Startsida / Inlägg

Dokument: Kan Palace väcka liv i engelska läktarkulturen?

av Kalle Karlsson

SOUTH NORWOOD, London. Håller den engelska läktarkulturen på att dö ut?
Har den sjungande publiken dränkts i en identitetskris av höga biljettpriser, sittplats och en delvis ny, utländsk åskådarmassa?
Jag besökte en arena där en hängiven supportrargrupp har bestämt sig för att ta tillbaka stämningen till Premier League.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågor senaste åren om inramningen på de engelska läktarna.
Vad har egentligen hänt?
Vad hände med de sjungande, gungande fansen? Sången som gick rakt genom rutan och gav oss gåshud även hemma i tv-soffan?
Är läget hopplöst?
I webbtv-program som EuroTalk har vi otaliga tillfällen diskuterat att Old Trafford kallats ”biblioteket” och det faktum att så stor andel turister ser storklubbarnas matcher.
Det här ämnet har stötts och blötts så många gånger att det egentligen inte behövs någon vidare bakgrundsinfo.
Ni känner så klart till Hillsborough-katastrofen och den efterföljande Taylor-rapporten som krävde att ståplats byttes ut mot modernare sittplatsläktare. En rigorös säkerhet kring arenorna fick högsta prioritet.
Ni har förstås koll på de skenande övergångssummorna och lönerna som gjort att klubbar varit tvungna att höja biljettpriserna. Ni har knappast kunnat missa att Premier League sedan slutet av 1990-talet gått från att vara en brittisk angelägenhet som även intresserade vissa nordbor till att bli en världsomfattande mångmiljardindustri. Idag visas Premier League-matcher på tv överallt, från Indonesien till San Francisco.

Allt det här medförde att den ursprungliga, genuina publiken stängdes ute från arenorna. Biljettpriserna blev så höga att det var svårt för låginkomsttagare att kunna se sina favoritlag. De unga arbetarklass-männen, de som sjung högst och mest entusiastiskt, ersattes av välbärgade familjer som besökte en sporadisk match likt ett trevligt helgnöje eller turister som inte hade någon förankring i sporten. Inte av kärlek till laget.
Samtidigt som Premier Leagues varumärke nådde nya höjder blev avståndet till fansen större och större. Marknadsekonomin regerade. För att öka tv-avtalens storlek hamnade klubbarna i tv-bolagens händer. Spridda avsparkstider för att ge så mycket som möjligt till tv-konsumenterna.
Publiken behandlades som kunder snarare än supportrar. De nya åskådarna kom för att bli underhållna, inte för att själva bidra till underhållningen.
Jag är inte så gammal att jag besökte engelska arenor på 70-talet, eller ens 80-talet, men jag minns hur min sedan nio år framlidne morfar Gösta berättade om sina besök på White Hart Lane och Highbury för en herrans massa år sedan. Om stämningen, om det återkommande ”oooaaaaaaaahhh” när en målvakt sköt en inspark.

Går det att kommersialisera fotbollen, dra in miljarder på souvenirförsäljning, men samtidigt behålla viktiga grundvärden som tillvaratar supportrarnas intressen? Eller förblir den fina stämningen på läktarna minnen från en svunnen tid innan toppfotbollen moderniserats?
Jag har funderat mycket på det.
Det behöver inte vara så. Bundesliga har lanserats som antitesen, det goda exemplet. Där har man lyckats behålla en supportervänlig fotboll. Tyska klubbar ägs inte av oligarker eller rika shejker utan ägandet regleras av 51-procentsregeln. Biljettpriserna är låga. Den som köper säsongskort till Dortmunds matcher kan komma undan så billigt som 90 kronor per match. Fansen står upp, dricker öl, äter bratwurst och sjunger.
Alla som sett Eintracht Frankfurt eller ”Gula väggen” på Westfalenstadion vet vad jag menar.

Så det var hög tid att åka till England och hitta själen inom engelsk fotboll. Valet av arena var givet.
Ända sedan första omgången förra säsongen har jag velat åka tillbaka till Selhurst Park.
Crystal Palace förlorade premiären mot Tottenham med 0–1 efter straffmål av Roberto Soldado, men mitt bestående minne – säkert hos många – var att Palace-fansen bjöd på en fantastisk inramning.
Det har fans till andra nykomlingar också gjort i enskilda matcher. Är man en liten klubb som når Premier League är det ju lika bra att passa på – man vet aldrig om chansen kommer igen.
Men Selhurst Park förra säsongen var annorlunda. Trycket var mer massivt. Mer sång. Bättre sång.
Och framför allt: En läktare med stående fans som gjorde att läktarna såg ut som man mindes dem från Tipsextratiden.
Man hajade till hemma i soffan.

Mötet med Tottenham var ingen engångsföreteelse, ingen punktinsats för att markera klubbens comeback i högstaligan. Trots att Crystal Palace sladdade i tabellen under Ian Holloway var stämningen imponerande på hemmamatcherna. Fansen backade upp sitt lag i vått och torrt.
I slutet av november kom Tony Pulis in som ny manager. Palace började vinna matcher. Och Selhurst Park förvandlades till en arena som kunde skrämma vilket bortalag som helst.
Crystal Palace besegrade Chelsea hemma med 1–0 när ligan gick in i ett avgörande skede. I näst sista omgången – när laget redan säkrat kontraktet – hämtade de upp 0–3 till 3–3 hemma mot Liverpool. Stämningen på Selhurst Park under den andra halvleken är den bästa jag kan minnas i Premier League det senaste årtiondet.

Det är ingen slump att just Selhurst Park lyckats skapa sådan eftersträvansvärd inramning.
Deras kortsida är den enda ultrasstyrda läktaren i Premier League.
Holmesdale Fanatics är den främsta anledningen till att Crystal Palace idag kan skryta med den, enligt mig, bästa stämningen i Premier League.
Grupperingen bildades 2005. Sex hängivna Palace-supportrar var trötta på att läktarkulturen i England höll på att dö ut i takt med att arenorna blev turistattraktioner och de yngre fansen inte hade råd att gå på matcher.
De bestämde sig för att agera. Så de bildade Holmesdale Fanatics, en gruppering på drygt 150 medlemmar i åldern 17–40 år. Deras syfte är att backa upp laget enligt ultraskulturen; med sånger, tifon, flaggor.

Under min resa i England försöker jag få kontakt med dem. Det bästa vore förstås att få träffa dem i samband med en match, men de svarar inte. Kanske vill de inte ha uppmärksamhet från utländska medier och riskera att Selhurst Park (också) blir en turistattraktion?
Jag hittar en gammal intervju med sajten Groundhoppingetc från januari 2013. I den berättar medlemmar från Holmesdale Fanatics att de i början blev motarbetade. Den engelska läktarkulturen hade i princip förintats och klubben såg inte odelat positivt på att en hårdnackad gruppering gjorde allt för att ta tillbaka den gamla traditionen med ståplats.
I England förbjöds som bekant ståplats i de två högsta divisionerna efter Taylor-rapporten, men Holmesdale Fanatics skulle aldrig kunna vara Holmesdale Fanatics om de satt ned. Så de står upp i sin hörna längst nere vid ena hörnflaggan på den mäktiga Holmesdale-läktaren.
Vilket, förstås, betyder att alla andra bakom dem måste stå för att få se något av matchen.
Och vips, så har vi en ståplatsläktare.

Crystal Palace utfärdade avstängningar för gruppens medlemmar och införde restriktioner. Medan Holmesdale Fanatics försökte minska avståndet mellan fansen och spelarna – bland annat genom att ha sitt eget pris till säsongens spelare där vinnaren fick komma till deras stampub och hämta priset – ville klubben minska grupperingens inflytande. Bland annat förbjöds spelarna att värma upp framför Holmesdale Stand.
En av publikvärdarna försökte till och med sätta dit ultrasfans genom att skapa en profil på deras forum på nätet och där uppmana medlemmarna att starta bråk på läktaren. Publikvärdens identitet avslöjades och han sparkades från sitt uppdrag.
Holmesdale Fanatics tog sig igenom stormen. Nu, nio år senare, tillåts de att sälja egna souvenirer utanför Holmesdale-läktaren.

Det enda jag minns från mitt förra besök på Selhurst Park 1997 är att Vinnie Jones spelade för Wimbledon i matchen mot Leeds och att resan ut till South Norwood tog en jäkla lång tid.
Den gången måste vi ha startat resan från någon annan del av London, för denna gång tar det bara cirka 20 minuter med tåget från London Bridge.
När vi stiger av kliver vi in på Palace-puben The Cherry Tree. Där serveras det öl och cheeseburgare. Gästerna verkar mer intresserade av ölen än av Jamie Carraghers analys av Southamptons försvarsspel i Monday Night Football som visas på tv-skärmarna.

Palace1Palace-puben The Cherry Tree är fullpackad en timme före avspark.

En tiominuterspromenad senare är vi framme vid Selhurst Park.
Jag kommer dit med höga förväntningar. Det var länge sedan engelska läktare gjorde intryck på mig. Jag besöker trots allt allsvenska arenor ibland – där fansen ofta håller toppklass. Så kraven är höga.
Mitt livs bästa läktarupplevelse är fortfarande från SM-finalen i bandy 1993 när farbror ”Kaka” Karlsson var libero i VSK och Per Fosshaug avgjorde i sudden death. Då var jag elva år, ung och formbar, och del av ett grönvitt hav på Studenternas.
Ett besök på Selhurst Park kan aldrig framkalla samma känslor, men kanske något som inger hopp inför framtiden?  Något som vittnar om att själen på de engelska läktarna finns där, bara man letat tillräckligt noga?

Vi, jag och min vän, har fått bra placering på långsidan, inte alls långt från hörnan där Holmesdale Fanatics håller till (vi betalade trots allt 750 kronor styck för biljetterna på svarta marknaden så det vore illa om vi fick dåliga platser!).
På grund av köerna i vändkorsen missar vi inmarschen till klassiska ”Glad All Over”, men när matchen startar är det uppenbart att det här är en speciell arena med en genuin, sjungande publik. Knappast något tillhåll för turister.
Holmesdale Fanatics, där alla är klädda i svart, drar igång läktarsången.
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army (länk)
Den följs av den trallvänliga ”The Famous Red And Blue”:
So here’s to you famous red & blue,
Selhurst loves you more than you will know, woooaaahh,
We’ll fight for you famous red blue,
Palace boys are with you when you play,
Woooaaahh,
La la la, la, la la la, la la la la la la la la laaa,
Heeeyyy…. (länk 1, länk 2)
Den pågår i ungefär fem minuter, en lovande uppvärmning.
Sångerna, ackompanjerade av ljudet från den mäktiga trumman, varvas med tifon, flaggor och banderoller.
Hemmafans som ständigt hoppar. Det är en skön syn eftersom det numera är ovanligt på Premier League-arenor.

Trots att Crystal Palace hamnar i underläge efter en välriktad Steven Fletcher-nick fortsätter Holmesdale Fanatics att sjunga för full hals.
Here We Are,
You Know Us By Our Voice,
Pride of South London,
The Famous Palace Boys
Whoa, oh whoa
Oh, whoa, whoa, whoa (länk)
När Wilfried Zaha snurrar upp Sunderlands Will Buckley som måste orsaka en varning stämmer delar av arenan upp och skanderar:
”He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!”
Dessförinnan har de hunnit med att håna motståndartränaren Gustavo Poyet, som har förflutet i rivalen Brighton & Hove Albion.
”Gus Poyet… he shits on the floor!”, skanderar de och många verkar tycka att ramsan är vansinnigt rolig.

Att bedöma upplevelsen på Selhurst Park är tudelat.
Å ena sidan de hängivna fansen som lider med sitt lag, de som får mig att bli nostalgisk och minnas engelska läktare ”in the good old days”.
Å andra sidan tvingas man bevittna cheerleader-tjejerna, en amerikansk företeelse som inte fyller något syfte på de brittiska fotbollsarenorna.
”The Crystals”, som de heter, har blivit omtalade i England sedan de spelat in covers på kända låtar som ”Gangnam Style” och ”Call Me Maybe”. Dessa videos har miljontals visningar på Youtube.
The Crystals gör, tack och lov, inget väsen av sig under matchens gång. De får sin plats i rampljuset i pausen. När de presenteras av speakern möts de av avmätta applåder. Ingen verkar uppskatta deras närvaro eller funktion särskilt mycket.

Tillbaka till väsentligheterna, matchen. Vid starten av andra halvlek passar Holmesdale Fanatics på att protestera mot Premier League och vd:n Richard Scudamores planer på en omgång med Premier League-matcher utomlands.
”No to the 38th game abroad. English games on English Soil”, kan hela arenan läsa på de utvecklade banderollerna. På ett mindre plakat står ”Against modern football”.

Palace2Holmesdale Fanatics banderoller där de protesterar mot att lägga matcher utomlands.

När banderollerna vecklats ut bränner supporterfalangen av ett antal knallskott, likt de man kan höra på italienska arenor. Det blir tumult med säkerhetsvakterna, men det lugnar snabbt ned sig.
Premier League symboliserar onekligen ”modern football” mer än någon annan fotbollsliga. På gott och ont. Mest ont.
Finns det någon motvikt hittar man den här i hörnan av Holmesdale-läktaren på Selhurst Park.
Holmesdale Fanatics vill inget hellre än att skrota sittplats och ta tillbaka ståplatsläktarna. Det skulle ge billigare biljettpriser och större andel inhemska fans på arenorna.
Ultrasgruppen för en kamp mot etablissemanget. Vid deadline day i september genomförde de en protestaktion mot Sky Sports där de helt enkelt hindrade kanalens utsände reporter att sända från klubbens träningsanläggning. Gruppen ser tv-kanalen som direkt bidragande till utvecklingen med höga biljettpriser och annorlunda avsparkstider.

Den här kvällen får Holmesdale Fanatics verkligen visa att de kan stötta sitt lag i motgång. Streckmötet med Sunderland går inte som det är tänkt. Trots att Palace börjar bäst är det Sunderland som tar ledningen och håller den i första halvlek.
Jag väntar förgäves på min favoritsång, ”We love you”, som enligt mig är den mäktigaste läktarramsan i England.
Det dröjer till andra halvlek. Då kommer ett hemmamål som en skänk från ovan när Sunderlands Wes Brown får felträff och placerar bollen i eget nät bakom Costel Pantilimon.
Efter sedvanligt måljubel stämmer sektion X upp med ett inledande ”Aaaaaaaaaaa” följt av:
”We Love You, we love you, we love you
And where you play we follow, we follow, we love
Cos we support the Palace, the Palace, the Palace
And that’s the way we like it, we like it, we like it
Whoaaaaaaa, whoaaaaaaa…”

Under de minuter som sången pågår kommer jag på mig själv att helt tappa fokus på matchen. Jag som alltid annars brukar vara superkoncentrerad på det som sker på planen. Det är lätt att dras med, även för en oinvigd. Den brittiska kvinnan på stolen bredvid mig frågar vad de sjunger och när hon får veta stämmer hon in.
Det händer att Holmesdale Fanatics får uppbackning av en oberoende supporterfalang som står högt upp på långsidan, intill bortasektionen.
När hemmapubliken vädrar ett segermål kontrar Sunderland och Jordi Gomez placerar in 1–2. Han springer fram och firar demonstrativt framför Holmesdale Fanatics. Inte så populärt.
Holmesdale Fanatics försöker peppa igång, men den här gången är gensvaret sämre.
Crystal Palace gjorde en sensationell uppryckning förra säsongen under Tony Pulis och slutade på elfte plats. Nu är kraven högre. Palace-fansen inser att det mycket väl kan bli krig kring strecket denna säsong. Förra säsongen var allt annat än nedflyttning bonus. Nu finns det en reell risk.
Hemmafansen försöker tända igång sitt lag, men det är inga helhjärtade försök och den här aftonen når de aldrig upp i sin högsta nivå. En svag match av spelarna, en knappt godkänd insats av fansen.
Men jämfört med andra arenor blir betyget ändå högt.

Debatten om den utdöende läktarkulturen är på intet sätt ny. Vi har inte glömt hur Roy Keane vid tiden efter millennieskiftet beskyllde Manchester United-publiken för att mest vara intresserad av att käka räkmackor på matcherna.
– På bortaplan är våra fans fantastiska. Jag kallar dem hardcorefans. Men hemma dricker de drinkar och käkar räksmörgåsar och har ingen aning om vad som försiggår nere på planen, sa Manchester United-kaptenen.
Men något har hänt. Supportrar har diskuterat frågan i många år, men senaste tiden har ämnet även nått styrelserummen.
Manchester United införde förra året en ”singing section” på Old Trafford, där röststarka, entusiastiska fans kunde samlas för att få igång övriga läktarna. Det var ett tecken på att klubbledarna åtminstone börjat hantera frågan istället för att passivt se på.
Tränarna har också uttalat sig om stämningen på arenorna. Förra säsongen ifrågasatte André Villas-Boas stämningen på White Hart Lane efter en match mot Norwich.
– Vi hade inte det stöd som vi borde ha. Det var så mycket nervositet från läktarna, spelarna fick göra det på egen hand, sa portugisen.
När Chelsea kryssade mot West Bromwich för ett år sedan undrade José Mourinho om den obefintliga stämningen bidragit till insatsen.
– Vi vet att Stamford Bridge inte har fantastisk atmosfär, och vi accepterar det.
Häromveckan kritiserade Mourinho på nytt Chelseas fans, men den här gången fick han mothugg. De som pungar ut med tusentals kronor för att se favoritlaget på Stamford Bridge kände sig orättvist behandlade.

Selhurst Park går just nu i bräschen för en nytänd supporterrörelse.
Jag går från matchen med en positiv känsla i kroppen.
I ett par års tid har jag uppskattat det jag sett och hört på tv från Selhurst Park. Nu har jag på nära håll sett att Palace-fansen, med Holmesdale Fanatics i spetsen, håller på att upprätta hedern för den engelska läktarkulturen.
Andra supportergrupper sneglar avundsjukt på det som Holmesdale Fanatics lyckats med. Det är nog bara en tidsfråga innan andra ultrasgrupper står upp och sjunger på andra arenor.
Ståplatsfrågan är högaktuell i England, även på politisk nivå. Liberaldemokraterna aviserade i augusti att de kommer att gå till val nästa år med det populistiska kravet att ståplats ska tillåtas, så kallade ”safe standing”. De används bland annat i Tyskland.
Jag tror vi får se samma sak i England inom en snar framtid. Jag vill tro det.
Den engelska fotbollen som är världens mest populära liga förtjänar läktare och fans som håller samma klass som spelet på planen.

FAKTA/Fler sånger som framfördes på Selhurst Park

Eagles!
Eagles!
Eagles! (länk)

Olé olé olé olé
Eagles… eagles!
Olé olé olé olé
Eagles… eagles! (länk)

Can you hear the Sunderland sing?
Oaaah, oaaah, schyyyyyssh!

Stand up if you love Palace
stand up if you love Palace
stand up if you love Palace (länk)

CPFC,
CPFC,
CPFC, CPFC, CPFC… (länk)

SE25, SE25, We’re the boys from the SE25.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB