Ett tufft, tajt möte mellan ligaledaren och hösten succélag?
Nej, det blev inte så. Inte alls.
Ett mer ensidigt toppmöte i Premier League kan jag knappt minnas.

Chelseas förlust mot Newcastle den 6 december var lagets första denna säsong, alla turneringar inräknat.
Innan dess hade det varit så mycket snack om laget skulle gå obesegrade genom ligan, likt Arsenal 2003/04, så när förlusten väl kom restes ett litet frågetecken.
Hade Chelsea bränt för mycket kraft under den glimrande hösten? Hade José Mourinho matchat sitt manskap för hårt? Av de spelare i ligan som har flest spelminuter tillhör flera Chelsea och nederlaget mot Newcastle kom bara en vecka efter det oavgjorda resultatet mot Sunderland.
Men nu har det rullat på tre veckor och nu är Chelsea tillbaka i toppform.
I måndags genomförde de en ultraprofessionell insats när de besegrade svårspelade Stoke på bortaplan.
Det man visade på Britannia var mästarform.
Det man visade idag? Mer än så.

Chelseas första halvlek hemma mot West Ham är bland det bästa jag sett i Premier League i år. Jag har inte sett något lag göra en mer komplett insats mot kvalificerat motstånd.
Nu går det förstås att diskutera hur pass kvalificerat West Ham var (det gör det alltid när ett lag förlorar). Stjärnan Alex Song började på bänken och gästerna svarade för en blek insats.
Men den här gången handlade det onekligen om att Chelsea gjorde West Ham dåligt.
Sam Allardyces gäng är ju vana vid att kunna sätta upp en luftpastej på Andy Carroll och få fast bollen. Men nu tog Gary Cahill och John Terry hand om allt. Försökte West Ham spela upp bollen blev de sönderpressade av lojalt löpande Chelseaspelare. Om Eden Hazard hade hamnat för långt fram tog Diego Costa eller Oscar en uppoffrande löpning för att täcka ytan som uppstått. West Ham fick inte en lugn stund, kunde inte slappna av för en sekund.
Det var pojkar mot män.
Chelseas defensiv var fläckfri, men offensiven var ännu mer hänförande.

José Mourinho kommer gå till historien som en av tidernas största tränare, men det här är första gången han coachat ett lag med en spelfilosofi som bygger på dominans. På den punkten har han utvecklat sig.
Hans uppdrag inför återkomsten i Chelsea var att ge Roman Abramovitj ett lag att förföras av. Det var Romans dröm. nu är den uppfylld.
Tidigare har Mourinhos lag alltid varit reaktiva, kontringsbaserade, även i Real Madrid.
Årets Chelsea är något annat. Lagets rörelse och flödande offensiv i före paus var en njutning att beskåda. Eden Hazard gjorde inget mål, men spelmässigt är han dominant i match efter match.
Ständiga platsskiftningar. Kreativitet. Lekfullhet. Samtidigt en ”cutting edge”. I första halvlek tog de sig till 13 avslut. Hade inte Adrián stått i vägen hade det runnit i väg.
Nu blev det bara 2–0, och det hade kunnat bli 2–1 när Morgan Amalfitano träffade stolpen med fem minuter kvar, men det var siffror i underkant. 5–0 eller 6–0 hade speglat matchbilden bättre.

Det som gör den här Chelseaupplagan unik är deras förmåga att kombinera teknik med styrka.
Arsenal 2003/04 är fortfarande, i mina ögon, det mest sevärda laget i Premier Leagues historia. Men Chelsea har en tyngd, en kraft som gör att de aldrig framstår som bräckliga defensivt. De släpper knappt till ett omställningsläge.
En stor anledning till stavas Nemanja Matic. Han framstår som en stridsvagn som för tillfället inte går att stoppa. I mittförsvaret är John Terry (målskytt igen) och Gary Cahill omutbara och ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta är defensivt den bästa ytterbackskombinationen jag kan minnas i Premier League.
Diskussionen om detta Chelsea är det bästa PL-laget får vi avvakta med. Innan man har vunnit en titel kan man knappast vara det bästa laget någonsin.’
Men jag kan inte minnas ett mer komplett lag i Premier League.