Isolerad på kanten och totalsågad av tyska tidningen Bild.
Mesut Özil har inte fått någon positiv start på säsongen.
Vad är motivet till att Arsène Wenger spelat sin stjärna som ytter?

För ett år sedan var Mesut Özil namnet på allas läppar i Arsenalkretsar. Den tyske spelfördelaren hade värvats för närmare en halv miljard kronor från Real Madrid. Det var den typen av storköp som fansen vädjat efter i flera år och Özils ankomst gav hela klubben ett uppsving.
Formen dalade under säsongen, men 25-åringens status var ändå intakt och den blev bekräftad när tidningsspekulationer i våras placerade Cesc Fàbregas i Arsenal.
Arsène Wenger var inte intresserad. Han hade ju Mesut Özil. Fransmannens ord talade för att tysken även i fortsättningen skulle ha en central roll i Arsenal.
Men så har inte blivit fallet.
I säsongsinledningen har Arsène Wenger placerat Özil på kanten i det nya 4-1-4-1-systemet. Där får Özil mindre boll och måste ägna energi åt att ge understöd till sin ytterback. Följden har blivit en ineffektiv och ibland ointresserad Özil. Hans insats borta mot Leicester var undermålig. Mötet med Dortmund i tisdags blev en ny, tung kväll för Özil-anhängarna. I Gelsenkirchen, spelarens hemtrakfter, var han på nytt placerad på kanten. På nytt anonym och uddlös. Den tyska tidningen Bild sparade inte på kritiken i sin spelarbedömning. Özil fick en sexa, sämsta tänkbara betyg på deras skala (1–6 där 1 är bästa betyget).

Varför har Mesut Özil hamnat på kanten? Det råder inga som helst tvivel om var spelaren själv vill spela. I augusti uttalade han sig i Telegraph:
– Jag är en av världens bästa spelare i nummer tio-positionen. Fans, coacher, spelare och alla vet att min bästa position är som spelfördelare. Det är annorlunda att spela till vänster. När jag var i Madrid spelade jag ofta till höger. Jag gillade det eftersom jag är vänsterfotad och därmed kunde gå inåt i plan och slå passningar och avsluta. Till vänster är det svårare.

Mesut Özil är en speciell spelare, en lyxspelare. Som en engelsk krönikör har uttryckt det: ”Han kommer aldrig att vara motorn i ett lag, snarare den dyrbara oljan”. Han är den sortens spelare som är i behov av att laget byggs runt honom; han är i behov av att det finns spelare som är beredda att täcka upp och springa medan han letar fria ytor och lägger energin på att slå öppnande passningar.
Mesut Özil är förmodligen, vilket jag förklarade i den här videobloggen från ifjol, världens bästa nummer tio-spelare på att dra sig ut mot kanterna och skapa numerära överlägen med sina yttrar och ytterbackar. Hans problem är att dynamiken inte blir densamma om han utgår från en ytterposition.

Så varför har Arsène Wenger spelat Özil till vänster?
Sanningen är att Arsenalmanagern har ett pussel att lägga och det är faktiskt inte lätt att få bitarna att passa.
Arsenal har ett överflöd av centrala spelare så minst ett par etablerade namn kommer att få vila varje match.
Inför säsongen såg jag detta som en rimlig uppställning.

4-2-3-1. Två defensiva mittfältare där en av dem, Mikel Arteta/Mathieu Flamini, kan ta ett större defensivt ansvar. Jack Wilshere utanför startelvan, men han hade ju å andra sidan inte visat någon vidare form senaste 1,5 åren.

Jack Wilsheres status ifjol var hotad, men men nu har 22-åringen faktiskt varit en av lagets mest framträdande spelare. I stormötet med Manchester City var han bäst på plan. En sådan spelare är svår att hålla utanför laget, inte minst när Wilshere dessutom är en sådan symbol för klubben.

Att spela 4-2-3-1 med Aaron Ramsey och Jack Wilshere som defensiva mittfältare (se bild nedan) är komplicerat eftersom balansen blir lidande när två så offensiva spelare ska täcka upp bakåt. Arsène Wenger startade så i premiären mot Aston Villa förra säsongen och det slutade med att Gunners blev sönderkontrat och förlorade med 1–3. Ramseys och Wilsheres bristfälliga defensiv var den stora orsaken.

För offensiv balans på det defensiva mittfältet. Här behövs en defensivt inriktad spelare. En yngre Gilberto Silva, typ.

Därför har Arsène Wenger landat i sitt 4-1-4-1-system. Då får han plats med en defensiv mittfältare och då kan både Jack Wilshere och Aaron Ramsey kan spela i hyfsat naturliga roller.
Problemet har dock varit att dels blir Mikel Arteta/Mathieu Flamini för sårbar som ensam defensiv mittfältare, dels har Aaron Ramsey inte kommit till sin rätt. Om det beror på den lite mer offensiva positionen är svårt att bedöma, men hans ”andravågslöpningar” har inte varit lika lyckade i höst som förra säsongen.
Dessutom finns ingen central plats kvar till Mesut Özil. Denne hade inte heller, enligt mig, fungerat lika bra centralt i ett 4-1-4-1 som i ett 4-2-3-1 eftersom det defensiva arbetet blir mer krävande i ett 4-1-4-1.

4-1-4-1. Nuvarande uppställningen. Aaron Ramsey och Jack Wilshere har fått centrala roller, men Mesut Özil är utknuffad på kanten.

Arsène Wengers pussel landar alltså i detta: Spela 4-2-3-1 och han måste peta antingen Jack Wilshere eller Aaron Ramsey. Spela 4-1-4-1 och han har ingen central plats kvar till Mesut Özil.
Den här typen av ”angenäma problem”, överflödets förbannelse, brukar lösa sig med skador och avstängningar. Men nu när alla tre är tillgängliga har Wenger fått något att fundera över. Den pånyttfödde Jack Wilshere går inte att peta. Aaron Ramsey är inte ”untouchable”, men hans förtroendekapital är enormt efter förra säsongen. Wengers lösning har varit att kompromissa med Mesut Özil.
Alla håller inte med honom. Arsenallegendaren Ian Wright skrev på Twitter under mötet med Dortmund:
”Spela Özil i mitten och bygg laget kring honom!”.

4-2-3-1 ifjol. När Mesut Özil anlände ifjol hade han en central roll. Då fick Jack Wilshere ibland ta klivet ut på högerkanten – med blandat resultat.

En möjlighet för att få in alla centrala spelare i startelvan och få dem att spela i hyfsat naturliga roller vore att använda en mittfältsdiamant. Det skulle vara ett tecken i tiden eftersom bland annat Manchester United och Hull City övergått till diamanter senaste veckorna.

4-4-2 (diamant). Mikel Arteta/Mathieu Flamini får agera ankare. Jack Wilshere och Aaron Ramsey får behålla sina centrala roller.

Men jag kan inte tänka mig att detta blir aktuellt för Arsène Wenger. Arsenalmanagern är en idealist och att han skulle ta bort wingspelet som är en så central del i Arsenals spel ser jag nästan som otänkbart. Deras problem har ju snarare varit att anfallsspelet blivit för centrerat genom åren. Att då ta bort yttrarna vore ett magplask. Betänk också att Theo Walcott är på väg tillbaka från långtidsskada och ska fogas in som högerytter. Med en mittfältsdiamant försvinner den möjligheten.

Slutsats
Mesut Özil har hamnat i kläm när Arsène Wenger bytt spelsystem. Hans statistik denna säsong skvallrar om att förändringen knappast gynnat honom: 0 mål, 0 assist.
Arsène Wenger försvarar sin stjärna och menar att kritiken varit för hård.
– Folk är hårda mot Özil eftersom han är avslappnad i sitt spel. När du tittar på matchen dagen efter tänker du: ”Vilken spelare”. Allt han gör är intelligent och tajmingen är helt perfekt. Han är som en musiker med perfekt tajming och det finns inte många sådana spelare, sa Arsène Wenger i augusti.
På fredagen fick Wenger frågan på presskonferensen om Özils kantposition och svarade:
– För mig är det en sekundär diskussion. För mig har han frihet att spela var som helst när vi har bollen.
Men där håller jag inte med Arsenalbossen. Det är uppenbart för alla att Özil blir mindre effektiv på kanten. Det är ingen tvekan om att hans spetsegenskap att dra sig ut mot kanterna – snarare än tvärtom, dra sig in mot mitten – blir outnyttjad.
Frågan är hur Arsène Wenger ska lösa det. Är han beredd att bänka Jack Wilshere eller Aaron Ramsey för att få igång sitt rekordköp?

Fotnot: Tack till Nils Paulsson som hjälpte till att fixa grafiker.