Det har varit en så oförutsägbar säsong att det knappast går att utesluta någonting.
Men att ”Homer Simpson” skulle få inflytande i titelstriden – och i jakten om fjärdeplatsen – det var otippat.
Det här har ju varit året då Leicester har överträffat alla möjliga förväntningar och sett till att i princip alla så kallade experttippare går runt med dumstrut på huvudet (undertecknad inkluderad).
Men inte bara det. Ta det faktum att Tottenham skuggat i täten och i nuläget känns som den hetaste titelkandidaten från London.
Då har andra fantastiska bedrifter fått stå i skuggan.
Som West Ham Uniteds exempelvis.

På onsdagskvällen gick de in i ett derby mot Tottenham hemma på Upton Park och det är sällan, snarare aldrig, som det här mötet har handlat om titelstrid och CL-jakt.
Men den här säsongen är inte som andra säsonger.
Mighty West Ham har smugit med hela säsongen, gått under radarn. När allt ljus har fallit på Leicester (av förklarliga skäl), Crystal Palace (i höstas) och på senare tid Tottenham, har West Ham kunnat utmana i det tysta.

Segerhjälte på onsdagskvällen blev spelaren de kallar ”Homer Simpson”.
Michail Antonio nickade in 1–0 i inledningen av matchen och ett Tottenham där Mauricio Pochettino roterat i elvan förmådde inte att få hål på ett kompakt, frenetiskt kämpande hemmalag. Det var fjärde raka hemmamatchen som Antonio hittade rätt.
Det är en spelartyp som väcker gamla nostalgiska minnen till liv. Att se Michael Antonio spela är som att åka tidsmaskin. Hans sort är utdöende i en tid när spansk fotboll varit på tapeten och klubbarna scoutar världen runt för att hitta sin egen David Silva.
Men för varje Silva behövs en Michail Antonio. Han är en bulldozer. Engelsmannen, som kämpat sig upp genom de lägre divisionerna, är tekniskt begränsad. Hans begåvning är inte en bråkdel av Juan Matas eller Coutinhos. Men han brinner. Han springer. Han kämpar. Han bufflar. Och han gör mål.
Michail Antonio är den där spelartypen som är smart nog att veta vad han klarar av. Han är medveten om att han inte har kvaliteterna för att göra det svåra så istället gör han det enkla, det som inte alltid är så enkelt.
Antonio har en förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle. När Antonio satte första fullträffen i Premier League fick han liggandes (!) ett skott i huvudet, vilket gjorde att bollen studsade in i mål. Det var ett mål signifikativt för Michail Antonios spelstil. Det är inte alltid vackert. Men det har blivit vägvinnande och hans roll passar fint i ett rakt, fysiskt West Ham.
Första målet kom 28 december. Några dagar senare blev det en ny nätkänning hemma mot Liverpool. Sedan dess har Michail Antonio varit ordinarie.
Och bara det är en häftig story.

När Michail Antonio, 25, värvades till West Ham var det inte så många som höjde på ögonbrynen. Även om han hade en stark säsong i Nottingham Forest i bagaget handlade snacket om Dimitri Payet. Och under hösten gjorde han inga avtryck alls. De enda rubrikerna han skapade var när en supporter tweetade en bild på Antonio med tillägget ”trying to raise awareness for my mate who went missing in Manchester a few weeks ago”. West Ham-ägaren David Gold rewteetade, vilket skapade lite rabalder (han hävdade senare att han inte förstod att det var Antonio på bilden).
Michail Antonio skrattade åt raljerandet.
– Jag såg det som ett skämt. Jag är ”laid-back” och tar det inte personligt. Om jag ska vara ärlig så var jag en saknad person första tre månaderna. Jag kan absolut förstå det roliga – det är en del av livet och fotbollen. Man kan inte ta bort skojandet från fotbollen för utan det vore det inte detsamma.

Michail Antonio bjuder sannerligen på sig själv. Igår när han firade sitt mål dansade han som Carlton i ”Fresh Prince of Bel Air”. Vid målet helgen firade han det genom att lägga sig i gräset och snurra runt. Han imiterade ingen mindre än Homer Simpson, vilket han nu kallas i vissa kretsar. Men West Ham-tränaren Slaven Bilic var snabb med att tona ned jämförelsen.
– Jag är ett stort fan av ”The Simpsons” och jag såg hans firande. Men att se honom kopplas ihop med Homer Simpson… de har inget gemensamt! Homer är lat. Michael är en arbetshäst, sa Bilic i veckan.

***
Slaven Bilic är värd ett kapitel för sig.
Hans West Ham har en sanslös förmåga att knäcka topplagen. Efter nyår har han även hittat receptet att slå lagen på undre halvan.
Idag mönstrade han ett 5-4-1 med Ogbonna, Collins och Kouyaté som defensiv mur framför Adrián. Michail Antonio och Aaron Cresswell spelades som wing-backs och West Ham var klart bättre hela första halvlek.
När James Collins klev av med skada hade det kunnat skapa oro, men då kom nu 17-årige Reece Oxford (ni minns säkert succémannen från premiären mot Arsenal) in i mittförsvaret och klarade det med den äran.
Slaven Bilic startade en 16-årig Oxford i premiären. Han har sannerligen ”balls”.
Och han har en aura som är unik. När Bilic skickade in Diafra Sakho i slutminuterna – senegalesens första match sedan november – gav han anfallaren en varm kram och en puss på kinden. Han har onekligen skapat band till sina spelare.
Det kan bära hela vägen till Champions League.
Det vore en så stor skräll att det skulle klassas som en av de största i Premier Leagues snart 25-åriga historia.
Och då är det ändå inte den största den här säsongen.