Chelsea vacklar, men de övriga tippade topplagen har redan fått upp farten.
Manchester City imponerar story med 6–0 på två matcher. Liverpool och Manchester United har inte sprakat spelmässigt, men två 1–0-segrar vardera är ändå starkt i inledningen av en liga. Det har förresten bara hänt två gånger på nio år att Manchester United har startat med två raka segrar.
Topp 6 har ni så bra koll på ändå så jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några andra klubbar jag synade i omgång 2. Här kommer några slutsatser om dessa

Reece Oxford nere på jorden igen
Premiäromgångens absolut bästa story var den om West Hams Reece Oxford. 16-åringen var en bomb i Slaven Bilics startelva. Inte nog med det. Pojkspolingen tog plats i den defensiva mittfältsrollen och smälte in så bra att han neutraliserade superstjänor som Mesut Özil och Santi Cazorla. Det var fantastiskt att se och Reece Oxford hyllades med rätta för den insatsen.
I lördags fick han fortsatt förtroende i startelvan, men då såg vi också att Oxford har en bit kvar innan han är ordinarie i West Ham. Reece Oxford kändes stundtals vilsen mot ett piggt, rappt Leicester och slog bort ett par enkla bollar i inledningen av matchen. I paus byttes han ut av Slaven Bilic och ersattes av sommarförvärvet Pedro Obiang.
Det är förstås helt naturligt att det kommer en reaktion för en så ung spelare; Reece Oxford kommer precis som alla spelare att vara upp och ned närmaste åren. Men då är det också min uppgift att delge en annan bild än den jag och brittisk press målade upp efter premiärhelgen. Framför allt eftersom matchen inte tv-sändes i det ordinarie utbudet.
Det skulle förvåna mig om inte Pedro Obiang startade nästa match för West Ham.

Leicesters offensiv imponerar
Vi stannar vid mötet West Ham-Leicester. Jag tippade ju att Leicester skulle få kriga runt och under nedflyttningsstrecket, men hittills ser det oförskämt bra ut för Claudio Ranieri. Leicester tappade mittfältsstrategen Estéban Cambiasso, men i övrigt har man fått behålla stommen. Ranieri använde 3-4-3-systemet som Nigel Pearson snickrade ihop i våras i träningsmatcherna, men nu är det ett rakt 4-4-2-system med Jamie Vardy och Shinji Okazaki som anfallare.
Den duon sprang sönder West Hams försvar i lördags, samma backlinje som agerade felfritt på Emirates. Jamie Vardy känner vi som en uppskruvad Duracell-kanin som kan springa oavbrutet 90 minuter plus tillägg. Shinji Okazaki är stöpt i samma format. Ständigt villig att gå i djupled och pressa motståndarbackar. Samtidigt är lagets yttermittfältare i superform. Marc Albrightons väg från frysboxen till hetluften är glädjande medan Riyad Mahrez nu fått visa vilken begåvad spelare han är.
Med Gökhan Inler på ingång som Cambiasso-ersättare ser det lovande ut för Leicester.

Hedersam förlust för väldrillat Bournemouth
Eddie Howes gäng har noll poäng efter två matcher. I premiären spelade de bitvis småtrevligt, men föll hemma mot Aston Villa (0–1). Igår blev de bortdömda på Anfield och åkte återigen på en 0–1-förlust. Först dömde huvuddomaren bort Tommy Elphicks nickmål sedan Dejan Lovren teatraliskt spelat över (vissa skulle kalla det ”rutinerat”). Sedan blundade linjedomaren för att offsidestående Coutinho påverkade spelet och friade när Christian Benteke stötte in segermålet för Liverpool.
Det är sånt man får räkna med när man går upp mot ”the big boys”.
Jag gillar Bournemouths filosofi om att spela fotboll. Klubben har liknande värderingar som Swansea hade när de klev upp i Premier League. De överger inte sina värderingar.
Bournemouth är väldrillat defensivt. Backlinjen med Simon Francis, Tommy Elphick, Steve Cook och Charlie Daniels spelar enkelt och resolut, ungefär som Burnleys försvar ifjol. Det som är oroväckande är att laget hittills inte skapat så många klara målchanser på två matcher. Trots att Aston Villa hemma var beskedligt motstånd och trots att man har Andrew Surmans fina passningsfot på mitten och löpvillige Callum Wilson där framme. Max Gradel debuterade igår på vänstermittfältet utan att imponera överdrivet mycket. Jag är inte heller imponerad av Joshua King hittills.
Jag hoppas att hedersamma förluster inte blir ett tema för Bournemouth. Lagets schema närmaste tiden är: West Ham (b), Leicester (h), Norwich (b), Sunderland (h), Stoke (b), Watford (h). Det gäller att Eddie Howe hittar vinnarreceptet – fort.

Flores har snabbt fått ordning på Watford
Watford shoppade i stort sett en ny startelva inför årets säsong. På kort tid har nye tränaren Quique Sanchez Flores fått ordning på laget.
I premiären blev det 2–2 borta mot Everton och i helgen 0–0 hemma mot West Bromwich. Resultatet speglar dock inte matchbilden, Watford var dominant i matchen och borde ha gjort ett par mål. Troy Deeney har inte hittat rätt ännu, men det är bara en tidsfråga. Anfallspartnern Odion Ighalo ser superb ut. Stark, företagsam och irrationell. Ighalo kan absolut göra plus tio mål denna säsong om han får vara skadefri.
Jag måste även säga att Jurado ser vass ut. Ingen människa kan någonsin ha tvivlat på spanjorens skicklighet, den är i klass med de allra bästa, men jag var inte säker på att 29-åringen hade motivationen kvar efter tre år i Ryssland. Men Jurado var en av första halvlekens bästa spelare och hans spetskompetens kan bli guld värd för Watford.
Högerbacken Nyom är en trevlig bekantskap. Stark och svårpasserad; påminner lite om gamle Arsenalförsvararen Lauren.
Watford blir ingen slagpåse i Premier League med så många meriterade spelare, men precis som Bournemouth behöver man bli mer kompromisslöst på sista tredjedelen.