernandinho, krävde en jätteräddning från Simon Mignolet.
I andra halvlek var City det spelförande laget. Manuel Pellegrini bytte in James Milner och laget började skapa chanser via högerkanten. I den 57:e minuten gav det resultat.
Ett fint anfall som började med kortpassningsspel på högerkanten, fortsatte med spelvändning och väggspel och snett-inåt-bakåt-passning och sedan hade Silva vinklat in 2–1. Game on.
Bara fem minuter senare kom kvitteringen. David Silva, vem annars?, kombinerade med Samir Nasri och sköt via Glen Johnson in i mål.

Där och då talade väldigt lite för Liverpool. De såg trötta ut. Det där höga försvarsspelet som innebär att Luis Suárez och Daniel Sturridge springer livet ur sig fungerade inte och fyra minuter efter kvitteringen klev Sturridge ut med en skada.
City fortsatte att gå för segern. Jordan Henderson slog en huvudlös passning rakt in i mitten som gav Edin Dzeko skottläge. Sergio Agüero, som ersatte Dzeko, spelade fram Silva som så när satte 2–3.
Kunde Liverpool rädda en poäng? Nej, de kunde ta hem alla tre.
Med tolv minuter kvar skarvade Clichy ett inkast till en helt ostörd Kompany. Belgaren, Citys mest pålitliga spelare, totalmissade, bollen hamnade hos Coutinho som tryckte in 3–2.
Det var ologiskt sett till matchutvecklingen i andra halvlek, men också helt logiskt sett i ett större perspektiv.
Det här är Liverpools säsong.
Bollen har studsat deras väg en längre tid och det är som jag skrivit tidigare: Tur gör man sig förtjänt av.
Är det någon spelare som gjort sig förtjänt av det är det han de kallar ”Captain Fantastic”.

Idag var han återigen fullständigt briljant på mittfältet. Tidigare under säsongen ifrågasatte vissa om han skulle sitta på bänken. ”Är Liverpool bättre utan Gerrard?”. Efter en svag insats mot Aston Villa undrade vissa om han skulle klara av den defensiva rollen.
Nu har han motbevisat alla. Finns det, just här och nu, någon bättre defensiv mittfältare i världen än Steven Gerrard? Det är möjligt, men det är inte många.
Samtidigt som han gör allt det där defensiva arbetet – som den viktiga brytningen framför Dzeko i första halvlek – har han fortsatt leverera offensivt. Idag med hörnan som Skrtel nickade in till 2–0.
Kort efter slutsignalen, innan känslorna svalnat hos Liverpoolkaptenen, stod han framför Geoff Shreeves mikrofon och konstaterade att dagens 90 minuter kändes som de längsta 90 minuter han spelat. Han sa också:
– Vi har fyra cupfinaler kvar.
Fyra matcher från titeln.
Steven Gerrard har aldrig haft en bättre chans att vinna titeln som han och den röda halvan av staden längtat efter.