Det gick inte den här gången heller.
Arsène Wenger hade aldrig vunnit mot José Mourinho.
Söndagens möte visar att avståndet mellan lagen ökat sedan förra säsongen.

Söndagens toppmöte blev en holmgång av sällan skådat slag.
Före matchen tände Arsenals fans bengaler på Stamford Bridge vilket försenade avsparken med femton minuter.  Men det var inget mot gnistorna på planen.
Det small i varenda närkamp i inledningen. Gary Cahill borde ha fått rött kort för en tackling mot Alexis Sanchez. Sanchez knockade oturligt Thibaut Courtois som senare fick ersättas av Petr Cech. Nemanja Matic käkade upp Jack Wilshere.
Vid lagens avbytarbänkar var det ännu hetare känslor. Arsène Wenger och José Mourinho rök ihop i det tekniska området där Arsenalmanagern knuffade (!) Mourinho, som svarade med ett antal ”Fuck off”.
Den här dusten utvecklades till en sluggerduell och det gynnade knappast Arsenal.
Är det något Chelsea behärskar är det det fysiska spelet. De har hårdheten, fysiken och den mentala styrkan.
Deras rakare, mer direkta fotboll gav dem övertaget i matchen. När Arsenal ville stanna upp, vända och vrida och sy ihop passningstrianglar på offensiv planhalva, valde Chelsea att utnyttja farten hos speedkulor som Eden Hazard och André Schürrle. Det var när Hazard fick vända upp ostört i den 26:e minuten som ledningsmålet följde. Belgaren – planens bästa spelare – slalomsprang och ramlade på Laurent Koscielnys utsträckta ben. Han placerade själv in straffen till 1–0.

Arsenal försökte i andra halvlek, men det lyckades aldrig bryta ned Chelseas försvarsmur.
Den bästa möjligheten var en straffsituation där Cesc Fábregas täckte Jack Wilsheres skott med armen.
Det var ingen slump att Danny Welbeck inte fick ett enda tillfälle att testa John Terry och Gary Cahill i djupled – de ytorna bjöds han aldrig på.
Och det var förstås ingen slump att nummer tio-spelaren Oscar under en kort period i mitten av halvleken gjorde tre-fyra uppoffrande insatser i försvaret. José Mourinho får de offensiva stjärnorna att jobba hårdare än någon annan manager i ligan lyckats med.
När Arsenal var på väg att skapa lite tryck, kom knockoutslaget. Från spelaren de själva fostrat.

När Arsenal sålde Cesc Fàbregas till Barcelona sommaren 2011 skrev de in en klausul om att ha första option på att köpa tillbaka spelaren. När Fàbregas i somras blev tillgänglig var Wenger inte intresserad.
Det går att förstå resonemanget eftersom han för ett år sedan lade ut närmare en halv miljard kronor på Mesut Özil och dessutom måste foga in Jack Wilshere och Aaron Ramsey på de centrala platserna.
Men det går inte att undvika att fundera över vad Chelsea hade varit utan Cesc Fàbregas.
Det hade förstås varit en ruskigt stark lagmaskin ändå, det har de varit senaste tio åren, men Fàbregas ger dem nya dimensioner. Nu har de en spelare som kan styra rytmen i passningsspelet, värdera mellan långt och kort och leverera avgörande passningar med en kirurgisk precision.
I den 78:e minuten satte han en perfekt långboll över huvudet på Laurent Koscielny. Diego Costa sprang ifrån försvararna, chippade och klev upp på nio mål på sju matcher.

Segern betyder att Chelsea toppar tabellen på 19 poäng, nio före Arsenal. Men det berättade så mycket mer.
När lagen möttes på samma arena förra säsongen blev det 6–0 till Chelsea. Men trots att Arsenal förstärkt truppen i sommar känns det som att avståndet mellan dem är minst lika stort.
Arséne Wenger har fortfarande inte vunnit över José Mourinho – på tolv möten. Ideologen Wenger är inte gjord för den här sortens toppmöten där tjuv- och rackarspelet kan fälla avgörandet. Där hans tekniska spelare möter nästan lika tekniska spelare som dessutom har fysik och styrka. Där han är tvungen att överge sin filosofi och anpassa sig efter motståndet. Han har aldrig visat att han är beredd att göra det.

José Mourinhos gäng ser ostoppbart ut i ligan. Det finns inga svaga länkar, inga hål i truppen.
När José Mourinho ville stänga matchen satte han in den lojale John Obi Mikel och flyttade upp Fàbregas ett steg i plan. Willian kom in för Oscar. Petr Cesc – en av världens bästa målvakter – ersatte Courtois.
José Mourinho saknade en pålitlig målgörare ifjol. Nu har han fått en dödlig striker och en ”grädde på moset-spelare” i Cesc Fàbregas.
Då är det inte lätt att knäcka honom.