Föregångaren gjorde positionen omtalad och omvärderad.
Kopian är på väg att bli mer än så.
Nemanja Matic är en sjujävla fotbollsspelare.

Chelsea vann måndagsmatchen borta mot Stoke och det var uppenbart att det här var en betydelsefull seger. Det är sällan man ser en så belåten José Mourinho i efterintervju. Han var inte ens förbannad på Phil Bardsley, som sopade undan benen på Eden Hazard i första halvlek, utan portugisen sa istället att det var ”en juste match”.
Jag gissar att det hade låtit annorlunda om Chelsea inte tagit alla tre poängen, men den här kvällen var det aldrig aktuellt.
John Terry nickade in 1–0 till gästerna redan i andra minuten (sedan zonspelaren Peter Crouch tappat sin yta, snarare än att Geoff Cameron missat sin gubbe). Cesc Fàbregas fyllde på med 2–0 i den 78:e minuten efter en vacker passningskombination.
Men det här handlade inte om vad Chelsea gjorde offensivt. Det handlade om lagets imponerande, ogenomträngliga defensiv.

Jag har hyllat John Terry och Gary Cahill mittbacksspel otaliga gånger i den här bloggen. Som försvarsfetischist älskar jag att se dem spela eftersom deras samarbete skulle kunna fungera som instruktionsvideo för aspirerande mittbackar. Positionsspelet, duellspelet, ledaregenskaperna. Allt är ”second to none” i den här ligan.
Men anledningen till att firma Cahill/Terry är bättre än någonsin är inte att de utvecklats på äldre dar, utan att de senaste tolvmånadersperioden fått den perfekta skölden.

Nemanja Matic anlände till Chelsea sommaren 2009 från MFK Kosice. Den gången lyckades han inte slå sig in i Chelsea, det blev bara två inhopp under debutsäsongen.
Den serbiske mittfältaren lånades ut till Vitesse och tog sedan steget till Benfica. Där utvecklades han till en toppspelare i den defensiva mittfältspositionen.
När José Mourinho för ett år sedan identifierade Chelseas problemområde föll valet på Matic. Mourinho har alltid haft en defensiv mittfältare av klass i sina lagbyggen. Från Costinha i Porto, till Claude Makelélé i Chelsea och Estéban Cambiasso i Inter och Xabi Alonso i Real Madrid.
I Chelsea hade han visserligen den überlojale John Obi Mikel, men ingen dynamisk spelare som både kunde vinna och distribuera bollen.
Så José Mourinho såg till att klubben lade upp 21 miljoner pund för den 193 centimeter långe Matic.
De köpte en stor spelare. Men fick ett monster.

Vi kommer förstås ihåg hans debut förra säsongen borta mot Manchester City när han ägde mittfältet och till och med vann den fysiska kampen med Yaya Touré. Matic var bra, riktigt bra, i våras, men den här säsongen har han vuxit ytterligare.
När Claude Makelélé såldes av Real Madrid och sedan vann stora triumfer med Chelsea döptes den sittande mittfältsrollen till ”Makelélé-rollen”. Fransmannen var referenspunkt. Fotbollen hade tidigare mest haft box-to-box-mittfältare. Makelélé var helt igenom en defensiv spelare. Höll sig framför sina mittbackar. Var en mästare på att läsa spelet.
Att överträffa spelaren som gjorde positionen till ett begrepp är en diger uppgift, men Nemanja Matic är på väg att lyckas.
Han är den moderna Makelélé-spelaren.
Han har nämligen allt.

Det unika med Matic är att han vid sidan av sin otroliga fysik (killen är stor som en ladugårdsvägg) behärskar alla delar av mittfältsspelet. Han kan vinna bollen, han kan positionera sig, men han kan också transportera bollen framåt med en imponerande kraft och fart. Andra stora mittfältare är klumpiga. Han är, likt Yaya Touré, snabb som en liten kvick spelare när han väl sätter fart.
Dessutom är hans passningsspel toppklass. Till skillnad från den säkerhetsspelande John Obi Mikel (som också gjorde en bra match mot Stoke) har Matic förmågan att hitta spel framåt i plan, likt en Michael Carrick.

Mot Stoke igår var han majestätisk. Patrullerade effektivt framför John Terry och Gary Cahill. Att mittbacksduon endast behövde göra sammanlagt två tacklingar i matchen säger en hel del om Matics och Mikels betydelse.
Faktum är att Stoke knappt skapade en enda giftig målchans på hela matchen. Visst, Jon Walters fick ett bra skottläge i första (täcktes till hörna), Charlie Adam sköt från distans och Bojan Krkic hade ett skott från ännu längre avstånd som smet tätt utanför.
Men vi talar om mighty Stoke. Laget som sätter skräck i alla motståndare på Britannia. Som strimlade sönder Arsenal i en intensiv första halvlek för några veckor sedan. De lyckas ju alltid skapa lägen genom att lyfta in bollar i straffområdet mot Peter Crouch.
På måndagen hade de ingenting att komma med.
I Sky Sports visades statistik på hur de båda sittande mittfältarna (José Mourinho valde att flytta fram Cesc Fàbregas ett steg för att få bättre grepp om andrabollsspelet) hade massor av bolltouchar, men ingen i offensivt straffområde. De vet sina roller och utförde dem till perfektion.
När Bojan Krkic till slut, på tilläggstid, snuvade Matic ute vid sidlinjen var det som om Matics själv blev förvånad. Han är inte van att bli passerad.

Jag har fått frågan flera gånger senaste månaderna om Nemanja Matic är världens bästa spelare i sin position – och ja, jag tycker att han är det.
Sergio Busquets är fenomenal i Barcelona, men jag håller Matic som snäppet vassare. Jag kan inte se någon spelare som är bättre än honom som defensiv mittfältare sett till det här fotbollsåret.
Jag skulle älska att se Nemanja Matic motta priset som Player of the Year i Premier League.
Det kommer aldrig hända. Hans sort får aldrig den uppskattning de förtjänar. Och även när de får credit (som med den här texten) så är det inte tillräckligt eftersom den här typen av spelare tenderar att leverera vecka ut och vecka in.
Nemanja Matic for Player of the Year. Jag tror det när jag set det, men som sagt:
Jag skulle bli innerligt glad.