Liverpool hade hemmaplan, momentum och skulle bara smasha in matchbollen.
Istället fick vi se en smash ’n’ grab-kupp av fotbollsvärldens främste cyniker.
José Mourinho gjorde det igen.

Allt var upplagt. Ända sedan Vincent Kompany klantade sig och gav Liverpool fördel i titelracet har allt gått de rödas väg.
Konkurrenterna har tappat poäng och förlorat mot ligajumbon, konkurrenternas stjärnor har drabbats av skador både en och två och tre gånger.
För Liverpool har allt gått enligt plan, så när som på en tre matchers avstängning på Jordan Henderson och en lättare skada på Daniel Sturridge. Spelschemat har gett dem ännu lägre odds.
När Chelsea tappade mot Sunderland riktades José Mourinhos fokus på Champions League.
Så istället för att möta ligans bästa big game-lag så väntade ett b-betonat Chelsea på söndagen.
Det här var dagen när kronprinsen Brendan Rodgers – som José Mourinho handplockat till Chelsea en gång i tiden – skulle knocka sin läromästare.
Det var guldläge.
Men Chelsea är inte som andra lag. De må ha startat utan Petr Cech, John Terry, Gary Cahill, Ramires, Eden Hazard, Willian, Samuel Eto’o, men deras största stjärna var tillgänglig.
Han som sitter på bänken i match efter match (när han inte är uppvisad på läktaren). Han som sarkastiskt gratulerar domarbasen Mike Riley för ”ett fantastiskt arbete”. Han som är bäst i världen på att neutralisera motståndare.

Liverpool har varit som en tornado de senaste två månaderna. De har blåst bort det mesta som kommit i deras väg, däribland Arsenal, Everton och Manchester United.
Gemensamt för dessa matcher är att fått chansen att skaffa sig ledningsmål och sedan kontringsspela.
Det var ganska givet att José Mourinho skulle göra allt för att minimera den risken.
Så vad gjorde han? Jo, han gjorde så klart det han hanterar bäst av allt.
Han ställde ut ett ultradefensivt lag som inte hade minsta intresse av att attackera med mer än en-två spelare i taget. När de väl hamnade i offensiva lägen försökte de göra allt för att söka hörnflaggorna för att i bästa fall få en hörna.
De började fördröja tiden redan i minut ett (!), givetvis för att irritera och få hemmaspelarna att tappa fokus.
Maskningen gillade jag inte, men det verkar som att planen lyckades.

Jag ser massa folk på Twitter som förbannar Chelseas matchplan, men de glömmer att fotboll handlar om att vinna. Oavsett hur det ser ut.
José Mourinho kom till Anfield med Tomas Kalas i backlinjen (hans debut i startelvan iPremier League) och lyckades få stopp på ligans formstarkaste lag. Det är otroligt imponerande.
Chelsea gjorde som mot Atlético. De ställde sig lågt, beordrade yttermittfältarna att agera ytterbackar och centrerade sin fyrbackslinje. André Schürrle var fullständigt briljant med sitt defensiva slit.
Någon gång skulle läget dyka upp, det visste José Mourinho.
Det förvånande var bara vem som agerade leverantör.

De senaste veckorna har snacket handlat om hur Steven Gerrard fått en gyllene chans att kröna sin karriär med en ligatitel (kollega Bank skrev en bra Plus-text om det där).
Det är en fin saga om en spelare som stannat i sin klubb med en längtan om att få vinna med just den klubben inför ögonen på familj och vänner i staden där han växte upp.
Med en minut kvar till paus skulle Steven Gerrard ta emot en enkel passning från Mamadou Sakho. Men han missade bollen, halkade och några sekunder senare hade Demba Ba sprungit in med 0–1.

Med målet fick José Mourinhos försvarstaktik ännu mer validitet. Andra halvlek bestod av konstant spel på Chelseas planhalva där inlägg på inlägg lyftes in mot Branislav Ivanovic & Co. Steven Gerrard fick en mängd skottlägen, men utan att hitta sitt Olympiakos-moment. Reservmålvakten Mark Schwarzer svarade för ett par vassa räddningar när Joe Allen och Luis Suárez testade. Mer var det inte. Liverpool har varit hypergiftigt framåt en längre tid, hade plötsligt fasansfullt svårt att hantera att möta ett ultralågt försvar. Raheem Sterling hade bra fart i matchens inledande skede, men sedan hade laget påtagligt svårt att hitta vägar igenom. Coutinho slarvade för mycket efter paus. Iago Aspas inhopp var misslyckat.
Brendan Rodgers försökte förändra genom att kasta in Daniel Sturridge och gå över på 4-4-2 med diamant, men inte ens det hjälpte. José Mourinho svarade med att byta in Gary Cahill och gå över på fembackslinje (som i praktiken var en fembackslinje med tre sköldar framför bestående av Nemanja Matic, Frank Lampard och John Obi Mikel.
Det var en déjà vù till Inter mot Barcelona 2010. En parkerad buss, en José Mourinho i huvudrollen.
– Min syn på matchen är enkel: Mina spelare var otroliga. Det var en stor insats och en vacker seger, sa portugisen på presskonferensen efteråt.
Det finns säkert de som har en annan syn på det, men jag älskar det faktum att fotbollen har olika ansikten.

På tilläggstid missade Sturridge en passning, Willian lade upp för inhopparen Fernando Torres som osjälviskt spelade tillbaka till Willian som fick öppet mål.
José Mourinho firade nästan som mot Paris SG. Han joggade bort mot bortahörnan och klappade sig mot klubbmärket på jackan samtidigt som han skrek rakt ut. The old man strikes back.
Det här var hans show. Som så många gånger förr i toppmötena.
Han vinner inga nya vänner, men han vet sannerligen hur man vinner fotbollsmatcher. Man måste beundra honom för det. Gång på gång får han sina spelare att acceptera att springa in i elden och ner i eget straffområde för att undvika att bli straffade av en omställning. I den genren har han ingen överman. Karln är ett geni.
Så:
At last I want to congratulate Mr Mourinho for his incredible work.

***
Vissa tror kanske att Liverpool har sumpat titeln nu, men jag ser dem fortfarande som favorit. Jag tror helt enkelt inte att Manchester City går rent i sina matcher.
Och om Liverpool vinner titeln har dramaturgin kring Steven Gerrards triumf blivit än bättre.