En superstart med två mål efter sju minuter och sedan 3–0 efter 20. Jag har aldrig sett Manchester United blivit så bortblåst vid starten av en match tidigare. Och jag har aldrig sett Arsenal agera så respektlöst och beslutsamt i ett topp 4-möte.
Om det var revanschsuget efter veckans Champions League-debacle vet jag inte, men Arsenal svepte ut som en orkan över Emirates på söndagen.
När stora lag förlorar brukar många ofta fokusera alltför mycket på vad det laget har misslyckats med istället för att hylla de som hyllas bör. Arsenal var brutalt bra första sju minuterna.
Manchester United är vana vid att känna sig in i matcherna, det har man gjort hittills den här säsongen och Louis van Gaals possession-filosofi bygger på det. Vi minns ju hur Liverpool tillät Manchester United att spela bollar i sidled en hel halvlek på Old Trafford för en månad sedan.
Arsenal vred upp tempot från första sekunden och satte istället Manchester United i en karusell som gjorde gästerna åksjuka. Efter sex minuter hade Alexis Sanchez satt 1–0. Då hade United inte slagit två passningar i rad till varandra. Possession-United hade inte hittat två passningar i rad på sex minuter vid starten av en match, då man alltid vill diktera villkoren. Det är uppseendeväckande.
En minut senare hade Manchester United försökt rulla igång, men eftersom Arsenal placerade sig genomtänkt fick Chris Smalling slå en meningslös långboll. Santi Cazorla förnedrade Wayne Rooney med en kroppsfint och iscensatte en omställning som redan är införd i skolboken. Hård passning framåt, klack, djupledslöpning från Theo Walcott och sekunder senare hade Mesut Özil placerat in 2–0.
Det var inte bara rock ’n’ roll, det var heavy metal-fotboll.

Theo Walcott slog efter matchen fast att han aldrig upplevt ett bättre Arsenalspel än detta, och så är det nog. Arsenal får sällan spela rakt och snabbt eftersom motståndarlagen backar hem och sällan bjuder på dessa ytor. Manchester United med zonmarkerande mittfältare lämnade enorma ytor att spela igenom och Arsène Wengers manskap straffade dem skoningslöst. Det innebär inte att det blir lika lätt att spela snabbt och rakt i nästa match, men det underströk att Arsenal har enorm fart och speed när man använder dessa egenskaper.

Manchester United reste sig efter chockinledningen, det ska sägas, och laget fick åtminstone tag i bollen och kunde etablera spel på offensiv planhalva trots spel med tio man (jag räknar knappt Wayne Rooney i denna usla form).
Planens bäste spelare, Alexis Sanchez, dundrade in 3–0 och där kändes det som siffrorna kunde rinna i väg eftersom kontringslägena skulle bli fler och fler, men Aaron Ramsey brände ett jätteläge till 4–0 och sedan hade faktiskt Anthony Martial ett gyllene läge att sätta 3–1 precis före paus. Petr Cech räddade och fick demonstrera sin betydelse för sin nya klubb. Ett mål där hade förändrat psykologin inför andra halvlek.
Manchester United var på tok för segt i andra halvlek för att kunna hota. Den ende som hade initiativförmåga och kvalitet var Martial, men hans understöd var obefintligt.
Louis van Gaals val att spela Michael Carrick och Bastian Schweinsteiger blev totalflopp. De hade fungerat som par om Manchester United haft ledningen i andra halvlek, suttit lågt med laget och fokuserat på att hålla bollen (possession-filosofin) för att spela av matchen. Nu blev de omsprungna och bortblåsta av ett kvickt, idérikt Arsenal. Det hade behövt en bollvinnartyp av Morgan Schneiderlin-snitt.
Manchester United blottade försvarsbrister som vi anat tidigare. Skadan på Luke Shaw är förstås förödande när Ashley Young tvingas ta klivet ned på vänsterbacken. Young är okej offensivt, men hade stora problem defensivt. Den tidigare så stabile Darmian var också skakig.

Arsenal har därmed ätit i kapp Manchester Uniteds försprång i ligan. Nu när Gunners skakade av sig Champions League-besvikelsen på detta imponerande sätt så bör det boosta självförtroendet enormt. Alexis Sanchez var iskall i början av säsongen, av förklarliga skäl, nu är han en av Europas hetaste spelare.
Kraven på Arsène Wengers avgång kanske avtar. Åtminstone till nästa förlust.