Hur stoppar man Barcelona om man själv vill äga bollen om man inte bara vill ägna sig åt att neutralisera dem?
Pep Guardiola är mannen bakom Barcelonas storhetsperiod och borde kunna laget bättre än någon annan utomstående.
Det vi fick se igår var ett fascinerande… försök.

Att mötet mellan Barcelona och Bayern München var något extra var alla överens om, men jag skulle vilja sträcka mig längre än så.
På förhand kände jag att det, rent taktiskt, var en av de mest kittlande duellerna det senaste decenniet. Kanske överhuvudtaget som jag kan minnas.
Varför?
Jo, jag tänker så här.
Sedan Barcelona inledde sin framgångsera, runt 2003 då Ronaldinho värvades till klubben, har laget haft en särställning när det gäller bollinnehav. Den filosofin är en del av klubbens dna.
När Pep Guardiola tog över sommaren 2008 och skapade det bästa klubblaget världen skådat under 2000-talet drogs den här ambitionen till sin spets. Barcelona ägde bollen, ville alltid äga bollen, och ingen kunde rubba det faktumet. När Rayo Vallecano åkte på stryk med 0–4 mot Barça hösten 2013 var det en historisk dag. Det var första gången på 317 (!) tävlingsmatcher som Barcelona inte haft merparten av bollinnehavet (vilket kan tillskrivas spännande Rayo-tränaren Paco Jémez, den historien tar vi en annan gång).

Under den senaste tioårsperioden, eller låt säga sedan 2008, har få lag kunnat matcha Barcelona i den gren de behärskar allra bäst – äga bollen.
Lag har lyckats stänga ned spelytor och nollat dem, men det har oftast skett genom att de parkerat bussen framför de egna straffområdet.
José Mourinho försökte gå upp i ringen och utkämpa en slagduell i sitt första el clásico. Det slutade med utskåpning och 0–5 i baken. Efter den matchen valde han att spela reaktivt istället. Pepe på mittfältet, tajt mellan lagdelar, fokus på blixtrande omställningar.
Det finns underdogs som har försökt. Juanma Lillo, Pep Guardiolas mentor, testade med Almería. Det blev en 0–8-förlust.

Under de här åren har jag ofta funderat över vilka strategier man skulle kunna använda mot detta fantastiska Barcelona. Empirin har visat oss och fotbollsvärlden att ett lågt positionsförsvar har varit mest framgångsrikt. Det var så Chelsea lyckades slå ut Barcelona, det var så Liverpool, Inter och Bayern München lyckades. Atlético Madrid har lyckats med ett mer aggressivt positionsförsvar.
Men igår kom matchen där Barcelona äntligen skulle testas ut i sömmarna. De ställdes ju till slut mot en idealist som aldrig ruckar på sina ideal. Mannen som byggde upp deras eget spel och erövrade världen. Nu var han tillbaka på Camp Nou med en trupp som är tillräckligt skicklig och meriterad för att anta utmaningen.

Hur skulle han göra? Många trodde nog med tanke på skadeläget att Bayern München skulle backa hem och hålla laget tajt på egen planhalva. Så som man gjorde i semifinalmötet under Jupp Heynckes för två år sedan. Det gav 7–0 över två matcher.
Men Pep Guardiola vore inte Pep Guardiola om han inte funderat ut en alldeles egen lösning.
Han satsade på trebacklinje. Men istället för att den trebacklinjen förvandlades till en fembackslinje i försvarsspelet så spelade de med en konstant trebackslinje. Det var förutsättningen för Guardiolas djärva strategi: Man-man-spel över hela planen.

Trebackslinje med 3 vs 3 mot Messi, Suárez, Neymar.

När Pep Guardiola utvecklade tiki-takan i Barcelona hittade han en modell för hur hans lag alltid skulle vara i numerärt överläge i uppbyggnadsfasen. Mittfältaren, oftast Sergio Busquets, flyttade ned mellan mittbackarna och skapade ett 3 vs 2-läge i utgångsytan.
Ytterbackarna flyttade upp högt, i höjd med mittfältet, vilket i steg två gav ett skapade ett 5 vs 4-läge i spelyta 1 (ofta 6 vs 4 eftersom Leo Messi droppade så djupt i rollen som falsk nia).
Med Barcelonas enorma skicklighet i passningsspelet räckte 5 vs 4 för att alltid hitta lösningar och vägar framåt. Det som var komplicerat för alla andra lag var överkomligt när Xavi och Andrés Iniesta sydde passningstrianglar.
Av den anledningen var det i princip omöjligt att få kontroll på dem. Mot andra lag räckte det att pressa med sex spelare mot sju (fyra backar, tre mittfältare). Det hade behövts en till, men då hade man riskerat att lämna Leo Messi, Samuel Eto’o och de andra anfallskanonerna genom åren i ett en mot en-läge.

Standardsystem mot Barcelonas system i uppbyggnadsfasen (när en mittfältare flyttar ned mellan mittbackarna). Barcelona (blåa ringar) hamnar då i ett numerärt överläge på egen planhalva när man möter fyrbackslinjer och fembackslinjer. Motståndarna har sin ”spare man”, extraspelare, i försvaret (markerade ytan).

Det var precis det här som var Pep Guardiolas plan igår. Han satte ut ett lag med ordern att spela man-man-spel över hela planen. Han beordrade 3 vs 3 mot den dödliga MSN-trion Messi, Suárez, Neymar, något som många anser otänkbart.
Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant hårfin.
Första minutrarna av matchen igår var fascinerande. Bayern klev högt i helplanspress och Barcelona hade vissa bekymmer att hantera det. Förmodligen var de ovana att inte kunna finna någon ”ledig” lagkamrat. När Bayern vann boll kom ett motståndarlag som nästan alltid praktiserar något som liknar helplanspress. Det gav ett monstruöst tempo inledningsvis.

Bayern Münchens helplanspress. Sju spelare går i man-man-spel mot Barcelona på offensiv planhalva elva minuter in i matchen.

Liknande exempel från femte matchminuten. Åtta (!) Bayern-spelare som går upp i man-man-spel på offensiv planhalva. Utanför bild till höger har man en 3 vs 3-situation mot Messi, Suárez, Neymar.

När en av mittbackarna lockades iväg skulle Xabi Alonso flytta ned och fylla i hållet i försvaret.

När Barcelona väl lyckades ta sig ur man-man-spelet, vilket man ofta gör med ett geni som Leo Messi laget, blev det dock farligt. Som väntat. Det är ju därför fotbollsteorin i snart 50 år byggt på att man har en ”spare man” i defensiven, en spelare som ska kunna täcka upp för en lagkamrat som blir snuvad.

3 vs 3 var ödesdigert. Här är upprinnelsen till Luis Suárez friläge i första halvlek. Bollen på väg mot Leo Messi (närmast). Han nickskarvar och Suárez löper – mer behövdes inte för att bli ren mot Bayerns höga försvarslinje.

Det dröjde en kvart innan Pep Guardiola insåg att den här taktiken skulle innebära självmord. Då hade Luis Suárez bränt ett friläge och Neymar hade fått ett läge från nära håll. En olycka var på väg att ske.
Pep Guardiola formerade en fyrbackslinje och faktum är att Bayern efter första 20 minuterna klarade sig bra trots sin långa skadelista.
Exempelvis vann de bollinnehavet i matchen – det första laget att göra det i Champions League mot Barcelona sedan Werder Bremen 2006.
Problemet var bara att Leo Messi var på spelhumör.

Slutsats
Bayern München kom till Camp Nou med en ambition att ta fajten på lika villkor. Det var underbart att se, men de hade nog fått ett bättre resultat om de stängt igen butiken, åtminstone efter 1–0-målet. Bayerns försvar, ett av Europas bästa under 10-talet, hade nollan intakt trots ett häftigt/dumdristigt experiment av Pep Guardiola. Även efter övergången till fyrbackslinje krävdes en och annan libero-aktion av Manuel Neuer, men Bayern stod emot. Med kvarten kvar gav man Leo Messi utrymme att ladda bössan och då small det i nätet bakom Neuer.
När Bayern sedan började jaga matchen fick Barcelona större ytor och Leo Messi utnyttjade det till att förnedra Jerome Boateng och lobba in 2–0. På tilläggstid kom 3–0 av Neymar efter en blixtrande omställning.
Efter ett uppseendeväckande experiment första 15 minuterna hade Bayern hittat form och struktur och gjort väldigt mycket väldigt bra. Men inget recept hjälpte mot Messi.
– Om Messi är i toppform kan inget försvar stoppa honom. Det finns inget system för att stoppa Messi, han är för bra, sa Pep Guardiola efteråt.
Kanske är det så enkelt.

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som ordnade plangrafiker.

Fotnot: Om ni undrar varför en text om en CL-match hamnar i PL-bloggen så beror det på att den vanliga artikelmallen på sajten endast har plats för en bild. Här i bloggen kan man skriva lite text, lägga in en bild, skriva mer text, lägga in bild osv, vilket gör det enklare att vara pedagogisk.