Chelsea åkte ur Champions League i onsdags. Själv låg jag hemma, nedbäddad i feber och såg fajten, och förmådde därför inte att analysera matchen. Jag vet inte ens om jag kunnat göra det.
Det som hände var så oerhört remarkabelt.
Chelsea, rutinerade, slipade Chelsea, gick bort sig fullständigt när de skulle säkerhetsspela sig till avancemang.
När Gary Cahill satte 1–0 sent i matchen hade det utvecklat sig som det brukar när José Mourinhos lag cupspelar. De gör oftast inte några uppseendeväckande insatser, men obscent ofta tillräckligt.
Under andra halvlek, när Edinson Cavani träffade stolpens insida, tänkte jag på det. Vad är det som gör att José Mourinhos lag alltid står emot? Det ser ut som tur, men det är förstås något annat.
Det måste handla om någon sorts mental styrka som kanaliseras från tränaren och dennes obändiga förmåga att vilja vinna till varje pris.
Men så skedde miraklet.
Ett PSG med tio man kvitterade två gånger om på Stamford Bridge. Det var definitivt en av de mest imponerande laginsatserna jag sett i den här turneringen på den här sidan millennieskiftet. Nästan i klass med Inter och Chelsea på Camp Nou och Liverpool i Istanbul.

Samtidigt som jag lyfter på hatten för PSG och fransk fotboll är det inte utan att man oroas för Premier League. Nu står kanske engelsk fotboll utan en representant i kvartsfinalen för andra gången på tre år. Det går inte att blunda för att man tappat i ett internationellt perspektiv och jag skrev om det förra månaden.

Onsdagens match känns lite överspelad rent bloggmässigt nu, men den innehöll ju så mycket så jag väljer att lyfta fram ett annat perspektiv. Jag upprördes också av domarmisstaget när Zlatan Ibrahimovic fick det röda kortet och av Chelseaspelarnas överdrivna reaktion efteråt (dock är det där med spelare som omringar domaren knappast någon ny företeelse).

En annan som upprördes av händelserna var läsaren Fredrik Johansson som skickade ett mejl till mig efteråt. Jag tycker att Fredriks synpunkter är värda att diskutera så därför publicerar jag hans förslag på regeländringar.
Så här skriver han:

”Jag tycker det dök upp ett antal situationer i matchen som påminde oss om varför regelboken är i desperat behov av uppdateringar.

1. En challenge per match. Zlatans tackling var inte rött kort. Den händelsen hade, om Chelsea gjort sitt jobb, avgjort hela matchen. Här måste det till ändring. Kanske i form av en challenge per lag per match, där domaren får se en videorepris och ompröva sitt beslut? Det borde inte ta så lång tid eller förorsaka någon häftig övertid. Jag är som alla andra fruktansvärt trött på att superviktiga matcher avgörs av ett felbeslut av domaren, men jag lastar inte domarna – de har ett otroligt svårt jobb.

2. Svärmande av domaren. Borde resultera i gult kort för alla spelare som omringar domaren och försöker påverka, som Chelsea gjorde igår. Det straffas inte alls vad jag vet. Dags att sätta ner foten mot detta mygel? Som alltid: alla saker som potentiellt ger fördelar (även om det är fusk) kommer spelare på högsta nivån syssla med om det inte stävjas.

3. ”Timeout” för liggande spelare. Oscar såg ut att aldrig ha haft så ont i hela sitt liv när Zlatan tacklade honom. Men sekunden spelet är igång igen så springer han som en gasell. Jag har spelat på hyfsat hög nivå själv och vet att man som spelare inser ganska snabbt ifall man är skadad eller ej. Därför: Spelare som ligger ner och orsakar spelavbrott – in med båren, ut genast, timeout på säg 3 minuter innan de får komma in i spel igen. Om inte tränaren vill byta ut honom. Då slipper vi detta ena sekunden döende, nästa ta en maxlöpning. Värsta exemplet jag kommer på är när Dzeko lyckades maska bort 4 minuter i matchen mot Everton förra säsongen genom att bara ligga där. Det var inget som helst fel på honom, men han såg till att City tog de poäng de behövde och därmed tog ett steg närmare titeln.

4. Retroaktiva straff. Du har varit inne på detta i din blogg några gånger, men endast för filmning. Jag tycker definitivt det ska finnas för alla sorts regelbrott. Det ska inte vara så att om domaren missar det, så är det OK. Peter Crouch mot Trinidad&Tobago i VM 2006 som exempel (om du inte orkar kolla på videon: Crouch sliter tag i T&T-försvararens hår och rycker till precis när han går upp i nickduellen, försvararens huvud rycks med och han har inte en sportslig chans att gå upp och nicka, Crouch sätter 1-0 i 83:e. Domaren hade inte en chans att se. Solklart rött om inte Crouch varit så diskret att det knappt märktes):

5. Effektiv tid sista 10. Chelsea misslyckades etablera tryck på slutet vilket var mycket deras eget fel, men PSG gjorde ju sitt för att maska på varje avblåsning. Och så kommer det se ut i slutet på varenda match som gäller liv och död där ena laget är nöjda med resultatet och det andra måste kämpa in ett mål. Är det inte dags för effektiv tid i slutet av matcherna, så vi slipper se detta hänsynslösa maskande (som dessutom alldeles för ofta lönar sig?).

Fotbollsvärlden är nästan löjligt konservativ på många punkter, vilket förstör underhållningen. Om man vore lite mer progressiva tror jag vi hade fått bort mycket av det som är fel idag. Tror samtliga ändringar jag listar skulle tas emot med skepsis, men efter applicerande skulle ingen sakna hur det var förr. Precis som målkamera, frisparksspray, inget tillbakaspel till målvakten och så vidare.”

***
Vad tycker om dessa tankar? Hade det gjort fotbollen bättre? Mer sevärd?