Låst, defensivt, målsnålt.
Det är tur att ”tråkiga” Spanien går mot strömmen och lyfter detta EM.

Innan Michel Platini sysslade med ljusskygga grejer såg han till att göra en förändring som i högsta grad påverkar EM idag och EM framöver. Platini och hans kumpaner inom Uefa har steg för steg valt att utöka antal lag i EM. Det här är första gången som 24 länder får deltaga i slutspelet.
Motivet – alldeles säkert strikt ekonomisk – har en baksida.
Mästerskapet har hittills bjudit på låg spelkvalitet och defensiv, riskminimerande fotboll. Det tråkigaste mästerskapet sedan VM 1990? Kan mycket väl bli så när vi summerar.
Det här blir följden när ett gäng begränsade nationer slängs in i de här sammanhangen och de frikostiga reglerna ger de fyra bästa grupptreorna (!) en åttondelsfinalbiljett.
Spela 0–0 i alla tre matcher och du har en hygglig chans att gå vidare till slutspel.
Utökningen av EM gör att vi får solskenshistorier som Island som med 300 000 i folkmängd kan nå ett stort mästerskap. Men för spelkvaliteten har den här utökningen varit katastrof.
Det fina med EM, till skillnad mot VM, var ju att det redan i gruppspelet fanns så många tungviktsmöten och att spelkvaliteten var den högsta, ofta högre än i VM.

Nu har mästerskapet rullat på en dryg vecka. 21 av 51 matcher är avverkade och vi kan börja skönja vissa karaktärsdrag.
Jag kan inte säga att jag är överväldigad. Ingen match har hittills varit någon femplusmatch i mitt tycke. Visst, Kroatian såg intressant ut i öppningsmatchen mot Turkiet och Wales seger var en historia värd att berätta. Men det var knappast några blivande klassiker. Inte direkt England-Portugal 2–3 från EM 2000, för att tala klarspråk.
Problemet med detta mästerskapet är detta:
För många begränsade lag har åkt till Frankrike med strategin att bara minimera risker och stänga ytor. Hur många lag har egentligen en offensiv, hållbar spelidé i detta mästerskap? Max fem-sex – av 24 deltagande länder.
Jag kan också glädjas åt Island och deras fantastiska framgång att få 1–1 mot Portugal, men i ärlighetens namn: Om det inte varit Lasse Lagerbäck som basat för Island hade det inte varit lika kittlande att se den isländska bussen parkerad på egen planhalva i första halvlek. Islänningarna gjorde det ju inte heller särskilt effektivt eftersom Portugal tilläts skapa fem-sex heta chanser som borde ha gett minst en tvåmålsledning i paus.

Det här är ingen kritik mot de mindre lagen som Island eller Albanien eller Nordirland. Jag förstår helt och hållet varför de spelar som de gör och jag hade beordrat exakt samma taktik om jag vore i Lagerbäcks kläder.
Defensiva lag vore inget större problem – jag älskar att se bra försvarsspel och njöt av Italiens synkroniserade 5-3-2 mot Belgien. Problemet är att det har sammanträffat med att de bästa nationerna i Europa i år inte är tillräckligt bra för att öppna upp låsta försvar.
Den defensiva trenden, den som bevittnades Premier League där Leicester vann ligan, präglar även EM. Favoriten Frankrike har haft påtagliga problem med först Rumänien och sedan Albanien. Topprankade Belgien nollades av Italien och framstår som ett gäng individualister utan spelidé. Portugal skapade visserligen chanser mot Island, men har fortfarande ingen traditionell striker av klass. Polen nämns som en outsider men de parkerade sig lågt på egen planhalva mot Tyskland.
Före Sveriges match mot Italien hade fler mål (11) gjorts från minut 86 och framåt än under första halvlek (10). En tydlig indikation på att lagen i denna turnering inte är tillräckligt bra för att skapa öppningar mot samlade försvar. När matcherna luckras upp, när spelare börjar bli trötta eller när motståndaren måste gå offensivt och jaga kvittering – då kan det slinka in en och annan boll.
Sverige? Sverige har spelat 180 minuter i detta mästerskap utan att ha ett enda eget avslut på mål.
Om man letade efter en symbol för detta offensivtrubbiga mästerskap kan man peka på det där blågula landslaget med supportrar i världsklass.

Så vad har vi för halmstrån att greppa efter? Tyskland var bra, riktigt bra stundtals, i öppningsmatchen mot Ukraina. Jogi Löws maskin känns dock sämre än för två år sedan när man vann VM-guld och jag är inte säker på att det fina passningsspelet räcker till att överskugga avsaknaden av Miroslav Klose.
Sedan har vi Spanien.
Spanien har delat de neutrala fansen de senaste mästerskapen. Det var som banbrytande och hänförande i EM 2008, tiki-takan, blev ”stereotypt och tråkigt” ju mer överlägset La Roja blev.
För fyra år sedan, under EM, var kritiken massiv när Vicente Del Bosque formerade ett 4-6-0 med Cesc Fàbregas som ”falsk nia”.
Den kritiken kom av sig lite när Spanien bjöd på stor show och förnedrade Italien i finalen (4–0), en av de mest imponerande finalinsatserna i modern tid. Men bilden av Spanien (den jag skrev om i en blogg för fyra år sedan) har levt kvar för vissa. Spaniens bolltrillande är inte så roligt att se på. Det har iallafall varit den allmänna uppfattningen hos en stor del fotbollstittare.

Därför har det varit så upplyftande med Spaniens medverkan i denna turnering.
När EM-turneringen varit låst och händelsefattig på grund av allt riskminimerande är det en befrielse att det åtminstone finns ett eller ett par lag som har kvalitet att öppna låsta försvar. Flytta bollen snabbt med teknik och kvalitet. Hitta luckor, instick, kombinationer.
Helt enkelt, gör det fotboll går ut på: Försvara sig och göra mål.
Spaniens första mål igår mot Turkiet demonstrerade det som så många lag i den här turneringen saknat: Tempo, kvalitet, mönster, spelintelligens.
Sergio Busquets till Jordi Alba, perfekt nedtagning av Alba, pass till Andrés Iniesta. Iniesta som hittar spel mellan motståndare till Busquets, Busquets som hittar spel mellan motståndare till Alba som klivit brett. Alba som drar isär Turkiet, vänder tillbaka på Nolito, som med ett perfekt inlägg smeker ett inlägg på Alvaro Moratas hjässa. 1–0.
Fotboll kan vara så enkelt ibland. Problemet är att det som ser så enkelt ut för vissa är svårt för (alla) andra.
Hittills har Spanien sett till att rädda äran för en lågkvalitativ och hittills låst EM-turnering.