Ni kanske undrar varför det inte blev något inlägg från förra helgens Premier League-omgång. Anledningen var enkel. Jag var ute på Bosön för den andra delkursen av tränarutbildningen. Så det får bli några rader om den istället.
Jag märkte av reaktionerna att förra månadens inlägg om tränarkursen var uppskattat hos åtminstone en del av er. Då flera av er någon gång tränat ett ungdomslag eller åtminstone funderat på att göra det kan det här fungera som en liten försmak av vad som väntar. Här kommer en liten inblick i vad vi sysslade med på den andra fyradagarskursen.

Första delkursen handlade som ni säkert minns om att förhindra speluppbyggnad, det vill säga försvarsspel. Då tittade vi närmare på kollektiva försvarsmetoder som centrering, överflyttning, retirering och så vidare.
Den här gången var temat speluppbyggnad.
När det gäller speluppbyggnad kan man tala om två ytterligheter i valet av arbetssätt: Hög eller låg risk.
Med låg risk menas ett passningsspel efter marken där man tar sig fram genom att vinna spelyta för spelyta. Med hög risk i speluppbyggnaden menas längre bollar (det är större risk att man förlorar bollen om man slår en längre passning än en kort). Att spela med hög risk innebär att hoppa över minst en spelyta i uppspelsfasen. Spelytorna vi talar om är Utgångsyta (framför motståndarnas anfallare), Spelyta 1 (framför motståndarnas mittfält), Spelyta 2 (framför motståndarnas backlinje) och Spelyta 3 (bakom motståndarnas backlinje).

Vi fick titta på en repris av Champions League-mötet mellan Schalke 04 och Real Madrid och analysera lagens arbetssätt i speluppbyggnaden. Schalke, med sin 5-3-2-uppställning, använde ofta ett rakt spel mot targetspelaren Eric Choupo-Moting medan Real Madrid varierade mellan kortpassningar, djupledsspel och effektiva spelvändningar. I grupper fick vi diskutera lagens arbetssätt, utgångspositioner och vilka roller spelarna hade.
Vi repeterade modellen för bollhållarens alternativ. Som felvänd kan du: a) Vända upp, b) Passa till understöd, c) Skarva. Som rättvänd kan du a) Driva, b) Använda anfallsvapen, c) Avsluta, d) Passa.
Av anfallsvapen finns, individuella: Utmana, Finta, Dribbla, Avledande rörelser. Kollektiva: Väggspel, Överlappning, Motrörelser, Korslöpning, Överlämning.

Vi gick vidare och tittade på de kollektiva anfallsmetoderna: Spelvändning, Djupledsspel, Uppflyttning, Uppspel. Notera här att Uppflyttning både kan användas som försvarsmetod (för att ställa en motståndare offside eller som anfallsmetod (för att behålla lagets formation och ge spelalternativ längre fram i plan).
Vi fick titta på Fifas rapport från senaste VM-turneringen och slutsatserna man drog.
Dels över var målen görs (surprise: de flesta målen görs i straffområdet). Man konstaterade att fembackslinjen fick en renässans (för fördjupning, läs min analys från i somras) och att tränare blivit mer och mer benägna att ändra spelsystem. Argentinas Alejandro Sabella använde i princip olika spelsystem i varje match och nådde VM-final. Vi som minns öppningsmatchen mot Bosnien kommer dock ihåg att valet av en fembackslinje från start mot Bosnien med en ensam anfallare var en av turneringens största taktiska missar (Sabella insåg det och ändrade till andra halvlek den gången).

Dag två diskuterade vi senaste trenderna inom fotbollen och vad det får för konsekvenser för hur vi tränar. Vi fick även lite tips kring positionsanpassad träning med Svenska fotbollförbundets matris om hur träningen ska bedrivas. Effektiv träning innebär många repetitioner i så matchlik miljö som möjligt. Men ibland måste man gnugga i övningar som ger många repetitioner och däri ligger utmaningen. Balansen mellan dessa.
På lördagen skulle vi i grupper om två och två leda en övningsgrupp (inkallade ungdomslag) i antingen Uppspel med låg risk/hög risk, Spelvändning, Uppflyttning eller Djupledsspel kant/centralt.
Jag fick assistera min kurskamrat Andreas när han ledde en övning i (offensiv) uppflyttning. Ett halvlurig uppgift då man sällan nöter detta.

Dag 3, i söndags, handlade det om att leda övningar i anfallsvapen på offensiv planhalva. Då talar vi om väggspel, motrörelse, skapa 1 mot 1, överlappning, korslöpning och överlämning.
Då var det min tur att leda, den här gången hade vi besök av Vasalunds duktiga 16-åringar. Eftersom deltagarna fick välja fritt denna gång var det tre deltagare som valde överlappning (ingen valde det förlegade överlämning). Så när jag som siste man för dagen ledde min övning valde jag att koppla ihop överlappning med motrörelse i min övning för att införa något nytt moment. Anfallarna instruerade jag i avledande löpningar, ett av de individuella anfallsvapnen.

Senare under dagen tittade vi närmare på de olika spelsystemen, eller rättare sagt de olika fördelarna/nackdelarna med olika formationer. Typ att ett 4-4-2 har lätt att skapa 2 vs 1 mot ytterback i ett 4-3-3. Och tvärtom att ett 4-4-2 rätt ofta centrerar mot ett 4-3-3 i försvarsspelet. Rätt grundläggande. Vi vidrörde olika val av press-strategi här, inåt eller utåt, men vi gick aldrig djupare i det ämnet.
Under det här avsnittet fick vi genomföra ”teoretiska matcher” på taktiktavlan. I grupper två och två skulle vi med ett tilldelat system (min grupp fick 4-2-3-1) möta andra system och förklara hur vi skulle försvara och anfalla. Hur vi skulle styra våra motståndares uppspel och vilket arbetssätt vi skulle använda i försvarsspelet.

Dag 4 var den som många såg fram emot, då fotbollsfys-experten Jimmy Högberg kom på besök.
Det här området kännetecknas av nya rön och metoder, men i grunden handlar det om att syftet med alla övningar bör vara att spelare ska: 1) Få bättre kvalitet i sina fotbollsaktioner, 2) Kunna göra fler aktioner (kvantitet), 3) Kunna bibehålla mer kvantitet matchen igenom, 4) Bibehålla bra aktioner.
Här har träningsmetoderna förändrats radikalt från när jag var ung fotbollsspelare. Då gav vi oss ut i löparspåret och sprang en mil. Idag förespråkas intermittent träning, det vill säga intervaller. Det bästa sättet att bygga upp fotbollskondition är att spela mycket fotboll och arbeta på liknande sätt som spelare gör i match. I I undersökningar kan man se att en spelares rörelsemönster ser ut enligt följande:

Stående: cirka 20 procent (av matchtiden).
Gång:  35 procent.
Baklänges: 3-4 procent.
Jogging: 15 procent.
Lätt löpning: 15 procent.
Ryck/snabb löpning/halvsnabb löpning: 5 procent.
De flesta högexplosiva fotbollsaktioner varar endast i 2-3 sekunder. Få, väldigt få, löpningar är upp emot 40 meter.
Analyser av manliga elitfotbollsspelare visar att de rör sig cirka 9–14 kilometer per match (0,5–3,0 procent av tiden är med boll), med ett genomsnitt på 10,8 kilometer. Den här siffran skiljer sig inte väsentligt om man jämför med damspelare eller spelare i lägre divisioner. Den stora skillnaden ligger i antalet högintensiva löpningar. Det finns spelare som nått upp i 100 maxlöpningar under en och samma Champions League-match.
Visste ni förresten att antalet högintensiva löpningar i Premier League mellan säsongen 2006/07 och 2012/13 ökade med 80 procent samtidigt som den totala distansen spelarna sprang minskade med 2 procent?

Det är såna här saker som framtidens tränare – till skillnad mot dåtidens tränare – bör ha koll på och ta hänsyn till när man gör sitt träningsupplägg. Jag skulle säga att det allra flesta tränare tar hänsyn till det idag och jag känner inte till något fotbollslag längre som ger sig ut på långdistanslöpningar i skogen.
Den här avdelningen – träningslära – handlar också om att man som tränare skaffar sig kunskap/erfarenhet om hur olika övningar belastar spelarna och hur man med olika knep kan styra den nivån. 4 vs 4 belastar på ett sätt, 6 vs 6 belastar på ett annat.

Nu dröjer det till november innan den tredje delkursen (av fyra) går av stapeln.

***
Läs mer:
Inblick i tränarkurs, del 1.