En liten önskan: Kan vi få uppleva ett nytt North London Derby nästa vecka?

Det fanns förutsättningar för att den här matchen skulle bli något extra.
Två lag i riktigt bra form, ett Arsenal som knäckt koden i toppmatcherna – och inte minst flera formstarka stjärnor i varsitt lag.
Santi Cazorla har varit ligans bästa spelare senaste månaden, Francis Coquelin har gett Arsenal stadga, Mesut Özil hade nätat i två matcher i rad, Christian Eriksen avgör matcher i parti och minut och Harry Kane har sprakat sedan han fick chansen av Mauricio Pochettino i november.
Dessutom kändes det som att White Hart Lane skulle koka idag. Spurs-fansen har ju på kort tid fått se ett identitetslöst Tottenham bytas ut och fräschas upp av spelare från den egna akademin.

Det finns alltid en risk att förväntningar inför den här sortens möten slås itu av alltför försiktiga lag, men det var aldrig en risk denna lördagseftermiddag. Tottenham hade bestämt sig för att gå på attack.
Arsenal försökte backa hem, spela tajt och tätt och inte bjuda på något. Jag gillar det ”nya Arsenal” i toppmatcherna, gillar det faktum att Arsène Wenger bytt livsåskådning, men idag blev laget för passivt i försvarsspelet.
Det började visserligen lovande när (en offsidestående) Mesut Özil vinklade in 0–1 i elfte minuten, men tryggheten som fanns på Etihad för några veckor sedan fanns inte denna match. Tottenham skapade chans på chans, främst på vänstersidan där Héctor Bellerín lämnade för stora ytor till Danny Rose.

Även om Tottenham låg under i paus gillade jag verkligen det jag sett från hemmalaget. Det är lätt att gilla det här unga och till stor del egenfostrade laget.
Det här var Pochettinos ”high energy”-fotboll när den är som bäst. Hög, intensiv press. Låt inte motståndarna andas. Spelare som offrar sig hejdlöst in i duellerna och samtidigt kombinerar det med hög teknisk kvalitet framåt.
Tio minuter in på andra halvlek gav det resultat när Harry Kane tryckte in bollen från nära håll efter en hörna.
Här hade Spurs kunnat falla tillbaka, säkerhetsspela, värnat om det oavgjorda resultatet.
Men inte den här dagen. Inte när ett gungande, sjungande White Hart Lane bar fram spelarna.
Spurs höga press gav fler bollvinster, fler lägen.
David Ospina (som ibland slarvade med boxningar och spel med fötterna) hade svettigt att freda sitt mål.

Med fem minuter kvar slog Nabil Bentaleb ett perfekt inlägg som landade på pannan på Harry Kane, som nickade in 2–1.
Det var förstås symboliskt att denne ”Hurricane”, som han kallas, avgjorde derbyt, hans första North London Derby.
På kort tid har 21-åringen från Chingford stigit fram som Tottenhams frälsare. Det i höstas så profillösa, själslösa laget har fått en fältherre. En blivande Tottenham-ikon? Inte omöjligt. Harry Kane tickar alla boxar. Han har kvaliteten, karisman, tajmingen och framför allt ett brinnande hjärta för klubben.
Senaste månaderna har det diskuterats hur bra denne Kane är? Är han inne i en lyckoperiod där allt handlar om flyt?
För varje vecka som går understryker han att han är ”the real deal”. Och så länge han kombinerar målen med sitt hårda slit kommer han alltid göra nytta för laget.

Kan Tottenham hålla den nivån i match efter match? Tveksamt. Det är det här som är problemet med Pochettinos högintensitetsfotboll. Ibland fungerar det och då kan laget besegra vilken motståndare som helst. I längden blir spelarna slitna och då dippar prestationerna.
Men det behöver de inte tänka på idag.
Idag ska de njuta av att de, åtminstone för den här helgen, regerar i norra London.