Hur djupt kan Chelsea sjunka, undrade jag efter förlusten mot West Ham förra helgen.
Svar: Ännu djupare.
Var det här José Mourinhos sista match som tränare på Stamford Bridge?

Lördagens tidiga möte mellan Chelsea och Liverpool beskrevs som en ödesmatch för José Mourinho.
Jürgen Klopp, som bara fått två inledande kryss, hade också pressen på sig. Men medan tysken kunde peka på en lång skadelista och att han inte fått tid att sätta sin prägel på laget, har José Mourinho egentligen inga bortförklaringar.
Det är hans lag, hans värvningar, hans bygge. Och han är en stor orsak till raset.
Det är bara fem månader sedan portugisen vann ligan med Chelsea och var hyllad av alla.
Nu underpresterar hans trupp grovt. Han själv är ur balans och har varit sedan starten av säsongen, ända sedan den pinsamma Eva Carneiro-soppan.
Allt det han byggde upp under två år efter comebacken på Stamford Bridge har rämnat. Totalt.

Inte ens när Chelsea får en drömstart i matcher är de kapabla att vinna. Idag nickade Ramires in 1–0 redan i fjärde minuten. José Mourinho som bänkat både Nemanja Matic och Cesc Fàbregas, fick se sitt lag dominera första 20 minuterna. De blå hade fått matchen dit man ville.
Förr var Chelsea tryggt i att sjunka hem vid ledning eftersom man visste att man var tätt bakåt. Men nu fungerar inte den strategin längre. Sekunderna före paus slappnade Chelsea av, Coutinho fick utrymme och svingade sitt trollspö innan han skruvade in 1–1.
Chelsea hade gett bort initiativet och de skulle aldrig återta det.

Andra halvlek underströk hur trubbigt Chelsea är den här hösten. Inga anfallsförsök med tanke och kvalitet. Ett försvarsspel där delarna inte alls sitter ihop. Chelsea har blivit ett lag som varken kan försvara eller anfalla.
Med kvarten kvar fick Coutinho utrymme att vända upp och sekunden senare låg bollen i nätet bakom Asmir Begovic.
Som om inte det vore nog fyllde Christian Benteke på med 1–3. Båda sista målen efter touch via Chelseaförsvarare. Det man tidigare hyllades för – att backarna täckte skott med livet som insats – ger inte heller önskad effekt.
När det börjar gå emot, går allt emot.

José Mourinho kommer förstås vara missnöjd med att Lucas inte fick sitt andra gula kort när han fällde Ramires i mitten av andra halvlek. Men 1) jag tycker inte att det var värt ett andra gult eftersom Ramires såg ut att falla före kontakten, och 2) det vore att blunda för de riktiga problemen.
Chelsea förlorade för att de för tillfället inte är ett bra fotbollslag. José Mourinho bjöd på en ny, märklig, bisarr efter-intervju.
– I’ve nothing to say, svarade han på i princip alla frågor från Sky Sports reporter.
När reportern frågade om han inte ville säga något till fansen, blev svaret:
– They are not stupid.
Mer ville han inte säga. Tränaren som för några veckor sedan höll en monolog på sju minuter på en fråga (!) ville idag inte säga någonting.

Den stora frågan är hur stort tålamod Roman Abramovitj har.
Kretsen kring den ryske ägaren uppges vilja ge Mourinho större stöd. Klubben sägs ha antagit en ny filosofi när man tog tillbaka Mourinho. Nu var det långsiktighet som skulle gälla. Och att trycka på panik-knappen efter tre månaders svaga resultat för en tränare med 13 års ojämförbara framgångar, kanske är väl drastiskt.
Men saken är den att José Mourinho verkar vara helt oförmögen att hantera situationen. Som jag skrivit tidigare: Han visar ingenting som tyder på att han kan vända trenden. Han har aldrig varit i den här situationen tidigare i sin karriär och det märks. Situationen har säkert förvärrats av att hans pappa är sjuk hemma i Portugal.
Enligt folk runt klubben har José Mourinho gjort samma saker på träningsplanen denna höst som förra året. Skillnaden nu är att hans metoder inte fungerar längre.
Miguel Delaney skriver i Irish Examiner att Mourinho har en inre kärna av spelarna som fortfarande står bakom honom, John Terry, Gary Cahill, Cesc Fàbregas, César Azpilicueta och Diego Costa. Fem man. Det är inte mycket när det väl börjar blåsa.

Chelseas stjärnor bär ett stort ansvar. Eden Hazard, som startade som tia idag, byttes ut efter en kvart i andra halvlek utan att ha presterat någonting av värde. Matic och Fàbregas började som nämnt på bänken. Branislav Ivanovic var katastrof före sin skada och John Terry är en skugga av förra årets Terry.
Utan Hazard i utomjordisk form saknar Chelsea kanthot, inte minst då man spelar defensivt lagda ytterbackar. Men jag vägrar tro att Chelseas problem är taktiskt. Det handlar snarare om en förändrad psykologi och nu har spelarna tappat all tro på det man gör.
José Mourinho har bidragit till att stämningen har förändrats. Det som tidigare har varit hans styrka, det han kallar ”confrontational leadership”, hans stil för att locka fram det bästa ur spelarna, har nu vänts emot honom. Han har sågat spelare öppet, bänkat spelare, skyllt på allt och alla runtomkring.
Det som vi tidigare pratat om när det gäller Mourinho – det så kallade tredjesäsongsyndromet där hans ledarskap efter drygt två år dränerat spelarna på all energi – verkar upprepa sig igen.

José Mourinho sa häromdagen att han inte alls var orolig över att få sparken.
Det borde han vara.
Jag kan inte se att han vänder trenden och då finns bara två scenarion: Han går själv eller Chelsea sparkar honom.
Och eftersom han inte vill gå själv och mista sin ”fallskärm” så måste Chelsea bryta kontraktet.
Min känsla är att det sker inom kort.

***
Liverpool? De var inte med i matchen första 15 minuterna. Jürgen Klopp satsade på ett 4-2-3-1 som framstod mer som 4-2-4-0. Jag tyckte taktiken var märklig i första halvlek. Liverpool spelade typ ett non-striker-system när Firmino och Adam Lallana skulle turas om om att ligga längst fram. Laget var totalt uddlöst och inläggen helt ofarliga när nickspecialisten Christian Benteke satt på bänken (inte matchfit nog för att starta). Coutinho hade inte gjort mycket väsen av sig innan han curlade in 1–1.
Kanske var det en kalkylerad strategi av Klopp för att i andra halvlek damma av Benteke och ”gå för det”. Nu blev det seger med 3–1 och andra halvlek var lagets bästa sedan Klopp tog över. Liverpool-spelarna verkar ha tagit till sig tyskens krav om att löpa. Mamadou Sakho imponerar i mittförsvaret med sina tydliga uppspel och Lucas/Emre Can på mittfältet med täcka ytor/press-jobbet.