Hur bra är egentligen Premier League?
Efter en sådan här vecka är det oundvikligt att undra.

För ett par veckor sedan säkrade Premier League ett nytt historiskt tv-avtal. Kontraktet värt cirka 60 miljarder kronor över tre år underströk än en gång ligans lyskraft.
Premier League regerar marknadsmässigt. Varje helg följs ligamatcherna på öarna av hundratals miljoner världen över.
Men Premier League har tappat på planen.
Åren 2007-09, tre år i rad, var tre av fyra semifinallag i Champions League från England.
Under den är tiden fanns en uttalad ”Big Four” i engelsk fotboll, fyra klubbar som prenumererade på CL-biljetter, och som sällan behövde oroa sig för att bli utan den ekonomiska jackpotten. Mellan åren 2006-2009 nådde alla dessa fyra klubbar CL-final, vilket vittnar om Premier Leagues imponerande bredd.
Där och då kändes det som att engelsk fotboll hade en särställning. Inte om tronen – semifinaldominansen ledde bara till en seger, Manchester United 2008 – men om bredden.
Premier League stod för underhållning, spänning – och kvalitet.
Slutet för ”Big Four”-eran, att Tottenham tog CL-platsen 2010, sammanföll med slutet för Premier Leagues storhetstid.

Underhållningen och spänningen finns fortfarande kvar. Men kvaliteten? Nja, andra länder har sprungit förbi.
För tre år sedan, 2011/12, lyckades Chelsea defensivspela sig till en oväntad triumf i Champions League. Året efter var alla engelska lag utslagna redan i åttondelsfinalen. Det var första gången sedan 1996 det skett, men på den tiden hade inte toppligorna fyra representanter. Chelsea och Manchester City tog sig inte förbi gruppspelet. I semifinalen fanns två tyska lag och två spanska.
Ifjol var ett engelskt lag i semifinal, Chelsea. De förlorade mot spanska uppstickaren Atlético Madrid.
Den här säsongen har inget av de engelska lagen, bortsett från Chelsea, övertygat i Europaspelet. Manchester City hankade sig med möda vidare från gruppen. Liverpool åkte ur en grupp med Basel och Ludogorets.
I veckan har Manchester City fått en avhyvling av Barcelona. Det var utspelning ett tag i första halvlek. Och detta var ett City som har fått sina läroår i Europa och som många, däribland jag, gissat var redo att ta sig längre fram i turneringen.
Igår på Emirates fick vi se ett Arsenal som blev avslöjat av ett sargat Monaco. Ett Monaco som är ligafyra i Ligue 1, ett Monaco som hade fyra-fem spelare på frånvarolistan.
Den här veckan var en råsop i magen för Premier Leagues självbild.

Chelsea kan fortfarande försvara de engelska färgerna i Europa om man tar sig förbi Paris Saint-Germain. Chelsea skulle potentiellt kunna vinna turneringen, även om jag håller åtminstone tre lag högre. Och vi kan inte heller utesluta att Manchester City och Arsenal kravlar sig vidare till nästa omgång, även om deras utgångslägen ser övermäktigt ut.
Det mesta talar för att Chelsea är ensamt brittiskt lag i kvartsfinal.
Vad beror det här på?
När Premier League stod utan lag i kvartsfinal för två år sedan konstaterade Arsène Wenger att England tappat i slagstyrka.
– Det (uttåget) betyder att övriga Europa har kommit ikapp oss. Vi måste tänka på det när vi talar om Premier League framöver.
Tittar man på den så kallade Uefa-koefficienten är spanska La Liga överlägset sett över de fem senaste åren. Premier League är fortfarande tvåa, men Bundesliga närmar sig med stormsteg. Tyska lag har presterat bättre i Champions League och Europa League hittills denna säsong och nästa år försvinner den starka engelska siffran från 2010/11, vilket betyder att Bundesliga troligen springer om England i rankingen.

Vad beror det på? Handlar det om att Manchester United, engelsk fotbolls flaggskepp sett över senaste 20 åren, genomgår en generationsväxling och upplevt ett trauma på andra sidan av sir Alex Ferguson? Handlar det om att engelsk fotboll hamnat efter i talangutveckling jämfört med Spanien och Tyskland och nu får betala priset?Eller handlar det om att tv-avtalet försvårar för engelska lag i Europa?
Det drömavtal som ger ekonomiska muskler att erbjuda topplöner har inneburit att även mindre klubbar i England kan spendera. Inte som i Spanien där lagen på nedre halvan endast har råd att signa Bosman-spelare.
Det här – att Southampton kan lösa Victor Wanyama och att West Bromwich kan punga ut för Brown Ideye – har medfört att Premier League är jämnare än tidigare. Jag älskar det. Nivån hos lagen som slåss om CL-biljetter är inte nödvändigtvis bättre, snarare tvärtom, men kvaliteten är mer utspridd vilket ger än mer oförutsägbar liga. Den här säsongen har åtta lag aspirerat på Champions League-platser även om det ser ut som om West Ham nu fått vika in handduken.
Det här gör att topplagen i Premier League sällan, eller aldrig, kan gå på halvfart i ligalunken. Och det gör att de inte har kraft kvar att prestera lika bra i Europa. Jag tror att det är en delförklaring.

Något som förvånar mig är att den taktiska delen, än idag, är eftersatt i England.
Ni minns säkert hur engelska lag hade svårt i Champions League under större delen av 90-talet. Dels berodde det på att man led av avstängningen från Europaspel efter Heysel-katastrofen, dels av att lag från andra länder var mer slipade taktiskt.
Sir Alex Ferguson hade tillräckligt bra manskap för att erövra Europa mer än en gång, men insåg i början av 2000-talet att ett rakt 4-4-2 inte fungerade.
Den här veckan har både Manuel Pellegrini och Arsène Wenger gått bort sig taktiskt.
Det är ingen hemlighet att brittiska tränare är begränsade när det gäller försvarsspel och att de största tänkarna härstammat från Serie A och Portugal. Det har varit för mycket fokus på fighting spirit, för lite på ren spelintelligens. De främsta defensiva insatserna av brittiska lag sedan millennieskiftet har varit verk av Rafael Benítez, José Mourinho och Carlos Queiroz (Uniteds 0–0 mot Barcelona på Camp Nou 2008 var hans matchplan).

Det var än mer beklämmande att se igår att Monaco var minst lika skickligt som Arsenal i det tekniska spelet. Dimitar Berbatov har visserligen alltid varit ett missförstått geni, men nu framstod Geoffrey Kondogbia som en mittfältare i världsklass och João Moutinho som en modern Zico. Samtidigt fick Aymen Abdennour än en gång bevisa att han är en monstruös försvarare.
Om enskilda spelare understryker sin briljans mot ett visst motstånd kanske det beror på motståndet?
Vi har även fått andra tecken på att Premier League har tappat i status.
När Fifa World Team of the Year presenterades saknades spelare från Premier League (Angel Di María var med, men det var inte tack vare hans insatser i Manchester United).
Sedan 2011 har ingen spelare från Premier League varit med i elvan. 2009 var sex spelare hemmahörande i England.

Premier Leagues slagkraft i Europa har dalat senaste fem åren och Chelsea tursamma seger 2012 kan inte sudda ut den uppfattningen.
Det nya tv-avtalet kommer att ge engelska klubbar ökade intäkter och ännu större köpkraft.
Men räcker det för att engelska klubbar återigen ska börja dominera utanför landets gränser? Barcelona och Real Madrid kommer fortfarande ha sin dragningskraft. Bayern München har sin framgångsrika modell som dammsuger alla intressanta ämnen i Tyskland.
Det kan mycket väl vara så att engelsk fotboll behöver spetsa den egna talangutvecklingen snarare än fortsätta handla in dyra, utländska stjärnor.
Sånt tar tid.
Känslan är att Premier League halkat efter. Det har gett en mer intressant liga, men klubbarna har hämmats när de ska slåss med de stora drakarna.

FAKTA/Champions League-titlar per land

Spanien 7
Italien 5
England 4
Tyskland 3
Frankrike 1
Portugal 1
Holland 1