BIRMINGHAM-LONDON-WALSALL. När säsongen startade var han mer konkurrensutsatt än någonsin. Det fanns en risk att han skulle hamna utanför laget.
Jonas Olsson reste sig. Nu är han återigen ordinarie i West Bromwich och kan sätta rekord. Förlänger han kontraktet en gång till blir han den svenske Premier League-spelare som spenderat längst tid i en och samma klubb.
Jag åkte till England för att följa försvarsjätten under en dag på jobbet, på träningsanläggningen utanför Birmingham och sedan på tåget hem till bostaden i London.
Det blev ett långt samtal som bland annat behandlade West Bromwichs resa och klubbens framtidsutsikter i Premier League, Olssons tappade landslagsplats, den taktiska och fysiska utvecklingen i Premier League, tränarfenomen som Roy Hodgson, den svåra omställningen till holländskt markeringsspel, svårigheterna med att möta Zlatan, Tony Pulis hårtorkar, synen på att avsluta karriären i allsvenskan, Jonas Olssons gitarrfärdigheter.
Och lite annat.

När jag anländer till West Bromwichs träningsanläggning i Walsall norr om Birmingham sitter Tony Pulis i fönstret på sitt kontor. Spelarna släntrar in efterhand. Först Craig Gardner. Sedan Ben Foster, följd av Saido Berahino. Knäskadade Chris Brunt hoppar in på kryckor.
När Jonas Olsson dyker upp hinner vi byta några korta ord före träningen. Jonas Olsson, som blivit 33 år, behöver massage innan han går ut på planen. Vi pratar om stackars Brunt som missar EM, Nordirlands första mästerskap sedan 1986. Presschefen Drew visar mig förrådet, ”boot room”, där fotbollsskorna hänger prydligt på väggen. Ett par är leriga. Jonas Olssons. Tydligen har den U21-spelare som ansvarar för putsningen av svenskens skor slarvat.
– Skoputsningen har varit uppe för diskussion senaste veckorna, berättar Jonas Olsson.

De utsända reportrarna vallas till träningsplanen av Drew. Vi är ett litet sällskap. Den här dagen har jag och fotograf Carolina sällskap av en lokalreporter och ett engelskt tv-team utsänt av svenska SVT. Trycket på West Bromwich Albions är inte så stort. Drew berättar att Liverpools mediaavdelning har 80 anställda. WBA har fem.
Tony Pulis är ute på träningsplanen en kvart före spelarna och lägger ut koner tillsammans med andremanagern David Kemp och ett par assistenter. Den här dagen ansvarar Tony Pulis även för uppvärmningen, någon märklig övning med korta löpningar. Vi får bevittna första 15 minuterna, vilket är praxis för media, sedan får vi gå in och vänta.

Jonas Olsson trivs bra i West Bromwich. Här syns han till höger om mittbackskollegan Gareth McAuley. Foto: Carolina Byrmo

Efter träningen betar Jonas Olsson av intervjun med det engelska tv-teamet och genomför de 20-30 beordrade minuterna på gymmet. Sedan möter han upp oss i lobbyn och vi ger oss i väg hem mot London.

Innan Jonas Olsson kommer ut på parkeringen har Saido Berahino åkt iväg i sin svarta Porsche Cayenne.
När vi sätter oss i bilen slår jag på min diktafon. Jonas Olsson berättar att WBA:s mediastab, precis som i alla Premier League-klubbar, bandar alla intervjuer för att ha som säkerhet – om de engelska tabloiderna med flit ”misstolkar” något citat.

Har du haft några problem med den engelska pressen?
– Nej, egentligen inte, men du måste hela tiden vara på din vakt eftersom det rycks citat och det blir vinklingar. Nästan som att de lägger orden i munnen på en. Ofta när man gör intervjuer här känner man själv att man slänger ur sig klyschor eftersom man inte litar på dem.
Hur har West Bromwich utvecklats under din tid här? Om vi börjar med träningsmöjligheterna?
– Nu tycker jag att vår träningsanläggning har blivit bra. Det konstigt det där med tanke på hur stor budget klubbarna har och hur vissa klubbars träningsanläggningar har sett ut. Nu är väl de flesta bra, men det borde vara det man lägger mest pengar på. Idag saknar jag inget. Vi har bra gym, vi har bassänger med bra pooler med löpband där man kan springa under vattnet. Det fanns inte i början när jag var här. Då hade vi ett halvtaskigt gym och en matsal.
Tekniska hjälpmedel?
– De lägger mer resurser på Prozone (ett program som bland annat mäter spelarnas löpningar). Vi tränar alltid med pulsband och GPS. Det finns en vägg där du kan se din data efter varje träning, varje match.
Hur mycket tittar du på dina siffror?
– Jag tittar på dem, men man ska inte stirra sig blind på statistiken. Den berättar inte hela sanningen. Det man kan använda siffrorna till är att hitta mönster utifrån ett skadeperspektiv. När jag drog en baksida så tittade de på träningsbelastningen och nästa gång man ser att man har haft samma belastning så kanske de gör ett annat upplägg för att undvika en ny skada.
Hur har klubben i stort utvecklats?
– Den växer hela tiden, klubben är mycket större idag än när jag kom hit för åtta år sedan. Det har säkert med att göra att det går tungt för de andra Birminghamlagen. När jag kom var vi fyra lag i Premier League med Birmingham City och Wolves. När de lagen inte längre är med blir det mer fokus på West Brom. Vi får en större fanbase, bättre och större sponsorer.
Nu när även Aston Villa sladdar, märker du av idag att WBA-fansen har ”bragging rights”, rätt att skryta”, i stan?
– Lite, de känner nog någon stolthet att vi är bästa laget i Birmingham. Men jag märker också att de blivit mer kritiska mot oss. Nu ligger vi elva, historiskt sett är det väldigt bra för WBA. I takt med att prestationerna blir bättre så ökar också kraven. Stämningen på The Hawthorns kan vara lite för kritisk kan jag tycka.
Vad är rimligt för en klubb som WBA att sikta på, sett på kortare sikt, säg 2-3 år?
– Över längre tid tror jag att det är svårt att tampas med de stora klubbarna. Det är sådan skillnad på budget och marknad och allting. Sedan har ju Leicester visat i år att det går. Nu säger jag inte att vi kan göra samma sak som Leicester, men de är trots allt en liten klubb som har lyckats fantastiskt i år – utan att ha spenderat en massa pengar.
Har inte Leicesters framgångar fått andra klubbar att börja drömma? Eller åtminstone gett er hopp om att drömma?
– Lite så är det. De har ritat om kartan. Men jag känner att den tendensen har funnits senaste åren. Om det beror på att de mindre lagen tagit ett steg upp eller att de större lagen tagit ett steg ned, det vet jag inte. Men känslan när man möter Chelsea, Manchester United och Arsenal är helt annan idag än man man mötte dem för sju år sedan. Då kände man verkligen att ”det kommer bli jävligt, jävligt tufft”. Nu känner man mer att… vi har nästan spelat bättre, jag tror att vi tagit mer poäng mot topp sju-klubbarna än mot de lagen som ligger i botten. Men det är klart att det är inspirerande när de (Leicester) lyckas, precis som det var inspirerande när Wigan vann FA-cupen eller när Birmingham vann Ligacupen.
Avståndet mot toppen har ju onekligen minskat. Känner du även i vardagen, på träningsplanen, att ni har blivit bättre? Nu kan ni trots allt värva en spelare som Salomon Rondón.
– Ja, exakt, nu har vi fått in Rondón som kostade 14 miljoner pund, det hade inte gått för fem år sedan. Vi hade inte kunnat få hit Jonny Evans. Jag vet inte vad han kostade, 5-6 miljoner pund. Det hade man kanske kunnat betala då, men han hade inte varit så intresserad av att komma. (Darren) Fletcher likadant. Det känns som har lyft oss ett snäpp i alla de parametrar som betyder något när man ska göra ett klubbval. Vi kan betala högre löner, vilket är en stor faktor så klart, men också de sportsliga framgångarna. Vi är en stabil PL-klubb med en ansedd tränare som är känd för att göra bra resultat.
– Vi hade en väldigt bra scoutingorganisation när jag kom och en sportchef (Dan Ashworth) som var väldigt bra på att hitta bra spelare som passade bra in i vår filosofi. Man byggde långsiktigt. Jag har varit här åtta år. Chris Brunt har varit här nio år. James Morrison nio år. Det är nästan unikt idag. Det gjorde klubben bra, så fort det var en spelare som presterade så fick den spelaren sin belöning och blev uppbunden på längre kontrakt. Ibland förstår jag inte hur klubbar jobbar. Det måste vara det bästa och billigaste sättet att ge nya kontrakt till spelare som presterar bra istället för att det blir en förhandlingssituation och så löser det sig inte och så måste man betala en övergångssumma för en ersättare. Då vet du inte hur den nya spelaren passar i ligan, hur han passar i gruppen.
Är det några speciella spelarköp under Dan Ashworth som blev extra lyckade?
– Nu ska jag inte slå mig själv på ryggen, men de tre jag nämnde. Jag tror Morrison köpte man för, jag tror, 2 miljoner pund, Brunt för 3 miljoner pund, mig för 800 000 pund. Oss emellan har vi spelat nästan 800 matcher för klubben. Claudio Yacob som har spelat 150 matcher, honom fick de gratis från Argentina. Youssouf Mulumbu köpte de från PSG för 100 000 pund. Även Foster, målvakten, var billig.
Craig Dawson…
– Ja, Craig Dawson köpte de från Rochdale, tror jag, han var också jättebillig.
– Sedan har du akademin. De började satsa ordentligt på den för tio-femton år sedan och den börjar bära frukt nu med Berahino.
Enligt tränarteamet finns det tre spelare till i U18-laget som är minst lika bra som Berahino?
– Ja, men det hör man alltid. Han (Berahino) är riktigt, riktigt bra. Det är svårt att toppa det. Det är spelare som är uppe och tränar med oss som absolut har kvaliteter, några har fått spela i Ligacupen, men man behöver inte jämföra dem med Berahino för han är riktigt bra.

Ibland när Jonas Olsson säger ”riktigt” tar han i ända från Landskrona. Då menar han inte bara ”bra”. Utan RIKTIGT bra.

Hur har Berahino-soppan påverkat er?
– Oss spelare har det inte påverkat, mer än att han inte spelade så mycket första halvan. Vi saknade honom på det sättet. Som kille i gruppen har det aldrig varit några problem. Han har varit schyst mot oss. Det är en tråkig situation. Många tycker mycket om hur han har agerat och hur klubben har agerat, men det är svårt att sätta sig in i det. Du har en 21-årig kille och ett bud från Spurs på 25 miljoner pund som blir nobbat. Det är klart att han får problem att koncentrera sig. Han känner så klart att hans dröm blir borttagen från honom. Samtidigt kan man förstå klubben. Men nu är han ju tillbaka och lirar.
Och gör det bra. Det är ett spännande anfallspar ni har nu med Berahino och Salomon Rondón, lite ”big man, little man”?
– Ja, de kompletterar varandra riktigt bra och man märker sedan de började spela ihop att Rondón kommer mycket mer till sin rätt.
Blir Rondón för isolerad när han spelar ensam på topp, när han inte har någon som springer runt honom?
– Ja, precis, jag tror det. Sedan tror jag… efter nyår har han kommit igång bra. Jag vet ju själv som kom hit från ett annat land att det tar ett tag att anpassa sig till den här ligan för den är så annorlunda. Den fysiska aspekten, det tuffa matchandet och så vidare. Det är en faktor, han har acklimatiserat sig. Men han har alla attribut för att lyckas i Premier League.

Vi parkerar bilen vid Birminghams station. Idag är Jonas Olsson enda spelaren i West Bromwich som pendlar från London. För ett par år sedan hade han ibland sällskap på tåget av Nicolas Anelka. Långt från alla gånger dock. Oftast blev fransmannen körd till och från träningarna av sin chaufför från bostaden i Wimbledon i södra London. I en Phantom givetvis. Med rosa fälgar.
Vi slår oss ned i loungen på Birminghams station. Att åka tåg i England är dyrt. Min biljett från Birmingham till London kostar runt 700 kronor i första klass.

När säsongen startade, var du orolig då? Ni hade Gareth McAuley, Craig Dawson, Joleon Lescott, sedan värvades James Chester för cirka 100 miljoner kronor och Jonny Evans?
– Ja, det var jag väl. Jag avslutade bra förra säsongen så jag kände att jag var med i tränarens planer. Men konkurrensen har aldrig varit så tuff som den varit i år. Sedan gick ju Lescott i och för sig (till Aston Villa). Men det kändes ju att man inte var första- eller andraval när säsongen började. Samtidigt kände jag att jag var frisk igen, hade tränat bra och framför allt att jag avslutade förra säsongen bra.
När kände du att det vände? Arsenalmatchen?
– Det var det nog. Jag spelade första fyra-fem matcher från start. Sedan startade jag inte på sex-sju matcher men jag fick iallafall hoppa in när vi skulle försöka stänga matcher. Arsenalmatchen var väl när det verkligen vände. (Gareth) McAuley var avstängd och jag fick chansen och det gick riktigt bra.
Du blev till och med uttagen i Gazzetta dello Sports ”Euro team of the week” efter den insatsen?
– Ja, det var häftigt. Jag är väldigt nöjd med min säsong. Jag känner mig i bättre form än på flera år, superbra form.
När var du senast i så här bra form?
– Det tror jag var det året Steve Clarke var här, det året som ledde fram till EM, 2011/12. Sedan, nu ska jag inte ha några ursäkter här, men efter det att jag skrev på det nya kontraktet (hösten 2012) fick jag problem med min häl. Det påverkade mig mer eller mindre. Till matcherna kände jag mig frisk, men jag kunde inte träna i veckorna. Det fungerar första veckorna, kanske första månaderna, men det fungerar inte långsiktigt att bara spela matcher och använda veckorna till att bli frisk.
– Jag hade ont hela tiden. Jag fick planera vägen för att undvika trappor. Var jag på lekplatsen med dottern och hon sprang i väg kunde jag inte springa efter. Nu måste vi börja röra oss så vi inte missar tåget!
Under den här tiden tappade du din plats i landslaget. Hur ser du på det nu, med lite perspektiv?
– Det var även andra faktorer som spelade in. Det var tråkigt för jag tyckte att jag spelade bra det året som ledde fram till EM och även om inte EM gick så bra för laget så kände jag ändå att jag gjorde hyfsade insatser där. När Olof Mellberg steg åt sidan efter EM så kände jag verkligen att jag hade chansen att ta en tröja. Men det är en besvikelse så klart, att det aldrig har känts riktigt hundra i landslaget.
Har du funderat själv på vad det kan bero på?
– Ja, det har jag ju, men jag vet inte om jag hittat något bra svar. Sedan blev det ett tomrum eftersom Olof var den stora spelaren han var, både som människa och som spelare. Det hade varit svårt att fylla för vilken mittback som helst. Vi hade tufft kval med Tyskland som var löjligt bra och Österrike som också var bra. Vi hade svåra träningsmatcher mot Brasilien, Argentina, Kroatien och så vidare. Då blev det att vi släppte in två-tre mål mot Argentina och Brasilien och då blev det mycket fokus på att försvarsspelet inte stämde. Och det gjorde det inte. Men jag tycker också att det motståndet vi ställdes emot var väldigt tufft. Media ser sällan gråzoner. Förlorar man med två mål är det automatiskt ”dåligt försvarsspel” och mittbackarna är ansvariga. Vinner man med 2–0 så är försvarsspelet ”jättebra”. Man dissekerar inte matchen som man gör som spelare eller tränare.
– Jag har inte problem att ta kritik och det var inte konstigt att det fanns kritik för vi spelade inte bra. Samtidigt tyckte jag att mittbackarna fick för mycket skit. Det kollektiva försvarsspelet fungerade inte så bra.
– Nu måste vi gå!

Vi är nere på spåret en minut innan avgång. Efter en stunds letande hittar vi två bra platser och fortsätter intervjun.

Kan du känna att du skulle passa bättre i landslaget idag? I kvalmatcherna i höstas var det ju ett mer defensivt svenskt spel, Ståle Solbakken pratar om att Sverige gått tillbaka till ”Lagerbäck-fotboll”.
– Ja. Det var mer 4-5-1 och som mittback är det ju trevligare när du har lite täckning. Du spelar hellre 1–0-matcher än 2–1-matcher.
– När jag var med och spelade i kvalet hade vi lite mer offensivt tänk. Det är så taktik fungerar. Har du en offensiv ”game plan” så gör du fler mål, men du öppnar dig också mer bakåt.
När du såg Sverige i höstas, kände du att Sverige hittade sin modell över hur man bör spela?
– Ja, så tror jag alla kände, framför allt i matcherna mot Danmark.
Är det så ett svenskt landslag borde spela? Mindre risktagande och mer inse sina begränsningar jämfört med toppnationerna.
– Det är något för förbundskaptenen att svara på. Taktik handlar att spela på rätt sätt mot just det motståndet du spelar mot. Det tycker jag Erik (Hamrén) gör bra.
Vad har Sverige för potential i ett EM med Zlatan i toppform och den här nyfunna tryggheten?
– Det finns alla chanser, men så tror jag alla lag känner som är där. Som du säger, Zlatan är i storform, EM:et är i Frankrike och vad det innebär för Zlatan. Det kanske är hans sista mästerskap.
Att Zlatan är extremt bra är knappast något vi behöver understryka. Hur ter det sig som försvarare när man möter honom på träningarna?
– Hans blick och hans styrka…jag är en fysisk spelare och van att möta starka forwards i ligan. Men så stark som han är, det har jag aldrig mött.
Inte ens en Duncan Ferguson eller en Andy Carroll?
– Nej. Duncan var i och för sig före min tid. Carroll är ju duktig, men där kan man mäta sig bra i styrka och storlek. Med Zlatan är det några steg till. Du tror att du ska komma fram och vinna bollen, sedan kommer det ut ett ben och så studsar du tillbaka. I alla situationer där det handlar om fysik är jag van vid att det är få spelare som tar mig i styrka. När man möter Zlatan får man tänka lite annorlunda. Man vet att han kan matcha dig.
Hur tänker du då? Faller du av och blir passiv?
– Ja, du blir inte lika aggressiv. Det är det svåra att möta honom. Är du inte tillräckligt aggressiv och han får vända upp – då är det större problem. Han har alla faktorerna. Oftast har du en teknisk spelare som inte har den storleken eller styrkan. Och tvärtom, har du en stor spelare så har de inte tekniken. Han har allting.
Det är mycket snack om Zlatan till England. Hur tror du han skulle greja det?
– Jag tror att han hade grejat det hur bra som helst. Det hade varit häftigt med Manchester United. Mäktigt! Tänk hela arvet efter Cantona, det hade passat honom så jäkla bra.
Finns det någon farhåga att tempot i Premier League, det tuffa matchandet och så vidare, blir en utmaning för honom?
– En utmaning blir det säkert, men alla utmaningar han fått hittills har han ju klarat av. Men det är klart, som du säger, det är tufft matchande och alla matcher är ju verkligen tuffa. Men jag tror att ligan hade passat honom utmärkt, både som spelare och som person.
Den engelska pressen hade älskat honom?
– Ja, det hade de gjort! Det är det som gör honom till stjärna. Ronaldo och Messi är ju fantastiska fotbollsspelare men de är ju inte intressanta som människor, tycker inte jag i alla fall. Zlatan är superstar. Han är fascinerande på ett annat sätt.

Tåget har kommit en bit utanför Birmingham. För en gångs skull regnar det inte över öarna, men den mörka himlen antyder att det ligger i luften. Jag styr in samtalet på Jonas Olssons egen framtid. Han har utgående kontrakt i sommar. Förut var han öppen med att han gärna ville spela för en Londonklubb. Han och familjen flyttade ned till London för tre år sedan. Det hade passat bra med kortare resväg till träningarna. Men Jonas Olsson började pendla de cirka 18 milen upp till träningsanläggningen i Walsall norr om Birmingham och nu trivs han så bra att han kan tänka sig att förlänga ytterligare en gång. Han och klubben ligger i förhandlingar.

– Jag pratar med klubben, men vi är inte jättenära varandra. Jag har varit tydlig med att jag vill stanna i Premier League och gärna i West Bromwich. Jag trivs bra i laget och jag tycker verkligen att vi har något bra på gång.
Är du inte det minsta orolig på grund av det utgående kontraktet, du kan ju gå på en skada?
– Det är det som gnager lite. Det gnager inte så mycket att det påverkar min prestation. Jag har aldrig gamblat tidigare i min karriär, jag har aldrig spelat ut ett kontrakt, så förhoppningsvis hittar vi en lösning.
Du känner inget sug efter att testa ett nytt land?
– Jo. Jag hade gärna spelat någonstans söderut där livskvaliteten hade varit ännu bättre än den är i London. Sådana faktorer blir ännu viktigare när du är i min ålder. När du var 20 då det bara det fotbollsmässiga. Det är det inte längre. Nu har jag en dotter på 3,5 år och det blir fler saker att ta i beaktning.
Det kunde ha blivit en flytt till Grekland i somras. Hur nära var det?
– Inte jättenära. Jag pratade lite med Olympiakos, eller min agent pratade med dem, men inte så att det blev konkret. När väl säsongen började så startade jag matcherna här.
Hade det blivit av om du inte hade startat i början av säsongen?
– Ja, kanske. Även om jag skulle kunna tänka mig att spela i Grekland, Turkiet eller Italien så trivs jag bra i denna liga. Det är roligt att vara en del av den. Den är fantastisk på alla sätt. Du har alltid fulla arenor, du har stora spelare, stora tränare. Du har kompisar där hemma som följer allt som sker.
Märker du det när du hemma i Sverige?
– Ja. I Landskrona känner jag nästan alla ändå, haha, men det märks att folk är insatta. De har koll på resultat och matcher och spelare.
Blir du stannad på gatan i England också?
– I London är det lugnt. I Birmingham är det lite mer. Nu har jag varit där så länge och det är svårt att gå under radarn när du är två meter lång och har stort hår. Birmingham är en fotbollsstad, riktigt stort intresse. Inne i city är det mer Villa-fans och Blues-fans men det var aldrig några osköna grejer. Holland var värre. De egna fansen kunde vara aggressiva om det gått dåligt. Men framför allt motståndarfansen. Vår stora rival var Vitesse och den stan låg bara tio kilometer bort. Jag var aldrig där på tre år. Som spelare kunde du inte åka dit.
WBA:s supportrar sätter inte press på er när det går dåligt, i samband med träningar och så?
– Nej, de kommer inte in på träningsanläggningen. Nu har vi i och för sig gjort det väldigt bra så det är också knutet till det. Men inga obehagliga situationer. Det är mer att de kan bli kritiska på arenan. Sedan märker du ju det på sociala medier. Där märker du verkligen om du har en bra match eller om det går dåligt.
Apropå din framtid, du har ju chansen att komma upp i tio år i samma klubb och få en testimonial-match. Du sa i Olof Lundhs podcast för ett par år sedan att det inte var något som driver dig, hur menade du då?
– Nej, det är det inte, om jag ska vara ärlig.
Varför inte, du skulle skriva historia som första svensk som får en testimonial i England?
– Men jag har aldrig varit för nostalgi eller titta tillbaka eller byta tröjor och spara dem för att hänga upp på väggen. Jag tycker det är fantastiskt kul att spela fotboll, jag älskar det jag gör, men jag känner samtidigt inte att det är det ”enda”, att bli uppskattad här. Det är inget jag tänker på. Men… men… ändå är det ett jobb för mig. Du jobbar och gör ditt bästa för klubben och får betalt för det. Jag känner mer en glädje gentemot lagkamraterna och min tränare. Att få dela stunder med dem.
Så en testimonial skulle inte vara stort i din värld?
– Nej, det tycker jag inte. Det är absolut inget jag väger in när jag bestämmer min framtid. Jag tycker att jag har fått mycket uppskattning ändå av klubben och fansen genom åren.
Vad känner du för WBA efter åtta i klubben? Känner du att det är ”din klubb” och att du aldrig skulle kunna spela för något annat Birmingham-lag?
– Bra fråga. Jag vet inte… det är klart att jag har ett känslomässigt band till klubben efter att ha varit här i åtta år, men det är framför allt till personalen som jobbar i klubben, från materialare till sekreterare och lagkompisar. Men klubben i mitt hjärta är ju Landskrona i så fall, där jag började spela.
Är hjärtat till Landskrona så stort att det inte finns plats för någon annan klubb?
– Nej, det tror jag inte. Samtidigt är det ju så att i en klubb så är du ju lojal mot klubben och de är lojala mot dig. Men de kommer inte att ge dig ett kontrakt om du får en skada eller presterar dåligt. Kärleken är ju i så fall inte ömsesidig eller genuin. Om jag ser dem som en arbetsgivare så ser de mig som en arbetstagare. Sedan så har jag ju ändå känslor för klubben efter åtta år.
Så om Birmingham City går upp i Premier League och lockar med ett jättekontrakt…?
– Det hade inte gått. Inte en klubb från samma stad. Det handlar ju om respekt mot klubben. Även om man inte känner kärlek så kan man ju känna respekt för klubben.
Du har ju kärlek för Landskrona, din första klubb och hemstad. Skulle du kunna tänka dig att avsluta karriären där?
– Kanske. Jag spelade i allsvenskan tre år och trivdes bra, det var en rolig liga att spela i. Jag tror ändå att jag kommer avsluta min karriär utomlands. Jag vill fortsätta kunna mäta mig med toppspelare. Jag hade haft problem att förlika mig med tanken att vara på väg nedåt i karriären. Det som driver en är att utvecklas och bli bättre. Den dagen du känner att du inte kan bli bättre, när du bara tränar för att underhålla så att du inte blir sämre, då kommer jag inte ha motivation för att offra det man måste offra för att spela på den här nivån.
– Samtidigt tar kroppen stryk. Jag känner mig bra nu, men jag vet för många spelare som dragit ut på karriären ett eller två år för länge och fått dåliga knän och fotleder. Jag tycker inte att det är värt det.
Vad ser du efter karriären?
– Jag har funderat mycket på det. Innan har jag känt att jag vill göra något helt annat, plugga några år, jag är intresserad av beteendevetenskap, psykologi (Jonas Olsson gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet). Sedan känner du också att ju längre du är i den här branschen, desto mer blir ditt liv präglat av det. Hela ditt nätverk finns inom fotbollen. Någonting inom fotbollen känns det nu som att jag skulle kunna jobba med. På vilket sätt vet jag inte.
– Nu har jag hjälp av ett företag (Serendipity Professionals) som hjälper mig att maximera karriären. Man är bra på det när det gäller individuella idrotter, men inte så bra när det gäller lagidrotter. Jag får hjälp med vad som ska komma efter karriären. Klubbar är dåliga på det, agenter är dåliga på det.
Är det en osäkerhetsfaktor som fotbollsspelare, vad som sker efter karriären?
– Ja, det är det ju verkligen. Sedan har ju jag privilegiet att jag haft turen, skickligheten kanske, att ha en bra karriär och har säkrat min framtid ganska bra. Det gnager inte lika mycket i mig som för många andra. Men man märker att det är något som oroar fotbollsspelare. Man ser ju på statistiken att det är många som det inte går så bra för, vare sig ekonomiskt eller mentalt. Jag tror många har problem efter karriären med att det inte längre finns någon struktur i vardagen. Du måste inte längre gå upp på morgonen. Sedan har du ju en annan aspekt. Många av dem du kommer i kontakt med så är din identitet fotbollsspelare. Du kanske också hamnar i en identitetskris efter karriären när du måste definiera dig på ett annat sätt. Självkänslan får sig en törn.

– Any cold drinks?
Värdinnan i tågvagnen passerar var tionde minut. Jonas Olsson ber om ett äpple, tar en tugga och fortsätter.

Jonas Olsson spenderar mycket tid på tåget mellan London och Birmingham. Dagarna före match sover han ofta kvar i Birmingham. Foto: Carolina Byrmo

– Som fotbollsspelare lever du lite i en bubbla. Det är samma värderingar, samma tänk, samma dagar, ungefär som vilken bubbla som helst. Jag har väl aldrig varit så intresserad av fotboll. Det är inte så att jag sätter mig och kollar en match när jag är hemma.
Arsenal–Swansea och Monday Night Football, då kollar du aldrig?
– Nej.
Vad gör du istället?
– Hänger med kompisar eller familjen. I London finns det ju alltid mycket att göra. Går på konserter, jag är väldigt musikintresserad. Spelar lite själv. Jag försöker utveckla mitt gitarrspelande.
Hur går det?
– Det går okej. Jag har spelat ganska länge nu. När jag växte upp där på 90-talet hade man en skate-period och någon grunge-period. Jag hade många kompisar som var kreativa och duktiga musiker. Jag hade ett intresse då men spelade inte så mycket själv. Sedan flyttade jag till Holland och umgicks mycket med en lagkamrat som lirade gitarr. Jag hängde alltid i skivaffärerna och på konserter och Amsterdam var ju fantastiskt med Paradiso och musikklubbarna. Så jag köpte en gitarr och han visade mig lite ackord.
Så en vanlig måndag kväll när andra kollar Monday Night Football då kan du sitta och klinka på gitarren?
– Ja, det kan jag göra. Det är bra avkoppling, terapi. Sedan har jag kompisar som spelar i London så vi jammar ibland.
Vad spelar du? För det är inte egenskrivet, eller?
– Nej, jag hade älskat att vara så kreativ att spela och skriva. Det är mycket Oasis, Stones, Beatles, Creedence.
Lirar du för grabbarna i laget?
– Jag gjorde mitt första gig på julfesten i vintras. Eller gig… jag spelade två låtar. ”Don’t Look Back In Anger” med Oasis. Kan man bara ackorden där så kommer alla hjälpa till med sången. ”No Women No Cry” också, den första låten jag lärde mig, den sitter ganska bra. Det var ett par bira i kroppen för alla så det underlättade.
Tony Pulis hade inte förbjudit julfesten den här säsongen?
– Nej, vi fick köra. Det är lite kontroversiellt med julfesterna här. Men de har ju blivit lugnare har jag förstått. Under de åren jag har varit här har de fungerat som bra teambuilding. Vi har åkt till Dublin något år, London ett par gånger.
Är det mycket teambuilding-aktiviteter från managern eller spenderar ni så mycket tid tillsammans att det inte behövs?
– Det är inga sådana teambuilding-aktiviteter som vi har i Sverige. Vi har julfesten, vi spelar golf ibland och då är alla med, antingen att man spelar eller att man får vara caddie. Men sedan är vi i väg så mycket, i somras var vi två veckor i Österrike, sedan två veckor i USA. Som du säger, då kommer man nära varandra ändå.
Jag läste en intervju med Eddie Howe där han pratade om teambuilding och han sa att Bournemouth ”har gjort allt i teambuilding”-väg. Är han unik i det avseendet?
– Ja, det är han nog, iallafall om man jämför med de managers jag har haft. Då har det inte varit uppstyrda grejer, mer att man får lösa det själv.
Hur löser det sig i en proffsmiljö?
– Det löser sig ganska enkelt. När (Darren) Fletcher och (Jonny) Evans kom i somras så kände jag inte dem mer än att jag har spelat emot dem. Men det känns ändå som att man känner varandra. Evans har varit i Sunderland och har spelat med…
Craig Gardner?
– Precis, och James McClean tror jag. Du har ofta beröringspunkter. Sedan också att vi har ganska många från Sydamerika. (Claudio) Yacob kan ganska bra engelska och då blir det naturligt att han slussar in Rondón som inte pratar engelska. När Markus Rosenberg var här så var det naturligt att vi hängde och att jag hjälpte honom med lägenhet och bil och annat. Jag kan bara tala för West Bromwich men vi har väldigt bra sammanhållning och jag tror att det är så generellt i England. Känns som att britterna är bra på att skapa sammanhållning. Man får höra ”mate” första dan. Samtidigt på ett naturligt sätt, på ett skönt sätt. Skandinaver är kanske lite mer tillbakadragna i början. Nu har vi 15-16 olika nationaliteter, men det är inte så uppdelat. Det är naturligt att dem från sydamerika hänger lite mer på grund av språket. Men annars är det mer att du hänger i lagdelarna. Där spenderar man mycket tid tillsammans, det är mycket separata försvars-drills, ofta sitter du i videorummet med bara försvararna.
Vilka har varit dina bästa vänner under tiden i WBA?
– Steven Reid, som nu är coach i Reading, en irländsk-engelsk-jamaican, skön mix. Vi umgicks mycket. Han bodde i Manchester och pendlade också så det blev ofta att vi bodde på samma hotell. Chris Brunt, vi har ju varit här så länge. (Youssouf) Mulumbu kom jag bra överens med när han var här.
Hur ofta hettar det till på träningarna mellan spelare?
– Det är ganska ofta.
Hur ofta? En gång i veckan?
– Det beror på träningsbelastningen. När vi bara kör ”shape” (formations-/positionsträning) och fasta situationer hettar det aldrig till för då är man inte uppe i varv. Men är det five-a-side så kan det absolut hetta till. Jag har aldrig varit med om att det har fortsatt in i omklädningsrummet eller att det har varit dåliga miner dagen efter. Aldrig.
I landslaget är det lugnare?
– Det kan hetta till där också, när vi spelar äldre mot yngre blir det mycket prestige.
Men i landslaget finns regeln att man ska vara restriktiv med glidtacklingar på träningarna?
– Ja, just det, man ska inte gå ned och tackla. Det följs oftast. Det är bra, den viktiga träningen i landslaget är ändå det taktiska.
Jag såg att Tony Pulis var ute och höll även i de första övningarna idag. Men det brukar han inte göra?
– Nej. Vi brukar ha uppvärmning, då är han inte med. Sedan har vi ”passing-drills” och då är det oftast assisterande coachen som håller i det. Sedan när det blir fem mot fem eller ”shape” på stora planen, då är det managern som håller i det. Det var någon löpning idag, det brukar vi inte ha.
Nej, det såg väldigt udda ut, den där stafetten. Han hade inte klarat den svenska tränarutbildningen med den där övningen. ”För mycket köbildning, för många inaktiva spelare”, hade det hetat.
– Haha, men jag tror att det är för att Arsenal spelar ikväll (tisdag) i cupen och vinner de så blir vår ligamatch mot Arsenal på lördag uppskjuten. Han räknar med att det inte blir någon match på lördag så han körde lite hårdare idag.

Tony Pulis inledande träningsövning var en typ av stafett. Foto: Carolina Byrmo

Du sa tidigare att Tony Pulis kör lättare träningar än andra managers?
– Ja. I och för sig är det första hela säsongen jag har honom. Det jag kände var att försäsongen under honom var riktigt tuff, den tuffaste jag haft.
Vad fick ni göra?
– Under de två veckorna i Österrike var det tre pass om dan. Kl 6 på morgonen, innan frukosten, var det bara löpning uppe i bergen.
Är han med där uppe då och sitter på en cykel och skrattar åt er?
– Ja, han sitter på cykeln. Han står högst upp och tar tiden. Oavsett hur snabbt man springer är det ”tio sekunder snabbare, tio sekunder snabbare”. Och sedan har vi gym efter lunchen och sedan fotbollsträning. Det var väldigt, väldigt hårt.
Vem är bäst när det gäller löpningen? Darren Fletcher?
– Nej, (James) McClean. Irländskt blod, han kan springa hur länge som helst. Jag tror han alltid ligger topp tre i Premier League i ProZone-statistiken över antal löpmeter.

När en sådan som Tony Pulis kommer in under förra säsongen, ni sladdar lite i ligan. Vad känner man då som spelare, känner man att ”här kommer det en som vet vad han gör”?
– Ja, precis så känner man. Det var samma sak när (Roy) Hodgson kom in. Du känner en trygghet. Du vet att han har lyckats med lag som Stoke och Palace. I den situationen vi var i så vill du nog ha en tränare som Pulis eller Hodgson. Då vet du att ”gör du det han säger så kommer du att få resultat”. Det har han bevisat där han har varit.
Jag tycker att den är intressant, statistiken som visar att nio av tio lag i Premier League springer mer i matchen efter ett tränarbyte?
– Är det så?
Vad beror det på? Känner du när Pulis kommer in att alla knyter näven eller är det bara för att det kommer en ny tränare som man som spelare måste ”bevisa sig för”?
– Det är en bra fråga. Jag har alltid problem när folk när säger: ”Kolla Landskrona idag, eller AIK, eller West Bromwich. De springer inte, de bryr sig inte”. Så är det ju inte. Jag vet, jag som har spelat så länge, att det väldigt få gånger man ser spelare som inte bemödar sig till hundra procent. Men med statistiken som du säger… kanske lite att… med en ny tränare är du på ruta ett och du måste bevisa lite till. Samtidigt så, varför skulle du inte kunna göra det varje vecka? Men det är väl en mänsklig egenskap, är du för trygg i din roll så droppar du ett par procent.
– Sedan det här med statistik, det behöver inte vara bättre ju mer du springer. Det kan också vara att du är överambitiös och överjobbar situationer. Hodgson sa alltid det att en viktig egenskap som spelare är att du inte alltid behöver vara etta på bollen. Ibland är det bra att vara tvåa och värdera situationen. Inte flyga in i varje tackling, inte jaga varenda boll ned till hörnflaggan.
När Pulis hade tagit över så sa du och andra spelare ganska tidigt att han bidragit med ”organisation”. Kan du specifikt peka på något som han gjorde?
– Framför allt handlar det om att alla har en uppgift i anfallsspelet och försvarsspelet, oavsett om du är anfallare eller försvarare. Han jobbar mycket med att laget ska vara centrerat. Han spelar med ganska stora backar, centrerar försvar och mittfält och släpper korridorerna på kanterna. Du har längd och styrka i försvaret. Låt dem komma med inlägg, det tar vi oftast hand om.
Ni spelar ju ibland med fyra mittbackar…
– Ja, men (James) Chester är ju kanske ingen mittback. Han har spelat mittback här, men jag tycker han är bättre som ytterback. Han är byggd som ytterback med sin snabbhet. Samma sak med (Craig) Dawson. Han har konditionen för att vara ytterback.
Men Pulis vill knappt att ytterbacken går ut och blockar inlägg? Han vill hålla fyrbackslinjen centralt?
– Jo, men det gör vi ju ändå. Men om en back går ut så måste den andra ytterbacken flytta in centralt. Väldigt mycket överflyttningar.
Vill han att den centrala mittfältaren faller in bakom ytterbacken, i ytan mellan ytterback och mittback?
– Precis. Men i vissa matcher är vi mer på ”front foot” och är mer aggressiva. Om du såg matchen mot Manchester United så var vår ”game plan” att kliva på och använda hög press. När vi mötte Leicester var det tvärtom eftersom (Jamie) Vardy vill söka ytan bakom backlinjen.
Vad skulle du säga är Pulis styrka som manager?
– Hans auktoritet. Och att han är någon form av arbetsnarkoman. Detaljer hela tiden!
Vad kan det vara för typ av detaljer?
– Om bollen är nere på högerkanten så kan han stoppa träningen och korrigera vänsteryttern som ska vara någon meter längre in i överflyttningen. Nöter man på det tillräckligt så sitter det till slut.
Tar spelarna till sig av det? Det är ju inte svårt att få Jonas Olsson och Gareth McAuley att jobba hårt, men de offensiva spelarna är ju svårare. Den här vänsteryttern vill ju hellre ”fuska lite” och spara lite kraft till offensiven.
– Precis, men han var väldigt tydlig med det. Annars spelar man inte. Det är hans styrka, han är väldigt rak.
Jag läste en intervju för ett antal år sedan med Danny Higginbotham, Stokes gamle vänsterback, där han berättade att Pulis var så otroligt tydlig med att om Higginbotham fick bollen i ytterbacksposition och bara kunde använda ett tillslag – då skulle bollen smällas ned rakt ned i ”korridoren” bakom motståndarnas ytterback. Kunde han använda mer än ett tillslag – då skulle bollen slås längre och diagonalt. Finns sådana principer nu?
– Nej, det tycker jag inte att han har. Han har grunder som alla tränare. Har du bollen som mittback och får press på dig så vill han inte att du slår raka bollar upp i mitten av banan. Han vill hellre att du lägger en diagonal på bortre forward. Så han har mallar och grunder. Men samtidigt är han ganska… han litar på att spelaren tar rätt beslut. Du kan ha en grund, men sedan måste du läsa situationen. Om den bollen inte går att lägga då får du ta andra beslut. Och då är det okej. Så länge du inte slår den fel…
Då får man höra det, eller?
– Då får man höra det.
Har du fått någon riktig utskällning? Han är den typen som slätar av spelare ordentligt?
– Ja, det har jag. Det har alla fått. Det är en hårtork.
Så om du gjort ett misstag i första halvlek så får du en hårtork på det här avståndet (måttar en halvmeter) i pausen?
– Ja, det kan det vara. Då är det bara att ta emot. Det kan jag ha problem med ibland, jag har alltid haft problem med auktoriteter, men just där är jag bra på att bita mig i tungan.
Man tänker inte ens tanken på att bita tillbaka?
– Någon gång har jag varit lite irriterad tillbaka och då kan man ha någon ordväxling. Men det är inga problem dan efter. Men… det är en sådan tränare som du inte ska gå i klinch med.
Är han den tuffaste tränaren du haft, sett till auktoritet?
– Ja, det är han nog… Hodgson var också hård. Jag menar inte på ett dåligt sätt utan på ett bra sätt. Men… ja, det är han nog.

Tågresan mellan Birmingham och London börjar lida mot sitt slut. Innan vi är framme ber jag Jonas Olsson att berätta om de sju managers han haft under sin tid i West Bromwich (vi bortser från interimstränare som Michael Appleton, Keith Downing, Rob Kelly).

– Tony Mowbray var kanske mer den gamle engelske manager-sorten. Så jag hade mer kontakt med andretränaren Mark Venus.
– Roberto Di Matteo trivdes jag jättebra under. Hans andretränare Eddie Newton som är i Chelsea nu var fantastisk. Di Matteo var väldigt intelligent. Ganska tystlåten, men när han väl sa något, då lyssnade man. Höjde aldrig rösten.
– Steve Clarke var lite samma typ av människa. Jag gillade honom.
Han verkar väldigt timid, Steve Clarke?
– Ja, det är han. Vi hade ju ett väldigt bra år under honom. Sedan fick han sparken till slut.
Orättvist att han fick sparken?
– Ja, det tycker jag.
– Roy Hodgson var en fantastisk människa. Man bara tyckte om honom. All erfarenhet han hade… Han var så bra på att ta fans, ta media och så vidare. Man kände alltid att han skyddade spelarna. Inte överbeskyddade, utan skyddade spelarna på ett bra sätt mot all press.
Du sa att Hodgson var auktoritär på träningsplanen, bytte han skepnad utanför?
– Nej, han var auktoritär utanför också, men man bara hade respekt för honom. Han var rolig och man kunde skämta med honom.
Min bild av honom är en oerhört skicklig tränare, en teoretiker som är extremt bra på att organisera försvarsspel?
– Ja, ja, ja. Fantastisk! Fantastisk.
Har han betytt mycket för dig som spelare?
– Ja, det har han. Det var kanske mitt bästa år som spelare, när han var här.
– Pepe Mel… svårt att ta över mitt under säsongen. Han kunde ingen engelska, han hade inte så stor backroom staff med sig från Spanien, bara en assisterande tränare.
Var han lika auktoritär som de brittiska tränarna?
– Nej, och det är svårt att vara det när du inte kan språket. Det var en tuff säsong, inte bästa läget att komma i.
– Alan Irvine var bara här fyra-fem månader och då hade jag min operation. Han ville att vi skulle spela mycket, han var internationell på det sättet. Han var väldigt trevlig som person, nästan för trevlig. Du måste ta tuffa beslut som manager också, han hade kanske det emot sig, han ville vara alla till lags.

Vi är framme vid Paddington station i London. När vi hoppar in i taxin har samtalet gått över på Markus Rosenberg, som hade en 1,5-årig sejour i West Bromwich 2012–14.

Varför lyckades inte Rosenberg bättre i WBA?
– Jag vet inte. Vi hade väldigt bra anfallare i klubben då med Romelu Lukaku, Shane Long, Nicolas Anelka. Han fick inte så många chanser heller och när han väl fick det skulle vi spela 4-5-1 mot Manchester United borta. Nästa gång var det 4-3-3 och då fick han spela på en kant. När säsongen började spelade Long och Anelka, tror jag, sedan gick det inget bra och då ändrade vi till 4-5-1 och då kom han ännu längre ifrån startelvan. Men alla spelarna säger ju det, så fort det var skottövningar på träningarna så var ”Mackan” överlägsen. Överlägsen.
– Förresten, var Lukaku här då… jo, han och ”Mackan” hängde ju lite, han måste ha varit här då.
Hur var Lukaku att brottas med på träningarna?
– Fantastisk kille. Tystlåten, men genomsnäll och intelligent. Stor stjärna sedan han var 15 år, men fötterna på jorden.
Ni har haft en del vassa spelare i WBA genom åren. Carlos Vela…
– … Peter Odemwingie. Vilka har vi haft mer… Wisdom var duktig, trodde han skulle göra det bättre i Liverpool.
Vem är den bästa som har varit i West Bromwich under dina år?
– Tror nog Odemwingie under första året. Man bara såg direkt att det var kvalitet. Internationellt steg, avslut. Han var fruktansvärt bra första året. Sedan Lukaku, vad gjorde han? 20 mål i West Bromwich, det skojar man inte bort. Evans! Han är fantastisk tycker jag.
Fletcher verkar vara en grym karaktär?
– Ja, det är han. Riktig lagkapten, grym värvning. Men Evans… Jag kände när han kom från United, man har alltid haft en bild av honom som en bra spelare men han är riktigt, riktigt bra. Jag kan inte fatta att de släppte honom. Inget ont om Blind och Smalling. Smalling är riktigt bra tycker jag, men Evans hade varit gjuten i deras försvar. Han är riktigt bra fotbollsspelare, så det hade passat honom också, det holländska fotbollstänket. Du har Blind som är där som är duktig med bollen. Men Jonny är lika duktig med bollen, tycker jag, och då har du en som är 15 centimeter längre, starkare, snabbare. Då hade du kunnat spela Blind på mittfältet istället. Så det är märkligt. Han (Evans) har inte gjort ett misstag på hela säsongen, känns det som.
– Vad har vi mer haft… Mulumbu var duktig ett tag. Foster är riktigt, riktigt bra. (James) Morrison är bra. Han går lite under radarn, men han är en väldigt bra fotbollsspelare. Han har haft otur med konstiga skador. Han fick skoskav och så satte de bedövning på det och så spelade han vidare. Så fick han ett hål rakt in i foten. Så han var borta åtta månader med ett skoskav. Han får höra det en del. Det är höjden av att vara en glaslirare, åtta månader med skoskav. Men han får inte riktigt den crediten som han förtjänar.
– Jerome Thomas var duktig också, han som kom från Arsenal. Han var riktigt, riktigt bra. Kanske inte var den mest seriösa så men hans högstanivå var hög.
– Sedan hade vi, första året jag kom, Borja Valero från Spanien. Han är ju fantastisk nu! Nu tror jag han är i Fiorentina.
Hur var han när han var hos er?
– Han var bara här ett år. Vi var bottenlag hela säsongen. Han ville ha bollen hela tiden, passade inte riktigt med den fotbollen vi spelade då.

– You need a receipt or anything?
Taxin stannar cirka tio minuters promenad från Oxford street. Vi går in på en restaurang och samtalet glider in på – mat. Spelarna i West Bromwich käkar oftast lunch på träningsanläggningen. När det gäller kosten är noggrannheten inte lika minutiös som i svensk fotboll.

–  Jag tror inte att man är så nitiska som man är i Sverige. Men man märker, under de åren jag varit här, så lägger man mer och mer vikt vid det. Samtidigt, säsongen är slut sista maj, ungefär, och vi börjar 1 juli, så vi har elva månader där vi bara kör. Så allt sånt, mat, ta en bira, det är lite lösare tyglar här. Man pallar inte att vara helt nitisk elva månader om året 15 år i sträck.
Så ni spelare går ut och tar en öl ibland?
– Ja, det är inga problem. Man får välja tillfällen. Vinner vi på lördagen och inte har någon match förrän nästa lördag då kan man gå ut och käka middag och dricka vin och ta nån öl.
– Jag pratade med någon som spelade i Bundesliga, där har de någon tradition att de träffas med laget och tar en bira eller två dagen före match. Som en social grej. Sedan har du hört (Roberto) Mancini när han kom hit och spelarna serverades ett glas vin fyra timmar före match.

Jonas Olsson förklarar att omställningen från Landskrona till NEC Nijmegen var den största i karriären. Foto: Carolina Byrmo

Samtalet glider över på olika karaktärer som Jonas Olsson stött på under sin tid i England. Scott Carson, den engelske landslagsmålvakten, är den roligaste lagkamraten han haft. Vi kommer in på danske målvakten Anders Lindegaard, som blivit en nära vän och som Jonas Olsson firade nyår med. Lindegaard, som för övrigt har en svensk fru, är sedan förra månaden utlånad till Preston.

– Han är en duktig målvakt. Lite som (Manuel) Neuer, han är bra på att läsa spelet och komma ut från linjen. Han värvades ju när Foster var skadad. Han var nog inställd på att komma hit som etta, men han (Pulis) spelade Boaz Myhill istället.

Anders Lindegaard gjorde kanske bara fel klubbval. I en annan Premier League-klubb hade han kanske fått chansen, spelat bra och idag varit på väg till en större klubb. Vem vet? Jag frågar Jonas Olsson om han ångrar något från karriären.

– Stora problemet med människor som säger att de ”inte ångrar något”… man är ju dum i huvudet om man inte ångrar en massa grejer. Men när du väl tar ett beslut gör du det på de premisser du vet där och då. Fotbollsmässigt har jag inte, om jag ska vara ärlig, ställts inför så stora beslut. När jag lämnade Landskrona var NEC det enda konkreta som fanns. Och jag ville till Holland, jag ville gå den vägen. När jag väl kom till Holland var målet Premier League och när kontraktet tog slut där så var det lite aktuellt med Stoke och Newcastle men West Brom var det som passade mig bäst. Mowbray var en spelande tränare, det passade mig bra när jag kom från Holland.
– Det jag kan ångra är att jag inte opererade foten tidigare. Det skulle jag nog ha gjort.
När du kom från Holland och hade fått lära dig den fotbollstraditionen, blev det en stor omställning att komma till England?
– Ja, lite. Sedan tror jag också att folk har alltid sett mig som en benknäckare. Men jag har alltid sett mig som en bra fotbollsspelare och det visade jag i Holland. Sedan är det klart, när du kommer till England så anpassar du ditt spel lite. Det går fortare, du möter bättre spelare och du får riskminimera och skicka långt ibland. På det sättet blev det inte en chock, men du var tvungen att anpassa ditt spel.
Håkan Ericson, U21-förbundskaptenen, pratade om att backar som spelat i Holland var tvungna att anpassa sig till landslagsspel. Är det för att det är så mycket markeringsinslag i holländsk fotboll?
– Ja, det glömde jag att säga. I Holland är det mycket man-man. Där är det mycket så att ”gör inte din snubbe mål så är det inte ditt fel”. Det är utvecklande att spela så men jag trivs bättre – och många svenska spelare – trivs bättre i zonförsvar. Eftersom man är skolad i zonförsvar i Sverige var det en större omställning när jag gick från Landskrona till Nijmegen.
Under de åtta åren du har spelat i Premier League – har du känt att spelet har förändrats i ligan?
– Ja, men jag tror att det var så redan när jag kom. Alla utländska influenser som kom för 15-20 år sedan har ju präglat ligan på ett jättepositivt sätt. Det som är skillnad är att lag som kommer upp, som Bournemouth, Swansea, lag som vill spela fotboll. Det har man inte sett tidigare från Championship-lag.
Jag kom över en intressant statistikuppgift över utvecklingen i Premier League, från 2006/07 till 2013/14. Under de åtta åren så springer spelarna 2-3 procent kortare distans per match. Men antalet maxlöpningar har samtidigt ökat med 80 procent.
– 80 procent?! Vad tror de att det beror på?
Att fotbollen helt enkelt utvecklas. Är det något du märker som spelare?
– Nej, egentligen inte. För mig känns det nästan mer att jag har mer erfarenhet och att jag inte behöver ta så många löpningar. Man har bättre positionsspel. 80 procent är väldigt mycket. Men ja, intensivare har det nog blivit.
Det känns som att det blivit mycket fokus på högintensiva löpningar. Det är det som mäts, det är det som tränare efterfrågar. Märker du det även som mittback?
– Nja, men om man ser på de spelare vi värvat, James McClean, Craig Gardner, Craig Dawson, de kan löpa hur mycket som helst. Det är nog en baktanke när de värvar. Och eftersom Pulis är ett stort fan av ProZone så… det tror jag absolut att de tar hänsyn till.

Vi kommer in på Tony Pulis igen. Själv är jag fascinerad av den mannen. Det går inte att bortse från att han är extremt skicklig på det han gör. Han gjorde fantastiska resultat i Stoke. Han tog över Crystal Palace i kris och lyfte dem till en elfte plats i Premier League. Han räddade West Bromwich. Ändå får han med jämna mellanrum kritik för sitt spelsätt.

Tycker du att den kritiken är orättvis?
– Ja, det tycker jag. Jag säger inte att hans spelidé ibland inte är destruktiv. Men när du får en stämpel är den svår att tvätta bort. När han var i Stoke tog han över ett Championship-lag med den trupp de hade i Championship. En bra tränare har då en filosofi som passar den truppen eller så anpassar man sin filosofi till truppen. De hade en trupp som var stor och fysisk. De passade för det spelet. När han var i Palace så tyckte jag att de var ganska konstruktiva. Jag tycker inte att vi heller bara skickar långt. Sedan är de matcher som ofta blir highlightade när vi möter Manchester United, Liverpool och då blir det sånt där som (Jürgen) Klopp säger som får spridning. Alla lag som åker till Anfield och inte är United, Arsenal eller Manchester City så de spelar på samma sätt.
Som spelare, förstår man fansen när de vill ha underhållning eller ser man bara resultatet?
– Som spelare är det bara resultatet. Frågar du supportrar så måste det också vara resultatet som är viktigast i slutändan. Men sedan ”underhållning”… det är få matcher i Premier League där det inte är underhållning. Men han (Pulis) är anställd för att göra resultat inte underhålla.

Balans mellan underhållning och resultat är en intressant fråga. Det finns en risk, tror jag, att fans tror att ”gräset alltid är grönare på andra sidan”. Utnämningen av Pepe Mel var sådan. Spanjoren var ansedd i La Liga efter framgångarna i Real Betis. En populistisk, exotisk, rekrytering, men inte det som West Bromwich behövde där och då.

När Pepe Mel kom så ville ju han införa en högre försvarslinje, han ville att ni skulle trycka upp direkt efter bollvinster eller tillbakaspel?
– Jo, precis. Jag tyckte inte att det passade med trupp vi hade. Sedan generellt, det är en liga där många lag vill utnyttja ytan bakom backlinjen. Det ser man inte på samma sätt i Italien eller Spanien. Där är det mycket att man vill hålla bollen i laget och hitta ett instick. Här har man ett mer direkt spel som är helt annorlunda. För att hålla en hög press och hög försvarslinje i 90 minuter, det är jättesvårt. När du har så mycket inläggsspel i ligan måste du nästan ha stora mittbackar. Och då är det få mittbackar som både har längden, styrkan, storleken men också snabbheten. Jag kan inte tänka på någon. Rio Ferdinand när han var som bäst.
Smalling?
– Ja, Smalling, exakt. Han spelar i en av världens största klubbar för att han har det. Annars kommer jag inte på så många andra.
Var det där kulturkrocken fanns med Pepe Mel, att han underskattade risken i PL att spela högt försvar?
– Ja, kanske, men jag tror också att det var helt fel period att komma in i. Framför allt när du inte kan kommunicera med spelarna. Som tränare har han visat att han kan göra bra resultat. Ska du ta in en sådan tränare ska du göra det när han har en försäsong att jobba med laget, inte mitt i säsongen.
Hur känner du som back då när en tränare kommer in och säger att ni plötsligt ska spela lite högre? Blir du orolig?
– Nej, det blev jag inte, men jag tror alla backar hellre ville spela lågt. Du försöker göra det bästa av det och till slut klarade vi oss kvar så det blev okej ändå. Men om du frågar vilken mittback som helst så… så är det få mittbackar som är jättebekväma med att stå högt.

Den här säsongen har Jonas Olsson fått försvara lågt igen. Då har han också hittat tillbaka till den nivå han höll för ett par, tre år sedan. Idag är han den enda svensken som är helt ordinarie i sin klubb.
Om det räcker till en EM-plats återstår att se. Om det blir en fortsättning i West Bromwich återstår också att se.
Det har börjat regna. Det är dags att runda av. Fotograf Carolina tar de sista bilderna, vi packar ihop och ger oss i väg mot flygplatsen.
För oss var det en spännande dag med många intryck.
För Jonas Olsson var det en dag på jobbet i Premier League.

Svenskarna i Premier League 2015/16
(matcher, (starter), mål)
Jonas Olsson, West Bromwich 22 (20) 1
Martin Olsson, Norwich 16 (12) 0
Ola Toivonen, Sunderland 12 (9) 0
Sebastian Larsson, Sunderland 12 (5) 0
Joel Ekstrand, Watford 0 (0) 0
Kristoffer Nordfeldt, Swansea 0 (0) 0