Leicester gjorde sitt tidigare på söndagen och behåller avståndet i toppen.
Det hindrade inte Tottenham från att fullborda sin egen saga.
Efter segern mot Manchester United har Spurs i praktiken säkrat Champions League-spel.
Det är en sensation i sig.

Tänk om Leicester inte hade funnits. Låt säga att Tottenham hade gjort den här bedriften ifjol istället.
Då hade detta unga Spurs varit samtalsämnet på allas läppar. Då hade de fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Det Mauricio Pochettinos lag presterat i år är otroligt.
Murarna mot topp fyra har ju varit hyfsat cementerade det senaste decenniet. Balansen bröts efter det att Alex Ferguson lämnade Manchester United, men om det är något vi har vetat är det detta:
För att slå sig in på topp fyra krävs pengar. Stora pengar.

Tottenham har visserligen köpt spelare för en massa pengar senaste säsongerna, men tittar man istället på transfernetto noterar man att Spurs har lagt betydligt mindre nettopengar än alla andra topplag. Minst av alla lag i ligan över de senaste fem åren.
Att de trots arenabygge lyckats ta sig till toppen med en ung, relativt billig trupp, är en jättebedrift.
Idag när Dele Alli spelar som en färdig stjärna och Mousa Dembélé framstår som en av ligans bästa mittfältare är det lätt att säga att det är logiskt. Tottenham har ju bra spelare och en bra manager.
Men ingen, eller åtminstone väldigt få, hade tippat det här i augusti före säsongsstarten.
Jag minns hur jag kom upp på jobbet efter premiäromgången och möttes av en av de två profilerade Tottenham-anhängarna på redaktionen (minns inte om det var Simon eller Erik) som fällde följande uttalande efter förlusten i första omgången:
– Vår säsong är redan över.
Ganska fort märkte vi att säsongen var allt annat än över. Mauricio Pochettinos unga, utvecklingsbara spelare har vuxit med uppgiften och idag framstår de som ett av de mest spännande lagen i Europa sett till åldersstrukturen.

På söndagen hade de inledningsvis problem med ett högt pressande Manchester United, men efter en lite darrig första kvart tycker jag att Tottenham var klart bättre. Mer spets, bättre organisation.
Visst, det hade kunnat gå på ett annat sätt om Anthony Martial utnyttjat jätteläget i den 61:a minuten då han lattjade sig förbi Kyle Walker. Men Spurs hade mer kvalitet på fler fötter och det var ingen slump att en av de skarpaste fotbollshjärnorna på planen, Christian Eriksens, låg bakom 1–0.
Toby Aldeweireld nickade in 2–0 (svagt markeringsspel av Marcos Rojo) innan Erik Lamela direktsköt in 3–0.

Tottenham har sju poäng upp till Leicester och det ska mycket till för att de ska ta ligatiteln (jag vågar dock inte slå fast att det är klart).
Men det ska inte överskugga att Spurs har gjort en fantastisk bedrift genom att (i praktiken) säkra en Champions League-biljett.
En vanlig säsong hade vi pratat om Spurs snabba resa till toppen som en av de häftigaste vi sett i den här ligan.

***
Dele Alli, 19 år (fyller 20 imorgon) avgjorde mötet på White Hart Lane men det var länge en annan tonåring som stal platsen i rampljuset. Timothy Fosu-Mensah debuterade för Manchester United i februari då han hoppade in sista halvtimmen i segermatchen mot Arsenal. Sedan dess har hans aktier stärkts på kort tid.
Idag valde Louis van Gaal att starta Fosu-Mensah som högerback framför italienske landslagsförsvararen Matteo Darmian. Det är ett kvitto på hur högt van Gaal rankar sin unge adept, född i januari 1998.

Timothy Fosu-Mensah hade en tuff uppgift. Dels är Tottenhams vänstersida stark med överlappande ytterbacken Danny Rose, dels hade han Juan Mata framför sig. Spanjoren är inte känd för att ge det bästa understödet. Men Fosu-Mensah klarade sig utmärkt, trots ständiga anfallsförsök från Spurs på den flanken. I första halvlek gjorde han ett par heroiska brytningar och hann dessutom med att skapa ett par hörnor offensivt.
Jag tror inte att det var en slump att Tottenham gjorde mål efter en attack på vänsterkanten kort efter att Fosu-Mensah klivit av på grund av skada. Darmian var seg ut i pressen den gången och han var seg ut i pressen vid 3–0-målet också.

Det var en dyster dag för Manchester United då Champions League-drömmen förmodligen sprack. Louis van Gaal envisades med att byta in Ashley Young som striker och behålla Anthony Martial på vänsterkanten (det är svårt att förstå logiken där).
Timothy Fosu-Mensahs energifyllda spel på högerbacken var den enda ljuspunkten.