Chelseas dröm om att gå obesegrade genom hela säsongen är över. Nu finns istället chans att toppstriden blir spännande igen.
Tack för det.

Jag har känt under hösten att det fanns en risk att Chelsea skulle springa i väg med ligan. Samtidigt som José Mourinhos gäng sett hur stabilt ut som helst har de andra tilltänkta topplagen vacklat.
Nu är det visserligen inte säkert att Manchester City besegrar Everton i kvällsmatchen, men det blir ändå en psykologisk effekt av att ett lag spräcker nollan i förlustkolumnen. Nu får motståndarna se att det går att besegra Chelsea, ibland har de känts slagna på förhand.
Jag har aldrig trott att de skulle klara av att gå obesegrade. Det kommer alltid en dag eller två när bollen helt enkelt inte studsar din väg. Det här var en sådan eftermiddag.
Chelsea började bäst och tryckte ned Newcastle. Willian var första halvtimmens bästa spelare och hade ett par farliga avslut som smet utanför Rob Elliots stolpar. Chelsea borde ha tagit ledningen och det hade förstås gett matchen helt andra förutsättningar. Det dröjde 25-30 minuter innan Newcastle tog sig in i matchen.
Med hjälp av företagsamma mittfältare som Moussa Sissoko och Jack Colback hann de skapa ett par farligheter innan vilan.

Uppryckningen gav förnyat hopp, men Newcastle fick ett hårt slag när andremålvakten Rob Elliot tvingades ge upp och lämna över till unge Jak Alnwick, 21, vid starten av andra halvlek.
Det var dock ett annat byte som skulle sätta prägel på den här matchen. I den 53:e minuten ersattes Rémy Cabella av Papiss Cissé. Den senare hade bara varit på planen i fyra minuter innan han dök upp på ett inlägg (som Gary Cahill förstås skulle ha fått undan) och stötte in 1–0.
Cissé, som blivit något av en Chelseadödare (vem minns inte hans otroliga mål på Stamford Bridge våren 2012?) har blandat och gett senaste två åren – mest blandat – men i höst har han faktiskt hittat målet igen. Trots begränsad speltid – bara fem ligamatcher från start – har senegalesen gjort sju mål (inklusive fem inhopp). Jag trodde faktiskt att han hade tappat målkänslan.

Chelsea tryckte på rejält under sista 25 minuterna, inte minst efter Didier Drogbas reducering.
Men det var något som saknades i Chelsea idag, kanske dynamiken mellan Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Med John Obi Mikel som partner upplevde jag att Fàbregas oftare sjönk lägre ned i plan för att sätta an tonen i uppspelen. I första halvlek, när han fick söka sina genomskärare från en offensivare position, låg han bakom två-tre av lagets målchanser.
Newcastle stod emot, även efter det att laget reducerats till tio man när Steven Taylor fått sitt andra gula kort.
Jak Alnwick i all ära, men han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. Den store segerorganisatören var mittbacken Fabricio Coloccini som var ett monster.
Coloccinis senaste år är intressanta. Finns det någon back i ligan som pendlat mer i prestationer? Ena halvåret kung, nästa halvår medioker.
Newcastle ska dock vara tacksamma att han valde att stanna kvar i klubben för han är fortfarande – när han är i form – en av Premier Leagues bästa mittbackar.
Jag älskar att se honom spela eftersom han kombinerar defensiva kvaliteter med elegans på ett sätt som påminner om den fabulöse Philippe Albert.

Newcastle vann och lagets utveckling senaste månaderna var svårlästa.
Managern Alan Pardew kändes rökt. Fansen ville ha honom sparkad och det kändes som en tidsfråga eftersom laget stod och stampade.
Men så började segrarna trilla in.
Det är svårt att sätta fingret på orsakerna till lyftet. Man kan peka på små förändringar, som att Moussa Sissoko nu spelas centralt istället för att hålla till på högerkanten, att Ayose Pérez varit en injektion i anfallet.
Men jag tror snarare på att Newcastle har hittat en identitet efter ett par års famlande.
Nu har de en kärna av spelare som är egenproducerade, som lider för klubben och för fansen.
Paul Dummett är en stabil vänsterback, Steven Taylor är en kulturbärare, Sammy Ameobi är ”Magpies” through and through. Där finns också Rolando Aarons, som visat framfötterna i höst, och anfallaren Adam Campbell. Och Jak Alnwick.
Hans Premier League-debut kommer vi inte glömma i första taget.
Det var då han hjälpte till att sätta stopp för det som fram till nu sett ut som en ostoppbar segermaskin.