José Mourinho fick igår lämna Chelsea. Detta efter en katastrofal höst där laget ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Hur kunde det gå så illa, är det många som undrar.
Men egentligen borde vi inte ha varit förvånade. Tredje säsongen är en kritisk punkt för alla tränare. Än mer för José Mourinho.

Till slut fanns ingen annan lösning. Det spelade ingen roll att Chelsea pratat om långsiktighet. Det spelade ingen roll att José Mourinho själv pratat om att han ”kommit hem” och att han var redo att skapa en dynasti som skulle vara ”över tio år”.
Igår fick han sparken. Det är bara ett halvår sedan han förlängde kontraktet med fyra år. Han hade då avslutat en framgångsrik säsong där han rattat Chelsea till en ny ligatitel.
När han återvände sommaren 2013 stod Londonlaget inför en generationsväxling. José Mourinho sa att hans unga spelare inte var redo första året, men år två, då skulle de vinna ligan. Han fick rätt. Chelsea dominerade Premier League så kraftigt första halvan av förra säsongen att de hade råd att slå av på takten under våren.
José Mourinho hade gjort det igen. Tränargeniet från Setúbal var född vinnare. Efter att ha vunnit ligatiteln i alla stora klubbar han verkat i sedan uppdraget i Porto hade han återvänt till Chelsea och lyft dem till toppen igen efter fem titellösa år.
Var han redo att skapa en dynasti nu, bli en tränare som byggde på lång sikt?
Nej, han var inte det. Inte den här gången heller.

Jag tror egentligen inte att vi behöver fler analyser kring José Mourinho. Vi och andra medier världen över hann med det mesta igår när beskedet kom (ni kan se 20 minuters snack från vår live-tv-sändning nedan).

Det jag tycker är allra mest intressant är diskussionen varför José Mourinho inte klarar att stanna i ett lag på längre sikt. Att det är så är ett faktum och det har vi konstaterat många gånger tidigare. Han lämnade Porto efter 2,5 år. Han lämnade Chelsea efter drygt 3 år. Han lämnade Inter efter 2 år. Han lämnade Real Madrid efter 3 år. Han lämnar nu Chelsea igen efter drygt 2 år.
Varför?
Han har kallats en lagbyggare snarare än en klubbyggare. Men vad är det som gör att han inte klarat att hantera ett lag längre än tre år?
Eftersom det alltid är svårt för oss utomstående att bedöma tränares insatser har vi genom åren fått ägna oss åt gissningar. Den spridda uppfattningen har varit att José Mourinho sliter ut sina spelare fysiskt och mentalt. Fysiskt har vi bevis på; Chelsea hade nio spelare som startade 28 ligamatcher eller fler förra säsongen. Det var avsevärt fler än något annat topp 6-lag.
Men mentalt har vi inga bevis för den tesen. Vi har trott, men jag har aldrig hört någon spelare bekräfta de tankarna förrän igår. Då pratade den före detta Chelseaanfallaren Demba Ba i fransk radio. Han sa att det var ”utmattande att jobba under Mourinho, även om det bara handlade om en säsong”. Demba Ba pratade om hur humöret svängde kraftigt vid förluster.
– När han förlorar känner han att himlen har rasat ned.
Med tillägget att José Mourinho tar det personligt. Allt handlar om honom.
Spelare har berättat, enligt The Times, att Mourinho kräver lojalitet för honom lika mycket som för Chelsea. Han insisterar på att spelarna ska gå ut i krig för honom.
Vissa tar till sig portugisens karisma, inställning och noggrannhet. För andra blir det uttröttande.
När José Mourinhos ledarskap samtidigt bygger på att skapa en ”vi-mot-världen”-mentalitet blir det än mer pressande att vara spelare under honom. José Mourinho ser ett möjligt krig i allt. Den hållningen fungerar ett tag. Under en kort period på ett-två år kan det ge en spelargrupp som är beredd att springa genom väggar. Men efter två år krackelerar fasaden.

Den store ungerske tränaren Béla Guttmann, som vann Europacupen med Benfica två år i rad 1961-1962, sa att det ”tredje året är kritiskt”. Som tränare är det en avgörande tid då det är svårt att få samma gehör för sina idéer. Guttmann menade att man under tredje året måste byta ut antingen tränaren eller en del av spelartruppen.
Jonathan Wilson gör en annan intressant iakttagelse i magasinet Blizzard varför José Mourinhos byggen rämnar efter två-tre år. Wilson skriver att lag som bygger sitt fotbollstänk på att neutralisera motståndaren snarare än att skapa själva har svårare att bygga dynastier. Det var likadant för Helenio Herrera i Inter på 1960-talet.
Det där är intressant, tycker jag. Du kan göra ”en Mourinho”, bygga en vi-mot-världen-mentalitet, parkera bussen och vinna stora titlar. Men du kommer aldrig bygga något hållbart med den metoden.
José Mourinho har sedan han blev huvudtränare främst byggt sin filosofi på en reaktiv fotboll. Hans lag har ofta fallit ihop efter att han lämnat. Inter är ett exempel där Rafael Benítez fick plocka upp spillrorna av en mentalt sargad trupp.

Med facit i hand är det lätt att dra slutsatser. Jag var inte övertygad i somras om att Chelsea behövde göra tunga värvningar, men nu när vi vet att spelartruppen hade tappat gnistan så var tillskott nödvändiga. Med en ny anfallare i toppklass hade Diego Costa kanske känt konkurrensen, vilket hade medfört att han inte återvänt överviktig till försäsongen.
José Mourinho märkte i våras att Chelsea börjat tappa kraft. Av den anledningen fick de en veckas längre ledighet och en lägre belastning på försäsongen. Det verkar inte ha gett önskad effekt.
Chelsea värvade ingen given startspelare i somras. Klubben hämtade in Asmir Begovic som andramålvakt till Thibaut Courtois, Baba Rahman som vänsterbacksalternativ, Kenedy som påläggskalv och Pedro som start-/rotationsspelare. José Mourinho hade i ett tidigt skede identifierat John Stones och Paul Pogba som önskenamn.
Han gav tidigt på hösten ”stick” till klubbledningen om de uteblivna värvningarna.

José Mourinhos svansföring där han svingar vilt om allt från uteblivna straffar, bollpojkar, spelschema, domarbasen och egna lagläkare bygger på att laget är framgångsrikt. Vinner man matcher kan man göra i princip vad som helst.
Men börjar förlusterna rada upp sig står man sig slätt.
José Mourinho fick erfara det mer än någon.
Han har försökt lyfta underpresterande spelare med alla medel under hösten. Han har bänkat spelare, han har bytt in och bytt ut Nemanja Matic i samma match. Han har både hyllat och kritiserat Eden Hazard. Han har pratat om ”råttor i omklädningsrummet”. Inget har fungerat.
När han efter matchen mot Leicester i måndags, inför tv-kamerorna, sa att han ”blivit förråd” av sina spelare blev det dödsstöten.
José Mourinho lämnar Chelsea och den här gången kommer han inte att komma tillbaka.
Det blev ingen dynasti.
Det finns saker som talar för att det aldrig kommer bli det i hans fall.