Efter ett avbrott i arbetet igår kör vi vidare med minnesvärda storys.

***

I höstas befann sig Tottenham i ett vakuum. De kom från en stökig säsong med tränarbyte, de hade en ny tränare på plats och en trupp utan någon intensitet.
Fram steg en frälsare.

Fram till början av oktober hade Harry Kane spelat totalt 43 minuter i Premier League, utspritt över fem inhopp. Harry Kane var långt från ordinarie.
I Tottenhams enmansanfall fanns ju stjärnor som Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor. Harry Kanes senaste fotbollsår bestod av utlåning. Först till Leyton Orient, sedan Millwall, sedan Norwich och sedan Leicester.
Vid de sporadiska tillfällen han fått chansen i Tottenham hade han inte visat mycket som talade för att han skulle utvecklas till en toppspelare. Men istället för att misströsta hade han kämpat på. Tränare som basat över Kane i låneklubbarna vittnar om hans oerhört proffsiga inställning.
I höstas fick han endast spela betydelselösa matcher i Europa League, men varje gång han fick chansen visade han att han var en spelare på uppgång.
Efter sju mål på fem matcher i Europa League, inklusive ett hattrick mot Asteras Tripolis, knackade han på dörren rejält.

Den 2 november skulle Tottenham spela mot Aston Villa på bortaplan. Harry Kane var het som en kamin. Några dagar tidigare hade han nätat i Ligacupen. En halvtimmes inhopp på Villa Park räckte för att han skulle avgöra matchen. I 90:e minuten satte han 2–1 för Tottenham och det blev lite av en referenspunkt. Från den dagen hade han bevisat att han kunde prestera och göra mål även i Premier League.
Från den dagen hade Harry Kane tagit över startplatsen i Tottenhams anfall på bekostnad av Soldado och Adebayor. Kane var ung, lovande och spännande. Men för Spurs var han så mycket mer. Han var spelaren som gått genom de egna leden hela vägen till a-laget. Han var spelaren som vuxit upp som Tottenhamfan (åtminstone från tonåren och upp?) och vars släkt supportade laget.
– Jag växte upp 15 minuter från arenan så det var självklart vilka jag skulle hålla på. Det är fint att ha den kopplingen. Jag hade aldrig några affischer på väggarna men jag samlade på samlarbilder. Teddy Sheringham var min idol, har han sagt.
I dagens kosmopolitiska fotbollsindustri där gränser har suddats ut har den här typen av spelare blivit alltmer sällsynt.
Tottenham, som fram till dess framstod som en aning identitetslöst, hade plötsligt fått farm en spelare som kunde bli något större än bara en viktig spelare. Harry Kane, den reslige, respektingivande nian, kunde bli en symbol för något nytt.
Han blev det. Det gick fort.

Från november och framåt var Harry Kane i kanonslag. I december gjorde han mål fyra matcher i rad. Men det var inte bara målen som imponerade. Harry Kane tog ett enormt arbete i presspelet och satte ribban för övriga laget.
Han framstod som en talesman, en rookie som redan var kulturbärare.
På nyårsdagen skulle Tottenham ta emot Chelsea på White Hart Lane. Jag själv befann mig i USA och ställde klockan på tidiga morgontimmar för att kunna se matchen från hotellsängen.
Harry Kane var planens kung och raserade José Mourinhos annars så pålitliga försvarsmur. Tottenham vann med 5–3 i ett fotbollsspektakel som sällan kommer att glömmas bort i den delen av London.
Från den dagen var det ingen tvekan om att Harry Kane var den publikfavoriten i Tottenham.

Under våren fortsatte Harry Kane att imponera. I mars debuterade han i engelska landslaget och nätade mot Litauen.
Under tiden, i takt med hans framgångar, pågick en debatt: Är han en one-hit wonder eller är han ”the real deal”? Det finns folk som hävdar både det ena och det andra, men klart är att Tottenham med Harry Kane fick en symbolspelare som man länge saknat.
Under våren har det ryktats om intresse från större klubbar, om prislappar på runt 500 miljoner kronor. Det är mycket pengar, men Harry Kanes värde för Tottenham kan inte värderas i endast kronor och ören. Hur sätter man en pris på klubbkänsla och identitet?
Säsongen blev inte vad Tottenham hoppats på. Ett tag utmanade de om fjärdeplatsen, men ganska tidigt stod det klart att de skulle komma tillkorta igen.
Men säsongen 2014/15 kommer i Spurskretsar minnas som året då Harry Kane, ”one of their own”, steg fram.