Premier League-säsongen 2014/15 kommer knappast gå till historien som en av de bästa. Tvärtom. Så länge jag jobbat med Premier League arbetsmässigt, sedan 2003/04 ungefär, kan jag inte minnas en mindre upphetsande säsong. Senast det var så här avslaget måste ha varit runt millennieskiftet då Manchester United var överlägset och kunde vinna ligan med 18 poäng.
För att hitta historierna från det här spelåret räcker det inte med en snabb anblick, vi får gräva lite djupare för att hitta dem.
Så det tänkte jag göra kommande dagarna, återblicka på några av de storys som var värda att minnas från 2014/15.
Jag börjar med en fransman som steg fram från ingenstans och gav sitt lag något som saknats i flera år.

***

I november förde han en undanskymd tillvaro i Championship.
Hans utlåning var på väg att bli en permanent övergång. Han riskerade att glömmas bort.
Under våren har han varit en av Premier Leagues sensationer.

Det är ingen överdrift om man konstaterar att Francis Coquelins tid i Arsenal fram till nyår lämnade en del i övrigt att önska. Han kom som 17-åring efter en veckas provspel i juli 2008. En typiskt Arsène Wenger-värvning. Coquelin anslöt från lilla Stade Lavollois, Wenger hade än en gång dammsugit Frankrike på talang och sett något som ingen annat sett.
Francis Coquelin debuterade för Arsenal redan i september 2008 i Ligacupen. Det känns som en evighet sedan dess. Det blev bara ett inhopp den säsongen. Året efter, säsongen 2009/10, blev det två matcher i Ligacupen och en i FA-cupen.
Efter en utlåning till Lorient i franska ligan gjorde han två år i a-truppen i Arsenal. Han belönades med ett nytt kontrakt, men han lyckades aldrig att etablera sig. Säsongen 2011/12 blev det sex ligamatcher från start. Debuten var i den försmädliga 2–8-krossen borta mot Manchester United. Året efter endast tre.
Det blev ny utlåning 2013/14, denna gång till tyska Freiburg där han fick spela i alla möjliga positioner utom central mittfältare.
Det var därför ingen som räknade med stordåd från Francis Coquelin när denna säsong startade. Han fyllde ut en trupplats, mer var det inte. Alla var överens om att det defensiva mittfältet behövde förstärkning. Mikel Arteta hade inte presterat tillräckligt för att vara lösningen och under sommaren kopplades Arsenal ihop med en rad stora namn. Ingen tänkte på att lösningen kunde finnas internt.

I november 2014 lånades Francis Coquelin ut till Charlton i Championship på korttidslån. Det fördes diskussioner om att övergången kunde bli permanent i januari. Det blev inte så.
I december hade Arsenal, som vanligt, drabbats av skadekris. När Aaron Ramsey också gick sönder valde Arsène Wenger att återkalla Francis Coquelin.
Alla människor har ögonblick i livet som framstår som vägskäl. Antingen går det åt ena hållet eller så går det åt andra hållet. En övergång till Charlton hade kunnat innebära att Francis Coquelins karriär hade stagnerat och aldrig hämtat sig. Men i början av december när 24-åringen satt i soffan hemma med frun och kollade tv ringde telefonen. Samtalet från Arsène Wenger skulle förändra allt.
Francis Coquelin återkallades och hoppade in för Arsenal redan dagen efter mot Newcastle. Det blev ytterligare två inhopp innan han startade borta mot West Ham i mellandagarna. Arsenal vann med 2–1.
Även om det blev förlust på nyårsdagen borta mot ett vasst Southampton behöll Francis Coquelin sin plats i elvan. Den 18 januari kom matchen då han fick sitt genombrott på den stora scenen.

Arsenal skulle möta Manchester City på bortaplan. I de senaste årens stormatcher hade ”Gunners” vikit ned sig. Deras tillkortakommanden i de stora matcherna, och Arsène Wengers ovilja att anpassa taktiken blev ett karaktärsdrag för hela klubben. Arsenal spelar bra mot mindre lag, men så fort de testas räcker de inte till.
Men den här dagen var det annorlunda. Arsène Wenger ställde ut en defensiv formation med Francis Coquelin och Santi Cazorla på centralt mittfält och lät Manchester City föra spelet. Arsenal kontrade och vann med 2–0.
En av segerorganisatörerna, den störste vid sidan av Santi Cazorla, var Francis Coquelin. Den återkallade fransmannen låg hela tiden och samlade upp bollar i ytan mellan mittfält och backlinje. Ingen har gjort det lika disciplinerat och effektivt i en Arsenaltröja sedan Gilberto Silvas dagar.
Hade Arsène Wenger, som år efter år negligerat behovet av en defensiv mittfältare, funnit sin man?
Det finns en del som talar för det.

Efter matchen to Manchester City har Francis Coquelin varit bofast i startelvan. Han har varit en av anledningarna till att Arsenals form varit uppåtgående under våren.
I våras skrev han nytt kontrakt med Arsenal, en naturlig följd av hans insatser. Tack vare Coquelins form har behovet av en defensiv mittfältare minskat även om truppbredd är viktigt om Arsenal ska kunna ta nästa steg.
24-åringens arbete för laget kanske inte syns vid en första anblick, men Francis Coquelin vet också att han inte kommer få de största rubrikerna i ett lag som bubblar av offensiv kvalitet med Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla och Olivier Giroud. I en intervju i The Guardian i april sa han:
– Om jag kan ta bort tio procent av deras defensiva arbete så har de tio procent mer att lägga i offensiven för att göra mål och avgöra matcher. Då är jag nöjd.
Claude Makelélé-rollen var på tapeten i början av 2000-talet. Senaste åren har rollen moderniserats; det krävs mer av en defensiv mittfältare idag än att bara vara spelförstörande. Men Francis Coquelin är också en modern version av Makelélé. Där Mikel Arteta var för orörlig är Francis Coquelin mer fysisk och mobil.
– Jag minns hur Zidane och många stora spelare sa att när du tog ut Makelélé ur deras lag så tog du ut hjärtat. Jag tror att spelare som lirar i den positionen inte vill vara i rampljuset. De gillar att göra sitt jobb och sedan lämnar de ”bling-blinget” till andra.
Det är exakt den rollen han fyller.
Francis Coquelin har bilvit spelaren som får andra att glänsa i Arsenal.

***
Vilka storys från denna säsong vill du läsa om?