Det sades att Tottenham skulle få svårt att upprepa fjolårets succésäsong. Nu kan de istället överträffa den.
Segern mot Manchester City visar att Spurs hör hemma i titelstriden.

På förhand var det här ett hyperintressant möte. Mauricio Pochettino har gjort ett beundransvärt arbete med Spurs under sina två år i klubben. Den Marcelo Bielsa-inspirerade managern bygger sin spelfilosofi på samma typ av principer som vi förknippar med Pep Guardiola. Hög press. Bollinnehav. Proaktiv fotboll snarare än reaktiv.
På söndagen väntade Tottenhams tuffaste test hittills i Premier League under Pochettino: Manchester City, Pep Guardiolas obesegrade Manchester City, hemma på White Hart Lane.
Vi kan slå fast att de klarade den utmaningen med bravur.

Manchester Citys segerrad skrämde inte Tottenham. De övergav inte sin identitet och lämnade över initiativet. Istället mönstrade Pochettino ett 4-1-4-1 med den väldige Victor Wanyama som ensam defensiv mittfältare. Två offensiva mittfältare gav möjligheten att få bättre effekt i presspelet. Och Spurs tog sannerligen rygg på både Swansea och Celtic som pressat Manchester City och gjort det framgångsrikt.
Matchinledningen tillhörde därför Tottenham. Visst, första målet till 1–0 i nionde minuten var en jättebjudning som vi kan sätta helt och hållet på Aleksandar Kolarovs konto.
Men Spurs hade fler chanser. Formstarke Heung-Min Son, som valdes framför Vincent Janssen, sprang oavbrutet och ofta kom han till avslutslägen.
När 2–0 kom i slutet av halvleken var det frukten av Tottenhams rörliga, finurliga anfallsspel. Heung-Min Son hittade Dele Alli som satte bollen i hörnet.

Det var aldrig Manchester Citys match. Sergio Agüero prickade stolpen i andra halvlekens inledning och det var en livlina som hade behövt för att göra den här tillställningen spännande.
Tottenham hade råd att missa en straffspark (Erik Lamela) och ändå ro matchen i land tämligen komfortabelt. City ägde bollen i andra halvlek, men de fick inte till något konstant tryck. Delvis för att Tottenham fortfarande hade krafter för att pressa och stressa dem till misstag, om än med lägre utgångspositioner. Men mest tack vare att Toby Alderweireld & Co i backlinjen agerade så förtroendeingivande.
Skulle City skapa chanser, då behövde de i princip göra allt rätt.
Tottenham gjorde det mesta rätt och det bästa betyget man kan ge dem är att det inte märktes att Harry Kane saknades.

***
Manchester City hade stora problem att hitta rätt i den här matchen. Det handlade mest om att Tottenham var berett att springa ihjäl sig i presspelet, men också för att för många spelare inte nådde upp o normal kapacitet. Raheem Sterling lyckades inte med mycket. Jesús Navas blir för begränsad i den här typen av matcher och valet att starta Fernando på mittfältet kan ifrågasättas när City så tydligt såg ut att sakna Ilkay Gündogans lugn och passningsfötter.
Kevin De Bruyne saknades enormt och Pep Guardiola tackar nog högre makter för att landslagsuppehållet kom lägligt för en gångs skull.
City var inte sig likt mot Celtic och de var inte sig likt idag mot Tottenham.
Snedsteg i arbetet eller en trend? Det återstår att se.