Här är lördagens toppmatch ur två olika perspektiv. Vi börjar med vinnarna.

Manchester United
Det här var en märklig match, en match med två ansikten. Genom åren har jag sett Manchester United göra så många fantastiska insatser på den här arenan. Champions League-semifinalen 2009, 3–1-segern där Cristiano Ronaldo dundrade in två mål, är kanske den mest professionella bortainsatsen United gjort under 2000-talet. 3–1-segern 2010, där Wayne Rooney var matchvinnare med två mål, var defensivt en lika prickfri insats.
Det här var något annat.
Första halvtimmen var Manchester United häpnadsväckande svagt. Visst, Louis van Gaal brottas med en enorm skadelista och inte blev det ljusare när Luke Shaw vrickade foten efter tio minuter. När han byttes ut efter en kvart innebar det att United dragit på sig 40 olika skador under van Gaals fem månader i klubben.
Otroligt. Men inte heller ologiskt med tanke på hur holländaren lade om träningsregimen i somras, kallade hem spelare tidigare från semestern och satsade på rejält ökad träningsdos.
Problemen i försvaret gjorde att han återgick till 5-3-2 för att få mer trygghet. Framåt såg det vasst ut med Wayne Rooney, Robin van Persie och Angel Di María, men bakåt… jösses.
Försvaret han skickade ut på Emirates var så darrigt, så svajigt att det borde ha stått 2–0 till Arsenal redan efter en tio minuter, en kvart. Arsenal grillade United fullständigt.
Jag har sett det här lagen mötas så många gånger och oftast har det varit Arsenal som varit pojkar och mött män, men nu kändes styrkeförhållandet omvänt.
Paddy McNair var den bäste av de tre centrala spelarna Manchester Uniteds backlinje första halvtimmen. Han hade bara bjudit på en huvudlös passning som gav en farlig Arsenalkontring. Tyler Blackett var en ren säkerhetsrisk. När David De Gea slarvade med någon utspark var det givetvis sedan Blackett i förstaläget slarvat med sin hemåtpassning. Hade den varit distinkt nog, hade De Gea aldrig hamnat i tidsnöd. Såna detaljer blir ofta avgörande.
Nu visade David De Gea varför han är ligans mest spektakulära målvakt denna höst. Han räddade alla Arsenals försök och svarade för en frilägesräddning när Jack Wilshere fick öppen gata.
Efter de skakiga inledande 25-30 minuterna växte Manchester United in i matchen och första halvleken slutade mållös.

Med matchinledningen i åtanke var det märkligt hur den här matchen skulle utvecklas. Från att ha inlett matchen hopplöst började Manchester Uniteds backlinje mer och mer uppträda som en enhet. Ashley Young fyllde i som vänster wingback och gjorde det bra. Chris Smalling tog mer och mer plats. Ju lägre de sjönk, desto tryggare kändes Louis van Gaals lappverk, som alltså bestod av två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling.
Efter att Antonio Valencia tryckt in 1–0 via Kieran Gibbs fick Manchester United mandat att sjunka ännu lägre. Och med en backlinje som plötsligt uppträdde mer synkroniserat, en stabil David De Gea och en fantastisk Michael Carrick höll de Arsenal på avstånd. Hemmalaget fick rulla runt, runt, men de kom sällan till lägen i den ”röda zonen”, utanför straffområdet.
Carrick var en stor anledning till det. 33-åringen var så klok och positionssäker och täckte skott som om han fick för sig att han var Gary Cahill.
När kontringsläget dök upp i den 85:e minuten visade Angel Di María och Wayne Rooney sina spetskvaliteter. De sydde ihop en perfekt omställning och Rooney lyfte in 2–0.
En smash ’n’-grab-kupp av sällan skådat slag.
Olivier Giroud skapade lite spänning i slutminuterna sedan han överraskat Uniteds backlinje med en djupledslöpning (alldeles för billigt då försvarslinjen borde ha fallit tidigare), men Louis van Gaals skadedrabbade kriselva knöt ihop säckan och bärgade första bortasegern för säsongen.
Det är märkligt att man ens kan fundera i de banorna med tanke på första 20-25 minuterna, men frågan är om inte slutintrycket är att det var Uniteds bästa defensiva insats för säsongen.
Det säger å andra sidan inte så mycket.

Arsenal
Hur kunde Arsenal förlora den här matchen? Sett till den inledande kvarten borde det inte ha varit möjligt. Sett till hur häpnadsväckande uselt Manchester Uniteds försvar agerade i inledningen borde Arsenal ha massakrerat dem.
Nu blev det en ny tung förlust och nya krav på Arsène Wengers avgång.
Arsenal satte högsta fart från start. Satte hög press, stressade Uniteds juniorbackar till misstag. Tyler Blackett var tacksam att pressa eftersom han knappt kunde sätta en passning med rätt adress förutom när han spelade till David De Gea (men då satte han istället sin målvakt i problem).
Det här gav både halvlägen och fullkaratiga lägen. Danny Welbeck och Alexis Sanchez hade ett par avslut innan den stora chansen dök upp för Jack Wilshere. Men Arsenalmittfältaren blev sönderläst av David De Gea och brände friläget. Hur hade matchen sett ut om han gjort mål där?
Det är förstås inte ”otur” när man missar så mycket chanser. I den enskilda matchen, ja, men inte när man gör det kontinuerligt som i Arsenals fall. Det är tyvärr kvaliteten som brister.
De stora Arsenaltwittrarna gick loss:
”Det här är det sämsta Man United-laget jag sett på flera år”, skrev Feverpitch.
”Helt klart sämsta United-laget jag sett sedan Arsène anlände”, säger YankeeGunner.
Jag säger inte emot, men det säger samtidigt en hel del om Arsenal.

Detta Arsenal kunde alltså inte luckra upp backlinjen med två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling. De misslyckades med det alla andra PL-lag hittills lyckats med mot Manchester United – stjäla poäng på hemmaplan. Det här var ett United som inte hade vunnit en enda match på bortaplan.
Det är inte bra nog.
Det är heller inte acceptabelt att vid 0–1-underläge så enkelt bjuda Wayne Rooney och Angel Di Maria på ett friläge som de enkelt kan förvalta till 0–2 i 85:e minuten. Med åtta minuters tilläggstid var det ju 13 minuter kvar att spela. Massor av tid att få till en kvittering utan att bli desperat och strunta i hemjobbet.
Tålamodet börjar tryta igen hos delar av Gunnersfansen. Vid underläge i andra halvlek hölls banderoller upp som krävde Arsène Wengers avgång. Jag tycker inte det är rätt lösning här och nu, men fransmannen är så klart ansvarig för truppbygget.
Det här är ett lag som trots sin odiskutabla individuella kvalitet gång på gång kommer tillkorta i toppmatcherna.
Behövs det nya, mentalt starkare spelare för att den trenden ska brytas? Behövs det en ny tränare kan lyfta spelarna på det mentala planet?
Jag vet inte. Denna lördagskväll är inte rätt ögonblick att grotta ned sig i den frågan.
Men jag vet att Arsenal aldrig borde ha förlorat den här matchen.
De har bara sig själva att skylla.

Läs mer:
22 nov: Welbeck vs van Persie.