Den ene var lagkapten och klubbens bärande spelare.
Den andre var tänkt att bli det.
På lördag möts Danny Welbeck och Robin van Persie.
Båda bär fel tröja.

van Persie var synonym med Arsenal
Robin van Persie värvades till Arsenal 2004. I Holland var han ansedd som en supertalang. Efter en säsong i skuggan av Thierry Henry och Dennis Bergkamp fick han sitt genombrott hösten 2005. I november månad blev han utsedd till månadens spelare efter åtta mål på åtta matcher.
Året efter kom målet mot Charlton, inte vilket som helst, och det var uppenbart att Robin van Persie var en framtida stjärna. Potentialen var enorm. Med sin funktionella teknik, styrka och makalösa vänsterfot var han oerhört svårstoppad både som genombrottsspelare och som targetspelare.
När Thierry Henry lämnade för Barcelona sommaren 2007 var platsen som ”main man” i anfallet ämnad åt van Persie. Det enda som hindrade honom från att redan då ta klivet upp bland de stora stjärnorna var de återkommande skadorna. van Persie fick aldrig vara hel. Säsongen 2007/08 startade han bara 13 matcher. 2008/09 blev det 24 starter. 2009/10 endast 14. När han väl fick vara hel visade han sin klass. Säsongen 2010/11 blev det 18 mål på 19 starter (plus 6 inhopp).
Sedan kom drömåret. Säsongen 2011/12 svarade Robin van Persie för 30 ligamål. Stundtals bar han ensam Arsenal på sina axlar. Fansen sjöng om att han ”gjorde mål när han ville”, en ramsa som andra fans över landet har härmat.
Där och då gick han från att vara en skadebenägen spelare som oförlöst potential till att bli en världsspelare.
van Persie var älskad på Emirates. Medan en rad andra spelare hade lämnat klubben hade han valt att stanna. Han var ledaren i gruppen. Hans fru Bouchra var den som såg till att nyförvärvens fruar bjöds in i gemenskapen.
Just därför var hans övergång till Manchester United sommaren 2012 extra hård att smälta.
Bästa polarens svek svider alltid som värst.

För mig var övergången en referenspunkt i engelsk toppfotboll. Ingen spelare hade gått mellan Arsenal och Manchester United på många år (om man inte räknar obetydlige Mikael Silvestre).
Det fanns en mur mellan klubbarna.
Att Robin van Persie valde att krossa den muren öppnade för ett nytt synsätt.
Om Robin van Persie kan lämna Arsenal för Manchester United kunde Wayne Rooney göra motsvarade flytt. Vilket det ryktades om året efter.
Det som tidigare var otänkbart – en flytt mellan Arsenal och Manchester United – är på väg att bli norm. När Arsène Wenger jagade spelare i somras nämndes Nani som ett tänkbart nyförvärv. Thomas Vermaelen var högaktuell för Manchester United innan belgaren valde Barcelona. Bacary Sagna placerades i United innan sin flytt till City.

Robin van Persie blev naturligtvis avskydd efter sitt val. Det blev inte bättre när han ledde Manchester United till ligatiteln året efter. I hemmamötet med Arsenal sköt han segermålet efter bara en minut efter ett misstag från bäste vännen Thomas Vermaelen. Släkten är sannerligen värst.
Med titeln kunde han vidimera sitt val. Han flyttade för att få vinna en ligatitel. Det uppnådde han.
Förra säsongen blev ingen succé då van Persie drabbades av nya skadeproblem och sviktande form. Höjdpunkten för holländaren var ett nytt segermål mot Arsenal. Han höll inte igen när han firade.
För mig som traditionalist känns det dock fortfarande märkligt att se Robin van Persie i Manchester United-tröjan. Han är (åtminstone var) synonym med Arsenal.

Welbeck skulle bli Uniteds frälsare
Det fanns en tid när Manchester Uniteds akademi spottade ur sig spelare i toppklass. Alla känner förstås till Class of ’92-generationen med Giggs, Beckham, Scholes och Neville, men efter det följde också en ny generation runt millennieskiftet med Darren Fletcher och John O’Shea. Inga stjärnor, men ändå spelare som gjort tiotalet säsonger vardera i Manchester Uniteds a-lag.
Det som saknades under alla år var en striker från de egna leden. En målskytt, en arvtagare till Dwight Yorke och Andy Cole.
Hösten 2008 presenterade sig en ny stjärna med ett sanslöst mål hemma mot Stoke. Skottet från 20 meter skruvade sig in i krysset.
Inom klubben och för de mest inbitna fansen var Danny Welbeck redan omtalad sedan många år. Men eftersom det fanns anfallsess som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Carlos Tévez och Dimitar Bebatov var vägen till startelvan lång.
Och när han väl var redo dök en Javier Hernández upp från ingenstans och sprang om honom. Egentligen var det bara en säsong som Danny Welbeck var ordinarie, säsongen 2011/12, så han startade 23 matcher och gjorde nio ligamål.
Han var alltid nyttig. Med sin fysik och snabbhet kunde han sätta vilket försvar som helst på prov. Han kunde även göra specifika jobb för laget. Som borta mot Real Madrid där han tog ett enormt jobb i defensiven.
Men han var samtidigt begränsad. Avsluten höll inte alltid önskad kvalitet och det var orsaken till att han ibland användes från kanten. Säsongen 2012/13 blev det bara ett ligamål på 27 matcher (varav 13 från start), vilket vittnar om att Danny Welbeck blivit mer av en komplementsspelare än en poängmaskin.
Alex Ferguson ansåg inte att Danny Welbeck var bra nog för att leda anfallslinjen. Annars hade han inte lagt upp 25 miljoner pund för att locka över Robin van Persie från Arsenal.
När Manchester United i somras valde att värva Falcao fanns det inte längre någon plats för Danny Welbeck.
När Arsène Wenger i slutet av augusti fick veta att Welbeck var tillgänglig på marknaden tvekade han inte. Han lade upp närmare 200 miljoner kronor och fick en ordinarie landslagsanfallare som dessutom uppfyller homegrown-kraven. Rätt billigt.
För vissa fans var affären svår att smälta. Danny Welbeck var en Manchester lad, United-supporter sedan barnsben. Nu skulle han spela för en av rivalerna.
I tider där egenfostrade spelare blivit en bristvara var han extra värdefull för Manchester United. Att klubben skulle kunna fortsätta försörja a-laget med spelare från egna led tycktes orealistiskt när andra klubbar som Chelsea och Manchester City skruvat upp tempot på transfermarknaden. Samtidigt har andra egenfostrade spelare haft svårt att leverera, som Jonny Evans och Darren Fletcher. Danny Welbeck sågs som en framtida kulturbärare. Han hade gått hela vägen genom akademin, i det avseendet en frälsare i tider när klubben riskerade att bli en främlingslegion.
I efterhand har flera tunga Manchester United-namn, både Gary Neville och Paul Scholes, ifrågasatt varför klubben släppte Welbeck till ett topplag. Potentialen finns där och spelaren är fortfarande bara 24 år. Han kan bli en stjärna i Premier League. Var det särskilt klokt att låna Falcao, som precis kommit tillbaka från en knäskada, istället för att behålla en utvecklingsbar spelare som klubben fostrat själv?
Danny Welbeck har börjat godkänt i Arsenal. Ett hattrick i Champions League mot Galatasaray påminde om att han håller hög nivå när allt stämmer. Hans statistik i ligan – två mål på åtta matcher – är inte överdrivet bra.

Om några år kan vi utvärdera den här anfallsrockaden. Då vet vi om Danny Welbeck blev den spelare som Manchester United hoppades att han skulle bli i deras röda dress.