Kunde någon överhuvudtaget se den upphämtningen komma? Tveksamt. Liverpool satte 3–0 igår i inledningen av andra halvlek borta mot ett Crystal Palace som säkrat kontraktet. Det ska ju, enligt all ”vetskap”, vara en fördel att möta lag som inte måste plocka poäng, just därför var det extra osannolikt.
Det var bara tolv minuter kvar av ordinarie tid när Raheem Sterling byttes ut och ersattes av Coutinho. Några sekunder senare var det 1–3. Skulle Brendan Rodgers i det läget gjort ett defensivt byte?
Ja, förmodligen, men det är som alltid lätt att säga i efterhand vilket han själv erkände efteråt.

I Sky Sports var Jamie Carragher som vanligt briljant när han tog hjälp av Skys specialkamera som översiktsfilmar hela planen. Han lyfte det som Gary Neville pratade om efter Liverpools match mot Norwich: Hur Martin Skrtel och Mamadou Sakho sätter sitt lag i problem genom att falla och inte trycka upp försvarslinjen.
Lite kul i sammanhanget att vi haft exakt samma problem i ett års tid hos mittbackarna i vårt bacongäng Gamla Karlbergare (eller hur, Marko?). Samma fenomen i division 6 som i Premier League, samma typ av instruktion. Bara en annan värld.
Nedan Carraghers sågning av Skrtel och Sakho (jag hoppas våra spelare tittar):

Ännu mer snack från Carragher/Neville.

Vi behöver inte grotta ned oss i Luis Suárez tårar eller spekulera i hur fansen upplevde det.
En omvänd Istanbul.
De har varit så nära och nu är deras känsla att de ha slängt bort det med förlusten mot Chelsea och poängtappet mot Crystal Palace. Men jag ser definitivt att titelracet lever.
Större under har skett än att Manchester City utan Sergio Agüero (i båda matcherna?) inte lyckas vinna två raka hemmamatcher. Och det där att möta lag som är klara var ju inte så enkelt.

Tänkte avsluta med att förbehållslöst hylla Crystal Palace, eller rättare sagt en alldeles speciell del av klubben.
Vi har hyllat Tony Pulis om och om igen för vad han gjort med laget, hyllat spelarna som arbetar enormt hårt, nu är det dags att hylla lagets tolfte spelare.
Hörde ni stämningen på Selhurst Park igår? Jag hoppas det! Annars missade ni något.
Oavsett resultatet på tavlan, även vid 0–3, var arenan ett sjungande hav.
”We Love you, We Love you, We Love you,
and where you go we follow, we follow, we follow,
’cos we support the Palace, the Palace, the Palace,
and that’s the way we like it, we like it, we like it,
woooooooooooooooh, Woooooooooooooooooooh”

Jag låg, som bekant, nedbäddad hemma, men det var något som lyste upp tillvaron. Jag fick rysningar.
Det var ett fett finger upp nånstans till alla dem som slentriankritiserar dagens engelska läktarkultur. Selhurst Park igår, Holmesdale Fanatics (ultrasgruppen som styr kurvan vid kortsidan där Dwight Gayle satte kvitteringen), var absolut världsklass.
Gårdagen var inget unikt.
Redan efter premiären konstaterade vi att Premier League med Crystal Palace intåg satt färg på matcherna.
Det pratas ibland om hur läktarna kan vinna en fotbollsmatch åt sitt lag. Hur många poäng har i så fall Crystal Palaces fans legat bakom?
Oavsett resultat, oavsett tabellposition har de stöttat sitt lag i vått och torrt. Marouane Chamakh & Co har hela tiden känt att de har supportrarnas enorma tryck i ryggen. Motståndare som gästat Selhurst Park har fått möta en vägg. Inte riktigt lika stor och röststark som den ”Gula väggen” i Dortmund, men tillräckligt för att skrämma dem.
Nu har dessa fans fått sin belöning för sitt idoga arbete.
Crystal Palace är kvar i Premier League. Jag är oerhört glad över det. Nästa PL-besök ska jag se till att förlägga till Selhurst Park.
Jag var där 1997. Då spelade Vinnie Jones i Wimbledon (som också spelade på arenan då). Bara en sån sak.

Vill ni njuta av Palace-fansens sång – lyssna här (gammalt klipp):