Efter att Liverpool imponerat stort tidigare idag, efter att Manchester City noterade sin bästa säsongsstart någonsin och efter att Manchester United till slut hittat något slags spel så kom ytterligare ett statement från en annan titelkandidat.
Arsenal demolerade Chelsea i lördagens sena toppmöte och vann med 3–0.
Låt gå för att Chelsea bjöd på målen. Gary Cahill får så klart ta på sig det första målet där han fumlade och bjöd Alexis på ett friläge (där ser man vikten av att kunna passa med båda fötterna, då hade han slagit passningen med vänsterfoten och löst situationen enkelt). Andra målet var slarvigt positionsspel av César Azpilicueta som hängde med Theo Walcott nedanför offsidelinjen och släppte hela kanten till Héctor Bellerín. Och tredje målet var förvånansvärt tafatt agerat av N’Golo Kanté som blev bortgjord av Mesut Özils snygga kroppsfint.
Det är saker som Antonio Conte kommer att ligga sömnlös över.
Vi andra kan fokusera på andra saker. Som Arsenals bländande anfallsspel och nyvunna tuffhet.

Innan transferfönstret klappade igen hade Arsène Wenger till slut köpt in en ny striker i Lucas Pérez från Deportivo. Men i inledningen av säsongen har startanfallaren varken blivit Pérez eller Olivier Giroud i startelvan utan Alexis Sanchez.
Chilenaren har använts i en roll som ”falsk nia” och idag mot Chelsea fick den taktiken full effekt. Med en droppade Alexis som överbelastade mittfältet kunde Arsenal spela ut hela sitt passningsregister. Hur mycket (eller snarare lite) ytor Chelsea täckte så dök det alltid upp ytterligare ett passningsalternativ när Arsenal etablerat spelet på sista tredjedelen. En del passningskombinationer – som den före 2–0-målet – var en ren fröjd att se.

Siffrorna i paus, 3–0 till hemmalaget, var i överkant. Chelsea hade tagit sig in i matchen om William förvaltat sitt läge i minut 20. Men jag gillade verkligen vad jag såg av Arsenal idag. Det fanns en kvalitet och ett kombinationsspel av högsta snitt. Dessutom fanns en styrka och en beslutsamhet som vi inte vant oss vid att se. Framför allt inte när Arsenal möter Chelsea. Idag var det Arsenal som vann närkamperna, Arsenal som stod upp, Arsenal som tog fram krigarhjärtat.
Före dagens match hade Gunners inte gjort mål på sex senaste mötena mellan lagen. Idag hade de lätt kunnat göra fem-sex mål, så pass överlägset var man.
Alexis Sanchez var grym som anfallare. Han är den enda ”falska nian” som både kan droppa ned i planen, springa i djupled och sedan ha ork över för att pressa motståndarbackarna.
Med Alexis som droppade anfallare passar det perfekt att ha torpeder som Theo Walcott och Alex Iwobi på kanterna.
Mesut Özil var bländande. Han var på bästa spelhumör, ”titt-fintade” när han passade med yttersidan och flöt runt så att Chelseaspelarna fick jaga hans skugga.
Det enda negativa för fansen på Emirates var att Francis Coquelin utgick med skada, men där finns nu en mer än fullgod ersättare i Granit Xhaka.

Arsenal framstod som en titelkandidat en bra bit in på förra säsongen. Min känsla är att de är bättre den här säsongen, men nu finns samtidigt ett gäng topplag som rustat och tagit flera kliv framåt.
Kan de hålla hela vägen denna säsong?