Everton är på väg mot en fiaskosäsong.
Här synar jag några av orsakerna till att laget inte kunnat upprepa succén från ifjol.

Everton var en av förra säsongen stora överraskningar. Med Roberto Martínez som ny manager utmanade laget länge om fjärdeplatsen och man gjorde det med en ny spelidé.
I somras spände man bågen ytterligare med köpet av Romelu Lukaku för över 300 miljoner kronor.
Den värvningen skulle markera en satsning uppåt i tabellen, en allvarlig intention att slåss om Champions League-biljetter.
Men Everton har istället tagit ett steg tillbaka.
Nu är laget inblandat i en bottenstrid.
Efter 28 omgångar har Everton bara tagit 28 poäng. Senast man hade en liknande poängskörd var på 1950-talet och då åkte man ur ligan ett år senare.
Är Everton för bra för att åka ur?
Ja, de borde vara det. Tittar man på deras startelva finns det stora kvaliteter i laget.
Men som laget agerar nu är man inte ”för bra” för att åka ur. Inget lag är för bra för att åka ur om man inte tar tillräckligt med poäng.
Här tittar jag närmare på orsaker till att Everton inte får till det.

Formsvaga stjärnor
Ni minns säkert hur vassa Ross Barkley och Romelu Lukaku var i inledningen av förra säsongen. Barkley framstod som Englands mest lovande spelare. Den offensive mittfältaren blandade fysik med teknik på ett sätt som kan jämföras med en ung Wayne Rooney. Samtidigt spelade Romelu Lukaku på ett sätt som fick folk att ifrågasätta José Mourinhos omdöme.
Den här säsongen är situationen annorlunda. Ross Barkley har gjort ett mål och en assist på 19 matcher (fyra inhopp). Utan självförtroende har han trampat sig djupare och djupare i kvicksanden. Romelu Lukaku har, dessvärre, demonstrerat sina begränsningar och hans sju mål på 28 matcher (varav tre inhopp) är långt under förväntningarna.

Barkleys och Lukakus svaga form har inneburit problem för Everton. Steven Naismith är ingen spelare som bär en offensiv, däremot kan han krydda en redan fungerande uppställning med sitt osjälviska och oförutsägbara löpande.

Veteraner som sjunger på sista versen
I början av säsongen minns jag att jag noterade hur Phil Jagielka och Sylvain Distin över en sommar plötsligt framstod som sega och trötta. Och det är klart – Jagielka är 32 år och Sylvain Distin fyller 38 senare i år. Det är naturligt om deras kurvor pekar nedåt.
Jagielka har i flera år varit en av ligans mest pålitliga spelare, med en oförskämt hög lägstanivå. Distin har varit ett fysiskt fenomen som trots att han närmar sig 40-strecket hängt med betydligt yngre anfallare.
Men i höstas var det som om tiden kommit ikapp dem. Och med unge John Stones otillgänglig hade Everton problem.
Bakom dessa har Tim Howard inte alls varit sig lik. Förra året var amerikanen trygg och säker, nu har han blandat och gett en längre tid. Målen han släpper in har inte varit jättetavlor, som Guillaume Hoaraus långskott i Europa League, Sone Alukos kvittering för Hull och Leciesters två mål häromveckan. Men en Howard i form hade grejat dessa.
Enligt Optas statistik är Tim Howard den målvakt i Premier League som gjort flest misstag (errors) som lett till baklängesmål.
Ändå har han hållit Joel Robles utanför laget, en målvakt som höll nollan tre raka matcher.
Den veteran som åldrats allra mest över senaste tolvmånadersperioden är dock Gareth Barry. Ifjol var han en frälsare när han anslöt på lån och gav Everton stadga på mittfältet.
Den här säsongen är Barry ytterst ordinär. Han har startat 16 av 17 senaste matcherna, vilket renderat blott en seger i ligan och en i Europa League.

Europa-spelet
Europa League har skördat många offer senaste åren och det är ingen tvekan om att den turneringen dränerar lag på energi.
Lagen i Champions League har råd att stärka trupperna för att klara av dubbelspel, men de mindre pengarna i Europa League ger inte samma möjligheter.
Det finns en rad exempel på klubbar som kämpat till sig en Europa League-biljett för att nästa år få betala priset.
Everton har gått tämligen bra i Europa League, laget vann sin grupp före Bundesliga-tvåan Wolfsburg, och är vidare till åttondelsfinal. Förmodligen har spelarna kunnat slappna av i Europaspelet medan man känner kniven mot strupen i ligaspelet.
Frågan är om Roberto Martínez vågar prioritera Europa League-matcher nu när läget i ligan är så prekärt.

Roberto Martínez tro på systemet
När Roberto Martínez anställdes i Everton såg jag en uppenbar risk för kulturkrock.
Everton hade under David Moyes gjort sig känt som en fanbärare för den raka, brittiska fotbollen. Längre spel upp på en Marouane Fellaini eller en Tim Cahill. Kantspel och inlägg mot dessa nickspecialister.
Roberto Martínez stod för något annat. Under sin tid i Wigan förespråkade han – och stod fast vid – en passningsinriktad fotboll.
Han tog med sig dessa idéer till Everton och det var otroligt att se redan i premiären för 1,5 år sedan, borta mot Norwich, vilken revolution han var på väg att genomföra.
Det fysiska Everton var ersatt av ett passningsorienterat, kvickare lag.
Resultaten lät inte vänta på sig. Everton skuggade toppen under hela säsongen.
Där och då framstod Roberto Martínez som ett geni, men tolv månader senare är spanjoren istället ifrågasatt och hans spelidé framstår som naiv.

När säsongen började försökte Everton spela sitt passningsinriktade spel. Men utan Ross Barkleys initiativförmåga och utan formstarka yttrar och ytterbackar som ifjol har passningsspelet gett noll och inget.
Mellan raderna har man kunnat läsa att spelarna velat ha ett rakare spel, ett längre spel, för att kunna utnyttja styrkorna hos strikern Romelu Lukaku.
Roberto Martínez har statt fast vid sin filosofi. Jag ser inga problem med det, men han kanske skulle kompromissa lite, tvista lite, för att ge laget större chanser att ta poäng?
Legendariske Evertontränaren Howard Kendall anser att Everton borde anamma Tony Pulis-tänket. Istället för att gå ut med inställningen att spela och underhålla borde de tänka omvänt. Motståndarna får stå för underhållningen.
Det ska bli intressant att se om Roberto Martínez är beredd att gå den vägen.
I Wigan valde han att hålla fast vid sin linje. Laget vann många hjärtan och de neutrala åskådarna höll nog en tumme för att de skulle klara kontraktet, men det gjorde man inte.
Jag tror verkligen inte att Everton hamnar i samma sits. Det återstående spelschemat, där man inte har så många möten med topplagen, talar för att de grejar det. Truppens kvalitet talar för att de grejar det. Det faktum att det finns ett gäng ”plankor” i ligan talar för att de grejar det.
Allt annat vore ett monumentalt fiasko.